STOCKHOLM ten 4 Febr, Ridderskapet och adeln har i går afton med en majoritet af två röster förkastat lagutskottets förslag i religionsfrihetsfrågan, efter en af general Lefrån begärd votering och sedan landtmarskalken förut hade förklarat propositionen om antagandet vara med. öfverväs gande ja besvarad. Diskussionen var temli-. gen vidlyftig och liflig. De, som uppträdde till försvar för toleransens princip, sådan den åtminstone teoretiskt finnes i förslaget erkänd, ansågo 1 allmänhet nämda förslag ytterst bristfilligt och behäftadt med många syåra lyten, och flera partiella ändringsförslag, isynnerhet i afseende på 4 och 35 SS, blefvo äfven framstälda; men vid debattens slut förenade sig de talare; som tillhörde denna sida, uti det enda amendementet. att S 10 skulle erhålla följande lydelse: Åtal efter ty i 4 och 5 sägs må ej ega rum, med mindre konungens justitiekansler, efter erhållen underrättelse om aken och dess sammanhang, förordnat om åtalets anställande. På den motsatta sidan framträdde ett sträfvande att få hela saken undanskjuten, utan tvifvel i den dåraktiga förhoppningen, att det skulle kunna ske för någon längre tid. Särdeles dumdristigt föreföll friherre R. Cederströms försök att vilja ådagalägga, att utskottet skulle ha tagit alldeles miste uti sitt förmenande, att redan vid religionsfrihetsfrågans förra behandling sistlidne höst landsförvisningsstraffet för öfvergång från svenska statskyrkan. blifvit af representationen alldeles utdömdt. Det synes oss hardtnära oförklarligt; huru man kan ega panna att vilja förneka det i öppen dag liggande faktum, dels att blott två eller tre af de talare, som då inom hela representationen uppträdde i frågan, yrkade landsförvisningsstraffets bibehållande, dels att de trenne stånd, som:icke antogo K. M:ts proposition i ämnet, . likvisst återremitterade punkten A af utskottets betänkande, hvari föreslogs, att landsförvisningsstraffet . skulle bibehållas. . Det är i. sanning bedröfligt att inom Svetges representation någon enda stämma skall kunna. höja sig för en sådan grof och vanhedrande barbarism, som landsförvisningsstraff för religiös bekännelse, och: synnerligen vedervärdigt var det, att i går uti presteståndet höra biskop Annerstedt 1 sitt vanliga junkerliga maner och med halftleende, sjelfbelåten min: förklara, att man mycket gerna kunde fortsätta att landsförvisa affällingar, om man endast gör det: med vis måtta (d. v. s. godtyckligt tillämpar lagen då och då, men dessemellan låter den hvila), ochatt man icke behöfde hysa några betänkligheter, att icke landsförvista svenskar skullesmottagas utomlånds,: då man vet; ätt England gästfritt mottager allt möjligt revolutionärt afskum. Man märkte äfven i går ett ovanligt antal yngre militärer närvarande på riddarhuset, hvilkas röster naturligtvis gjorde slag i saken. Huruvida man på högre ort och inom det ultrakonservativa kotteriet gjort sig reda för hvad man vill och hvad man kan ernå, genom att sålunda skjuta frågan ifrån sig. och genom att motverka hvarje lösning, torde vara mycket tvifvel underkastadt. När sjelfve lagutskottets fåmöse ordförande, grefve Erik Sparre, börjar inse vådan af att skjuta saken handlöst ifrån sig och att det vid nästa riksdag blir för sent att komma och bjuda förslag sådana som detta, då synes det att, om icke prelaterna, åtminstone junkrarne borde inse, att det är något vådligt att HKärutinnan alltför envist kämpa mot strömmen samt fatta, att motståndet med hvarje dag måste blifva alltmera omöjligt. Det synes icke otroligt, att hierarkerna vid nästa riksdag skulle vilja, om: det vore dem möjligt, rifva-ej blott detta utskottets förslag, utan äfven den kongl. propositionen upp utur jorden. Bondeståndets beslut att antaga lagutskottets förslag och de frisinnåde åsigter, som under debatten uttalades af största delen af de talare, som yrkade ett sådant antagande, ehuru de ansågo förslaget nog inskränkt och mycket bristfälligt i formelt hänseende, är ett glädjande tidens tecken. Man skall nu mera ha mycket svårt på den -junkerliga sidan att skylla på svenska bondeståndets fördomar, då man vill inför allmänna opinionen i landet och utomlands öfverskyla sin egen illiberalitet. Båda de folkvalda stånden hamnu godkänt den religiösa toleransens princip, och det återstår att se, huru länge de stånd, som vidvissa högtidliga tillfällen skryta med att representera den högre bildningen, ja till och med det allra högsta, skola kunna ställa sig bröstgänges emot hela vår tids civilisation och vilja försvara ett tillstånd, som är oförsvarligt och laglöst. oo — Äfven presteoch bondestånden fattade