dag befanns löjtnanten ha gjort en liten utflygt till Christiansand. Detta väckte just ingen uppmärksamhet; frun och familjen voro ju qvar; pensionen hade sin ostörda gång. Men P. fick ledsamt i Christiansand och skref efter sin maka. Fjorton dagar efter hans afresa kommo lärare och elever som vanligt till morgonlektionerna, endast fru Pohlman lät vänta på sig. Hvar är frun? frågades med billig förundran. Hon reste bort i natt med de två äldsta barnen,, var svaret Hela institutet, som då ännu hade 60 elever, upplöste sig i en villervalla, så mycket större, emedan de förbittrade lärarne icke utfått en daler och ropade högt på sin lön. Äfven äldre personer, son tagit timmar i språk, funno kursen afbruten. Naturligtvis ville frun endast helsa på Pohlmanr. och hon skulle komma endera dagen tillbaka.. När Ramström . emellertid lemnades qvar i Bergen meca Pohlmans tredje och yngsta barn, blott ett år gammalt, blef hon orolig och gick till -polismästaren. Här kom det till förklaring, och Ramström beskref. till herrarnes stora förundran, de MHelsingforska äfventyren. Derpå sålde hon några effekter, fick si ihop 10 rksd. specie och reste med barnet till Christiansand, der hon ganska riktigt träffade föräldrarna söm vid åsynen af barnet blefvo ,mycket glada. Mer här var ingen tid att förlora, bysättningsutslaget förföljde den stackars Pohlman, och så inskeppade sig hela familjen en vacker dag från Christiansand til Chili i södra Amerika.) Detta skedde sommarer 1856. Från Chili hade Ramström sedan till Berger ett bref från fru Pohlman, som ber henne komm: dit till dem. Men Ramström aktade sig för det, ty iman sade henne i Norge att Pohlman der borta kundt sälja henne till slafvinna. Och på den vägen blefvo nu Pohlmans sina vänher och björnar till evärdelig åminnelse. Man ve feke hvad man i denna historia bör mera beundra: den uppfinningsrika väfnad af lögner och svek, hvarmed dessa äfventyrare genomplundrat alla tre Skan dinaviens riken, jemte Finland och Petersburg, eller den utmärkta godtrogenhet, den verkligen gam maldags menlöshet, med hvilken dessa samtliga länder och orter låtit sig plundras, utan att ryktet frår den ena varnat den andra. Att göra dylika knej för framtiden, om icke omöjliga, så likväl svårare det är den egentliga afsigten med denna berättelse Psykologiskt är den ej heller utan sin märkvärdighet Fru Pohlman har påtagligen varit den egentliga driffjädern, den starka karakteren, den uppfinningsrikv och aldrig modfälda tillställerskan af alla dessa upp: tåg. Pohlman sjelf var troligen mera lättsinnig än förhärdad, lögnare mera af vana än af böjelse. Ofta, och särdeles när det lutade till ruin i Bergen, hördes han gråtande och vridande händerna förebrå sin hustru att hafva förledt honom. Han hade en qvarlefva af ambition, som i vissa ögonblick kom honon. att rodna för sig sjelf. En gång kramade han sönder ett af de ur frun gaf honom till julklapp på Sparbanken, med förklaring att han ej ville ha hennes tjufgods. Mer än en gång afhölls han med möda att skjuta sig för pannan och gjorde stundom försök att tala om gudsfruktan; men hvarje gång gaf ha åter vika för den kalla öfverlägsenheten hos dennco samvetslösa, demoniska qvinna, som visade sig vare i stånd till allt, äfven att öfvergifva sina egna barn Pohlman magrade slutligen af till ett benrangel; fru Pohlman deremot tog beständigt till i fetma och välmåga — besannande sålunda genom sin kallblodiga förhärdelse, att qvinnan kan lika mycket öfverträffa männen i brott, som hon kan öfverträffa honom i dygd. iobaan skiljde sig efter någon tid från Pohlman gaf sig ut för löjtnant, uppehöll ett uselt lif met renskrifning och dog slutligen, utfattig och eländig i Arendal. Ramström återvände först till Bergen och uppe höll sig der vidpass ett år med söm och handsktvätt Sedan man erfor att hon icke, som det dittills hette var Pohlmans fosterdotter, utan en olycklig bedragen finska, visade henne många bland Bergens invå nare en godhet, som hon ännu omtalar med tårar ai tacksamhet. De samlade slutligen åt henne 100 specieriksdaler till respenningar, hvarmed hon sistl. höst kom med ett norskt fartyg öfver till Åbo och sedar hit, der hon nu, sjuklig och medellös, åter uppehåller sig med söm och handsktvätt. Skulle denna historia blifva bekant i Sverge ock Norge, kan den sannolikt förökas med nya omstän digheter och möjligen rättas i ett eller annat, mer i alla fall är den på sitt sätt en sannfärdig roman ifrån våra dagar. Z. T. ) Ramström säger: till Kina, men såvida orten be rättas vara i Amerika, antaga vi Chili ha blifvit den lyckliga fristaden. ) Vi: glömde nämna, att hr och fru Pohlmar före sin ankomst till Helsingfors äfven anlagt er fabrik för halmhattar i Petersburg, till hvilken er mängd der bosatte svenskar och finnar fingo kontribuera. Slutet blef det vanliga, att herrskapet rymde sin kos, när krediten var slut.