Den danska helstatsrepresentationen, det s. k. riksrådet, har, såsom redan i går omnämdes, blifvit den 14 dennes öppnad af konuvgen i egen person. Det trontal. som dervid hölls, är icke af någon större politisk betydelse, så vidt man icke får anse det yttrande, som deri förekommer, om landets förisende och nödvändigheten att fö det om behöflig styrka att, om nöd sten fordrar det, värna sin ära och sjelfliohets, såsom särskilt lämpadt på de nuvarande — dansk-tyska förvecklingarne och Rysslands senaste not. Utan tvifvel komma dessa förvecklingar och Danmarks politiska ställning att inom riksrådet bli föremål för vidlyftiga debatter; ty i trontalet lofvas, att ala akter, som röra ifrågavarande politiska förhandlingar, skola för riksrådet bli framlagda, och om äfven helstatsförfattningen frånkänt riksrådet interpellationsrätten, så förefinnas dock tusen anledningar att bringa ämnet å bane, och diskussionen derom kan då icke, såsom på riksdagen, afskäras genom den invändningen, att det ligger utom representationens kompetens. De ämnen, som för öfrigt hufvudsakligast komma att taga riksrådets tid i anspråk, bli planerna till en omorganisation af armen och flottan, hvilka torde framkalla debatter och upplysningar i ämnet, som äfven för oss kunna bli af stort intresse, samt förslaget till en ny mera liberal tulltariff. Ur en artikel i Dagbladet med anledning af riksrådets öppnande, i hvilken nämde blad bland annat vill visa, att den dansk-tyska frågan står i def hela bättre nu, sedan den blifvit dragen inför förbundsdagen, än förut, meddela vi följande korta utdrag: Då första riksrådet sammanträdde våren 1 och således första gången delegerade från hela danska monarkien samlades till gemensam rådplägning, var den allmänna lösen lugn och hvila. Efter åtta års strid och ansträngningar längtade man på alla håll efter fred. och sedan man omsider lyckats komma från planer och förslag till handling, sedan man omsider funnit en statsform, som väl icke hade någon absolut sympati, men likväl utgjorde en dräglig kompromiss och innehöll vilkor för en någorlunda fredlig samverkan var det icke heller någon öfverdrifvet förmä ten förhoppning att staten och dess särskilta delar skullefinna det lugn, som af alla förklarades vara nödvändigt. Två år hafva sedan förflutit, och det har visat sig att hoppet j skall gå i fullbordan. Vi hafva 18356 och 1837 haft samma strider och ansträngningar som under de nästföregående åren, ehuru i annan form, och vi stå nu, då monarkiens gemensamma folkrepresentation sammanträder för tredje gången, likaså långt från det slutliga målet som förut, till och med utan hopp att vinna det, hvarmed man trodde sig kunna helsa det första riksrådet. Det är sannt att författningen af den 2 Okt. ännu består såväl de jure som de facto; det är sannt att försöken att omkullstörta den, delsj genom fremmande inflytande och dels genom demonstrationer i passivt syfte, hittills hafva strandat, och att den anfallna författningen ännu är vårt säkraste värn emot de slesvigholsteinska anspråken, som äro motståndarnes egentliga program. Men alla hafva en känsla af ati det närvarande tillståndet hvarken med godo eller ondo skall kunna bevaras rätt länge mot angreppen, emedan det saknar rot och sympati i sjelfva landet, och alla känna, att om kortare eller längre tid blifver den förskansning, bakom hvilken vi nu försvara oss, ohållbar, antingen vi då skola bli derifrån fördrifna eller sjelfva uppgifva den, — Valet kommer att bero på omständigheterna och bör bestämmas efter klokhetens beräkningar, när afgörandet icke längre kan uppskjutas.