steg har äfven blifvit i denna riktning taget. Den inträdda krisen har redan, såsom vi förr anmärkt, börjat påskynda denna förändring. (Tidningen redogör här för de i Stockholm och landsortsstäderna beslutade inskränkningar i utborgningstiden.) Saken beror nu derpå, att dessa öfverenskommelser blifva så enhälliga som möjligt samt att de hållas. En gammal plägsed, vore den ock i sjelfva verket en osed, är icke så lätt att förändra, särdeles då förändringen är förenad med någon försakelse å ena och uppoffring af ögonblicklig vinst å andra sidan. Allimer dock känslan vaknar inom nationen för den sjelfständighet, som ligger i skuldfriheten (vi tala här om konsumtionskrediten), och ju tyngre bördan kännes deraf, att hafva sin existens beroende af en fordringsegares gunst och nåd, ju lättare bör det blifva att, om äfven med försakelse, söka afkasta sig ett ok, som inverkar mer eller mindre förnedrande och demoraliserande äfven på den bästa karakter. Att kunna umbära, att ega små behofver, se der den enda verkliga sjelfständighet, som på samma gång den förr eller senare tillkämpar sig aktning åtminstone af hvarje rättänkande menniska — och andras omdöme är ju oss likgiltigt — utgör en grund till bergning och förmögenhet. En inskränkning i konsumtionskrediten är således högst önskvärd, icke mindre för kredit-tagaren än för kreditgifvaren. Den sammanhänger med det betydelsefulla ordet sparsamhet, som är en dygd hos hvar man, men som hos den, hvilket litet kan förvärfyva, blir tillika en skyldighet. I öfrigt är, såsom hvar man lätt finner, begreppet relativt till hvars och ens tillgångar. Det, som är blott sparsamhet hos den ene, kan framstå såsom nidskhet hos den andre, likasom äfven det mycket omhandlade begreppet lyx är något, som hänför sig till olika resurser. Ifrån en rent finansiel utgångspunkt hafva vi här kommit in på det moraliska området Sakerna sammanhänga dock närmare än mån en tror. Finansiella institutioner kunna bet fordra sparsamhet, såsom sparbankerna verkligen gjort, och de kunna uppmunta till ett lefnadssätt utöfver tillgångarne, såsom flera våra låneanstalter länge gjort, i samverkan med den osunda konsumtionskrediten. Så återverka äfven de moraliska föreställningsoch handlingssätten på hela länders ekonomiska ställning. Sparsamhet ligger, såsom man ofta anmärkt, ej i svenska folkets lynne. Det är ett fel, som dock ofta innebär något högsinnadt. Deremot ega vi en stor förmåga att anstränga oss för att förvärfva, för att skapa tillgånar. Det är denna förmåga, som borde unerstödjas; det är denna håg, som bör uppmuntras, i stället för att nedstämmas. Här kunna de finansiella institutionerna och lagarne verka otroligt. Såsom sakerna nu äro stälda, såsom produktionskrediten nu är ordnad, är den snarare egnad att tillintetgöra produktionen, just som den skall komma till lif. Det kan nemligen icke gerna finnas någon produktionsgren, vore den ock än så lönande, som icke behöfver tid innan den förmår återgifva de i densamma nedlagda kapitaler. När då dessa ena stunden välvilligt erbjudas, hvarigenom den företagsamme industriidkaren lockas att utvidga sitt företag eller anlägga nya, och kort derefter åter indragas, innan företaget hunnit bära någon mogen frukt, då är det gifvet, att produktionen aldrig kan uppnå någon högre styrka; den måste fastmer, för varje sådan strypning. som alltid bringar åstad förluster, lida betydliga afbräck. Lika angeläget det derföre är, att konsumtionskrediten inskränkes, lika wvigtigt är det, att krediten för produktionen dels. utvidgas till tiden, dels vinner stabilitet. Det är härigenom våra hypoteksföreningar beredt jordbruket ofantliga fördelar. Det vore ettämne väl värdt en finansiers eftertanke, att utröna huru äfven andra näringar skulle kunna vinna samma trygghet.