ee Den 30 Okt. 1857 innestod på uppoch äfskrifningsräkning i riksbanken, enskilte tillhörande i bko rdr — 173,800, dito den 6 Nov. .. 429,200, dito 13 dito 20 505.900, dito 27 on 725,800, dito 4 Dec. a 1,142,100, dito 11 x 1,830,000, dito 18 on 2,177,900. Sålunda har, som mai f finner, insättningen på uppoch afskrifningsräknping, blott från den 30 Okt till den 18 Dec. ökats med 2 millioner rdr bko. Dessutom äro samtidigt ej obetydliga summor insatt i jernkontoret. Att cirkulationsmyntet ej är så rin visar sig deraf, att riksbanken hade den 18 Dec. fyratiosex millioner rdr rmt i sedlar utelöpande och privatbankerne åtminstone 15 millioner rdr, hvartill kommer klingande mynt. Vid de af Örebro Tidning dragna slutsatserna bör likväl den anmärkning göras, dels att de på depositionsräkning i riksbanken insa medel till betydlig del äro af insättarne beäknade att betäcka återkommande vexlar, och att således den starka tillväxten icke gerna kan antagas räcka länge, utan sannolikt kommer att afstanna, och dels att en annan del af depositionerna torde vara öfverflyttade från enskilta banken, sedan, enligt ett rikets ständers under riksdagen fattade beslut, riksbanken mottager depositionsmedel på ungefär samma vilkor som den enskilta. Att riksbankens utelöpande 46 och privatbänkernas 15 eller inalles cirka 61 millioner riksdaler riksmynt äro ett alltför ringa rörelsekapital sedan Sverges industri blifvit till den grad uppdrifven som den nu är, synes uppenbart, helst då det besinnas, att en ganska stor del af riksbankens sedelstock ligger långa tider begrafven i statens kassor. . A — Vi meddela här nedan våra läsare några biografiska detaljer om den nyligen aflidne engelske generalen Havclock, hvars heroiska bedrifter under det nu pågående kriget i Indien, och isynnerhet vid undsättningen af Lucknow, tillvunnit honom så varma sympatier ej blott bland hans egna landsmän. utan öfverallt der krigarens högsta och vackraste egenskaper väcka vördnad och beundran. General Havelock hade för sin befordran i armån uteslutande att tacka sina egna förtjenster och måste, då han hvarken egde penningar eller inflytelserika förbindelser, ända till den sista delen af sin militäriska bana stanna i underordnade grader. Han var född 1795 i Bishopwearmouth. Efter att någon tid hafva egnat sig åt juridiska studier, beslöt han, en månad efter slaget vid Waterloo, att följa sin broders föredöme, hvilken hade kämpat med utmärkelse i kriget på halfön och vid Waterloo, att träda i krigstjenst och ingick såsom underlöjtnant i skyttebrigaden. Efter 8 års garnisonstjenst i England, Skottland och Irland, fick han transport till 13:de infanteriregementet och gick 1823 till Ostindien, der han redan följande året deltog i birmaniska kriget och sedan skickades jemte fredsunderhandlarne till hofveti Ava. Senare utgaf han detta fälttågs historia. Först 1838, efter 23 års tjenst, fick han ett kompani, men deltog, såsom medlem af generalen sir Willoughby Cottons stab, i det derpå följande första fältget mot Åfghanistan. Äfven öfver detta fälttåg skref han en berättelse. För sitt framgångsrika försvar af fästningen Dschellabad befordrades han till major och erhöll riddarkorset af Bathorden. Äfven i det andra afghaniska fälttåget deltog han. År 1843 deltog han i fälttåget till Gwaliors underkufvande och erhöll titel af öfverstelöjtnant. Med stor utmärkelse deltog han i de blodiga striderna mot sikherna 1845, hvarvid han fick tre hästar skjutna under sig. På läkares råd återvände han 1849 till Europa med två års tjenstledighet, begaf sig 1851 åter till Bombay, befordrades till öfverste och utnämdes senare till generaladjutant vid de kongl. trupperna i Ostindien. I persiska fälttåget kommenderade han andra divisionen och återvände efter fredsslutet till Bombay, för att derifrån genast begifva sig till Calcutta, hvarifrån han ofördröjligen sändes till Allahabad och stäldes såsom brigadgeneral i spetsen för den rörliga kolonn, hvars ärofulla lednin och glänsande bragder sjort hans namn så frejdadt. — I Times läses följande dit från Frank