DEN SISTE AF SIN ÄTT. J. FO SMI TH.) Hvarföre ser ni er om så ofta, Nan? frågade hennes qvinliga sällskap. Väntar ni någon ? Hvem skulle jag väl vänta? var svaret. Det är en vana, som hon har. anmärkte dödgräfvaren. Jag brukade förr tro att hon mäter sin egen skugga. Nu hade solen alldeles sjunkit ned vid horisonten, der endast några få strålar innu syntes — en afskedskyss af dagens Gud till den älskande jorden, ett löfte att om morgonen komma åter: för att aftorka hennes daggtårar. De samtalande kände att det var tid att säga hvarandra god natt Martha hade sina fosterbarn att föra till sängs, Amen Corner visste att han var väntad vid byns värdshus, hvarest han länge varit betraktad som ett orakel, synnerligen i allt som rörde församlingens angelägenheter. Nicholas hadeö sin spade och hacka att hemta. Hvad Nan beträttar, skulle det varit omöjligt att säga hvad hon häåde att göra. Just då de ämnade åtskiljas, sågs en man, hvars gestalt var lika dold af en stor ridkappa, som hans ansigte af den slokiga hatt han bar, långsamt vandra i den ståtliga alle af almar, som förde från byn till gården. Hade hans mening varit att undvika igenkännande och på samma gång ådraga sig uppmärksamhet, kunde han aldrig hafva valt en lämpligare drägt. Den gaf honom ett eget och nästan spöklikt utseende. Amen Corner var den förste som märkte honom och som gjorde sina följeslagare uppmärksamma på honom. a ) S -Afteabl. n:o 10.