Insändarens — fall på ortopediska institutets tjenstgörande Personal är af den art ati det ej förtjenar något svar; jag kan dock icke tillbakahålla min förundran öfver insändaren: artighet att hedra våra officerare vid armen med namnet korporaler. Attt professorn vid gymnastiska Centralinstitutet hållit tillgode med ett par af mina gymnastiklärare, sedan jag väl hunnit inöfva dem, har insändaren visligen förtegat i sin eljest mycket omständliga artikel. : Insändarens menlösa försök, att bestrida mig rättigheten att med medicinsk gymnastik behandla mina sjuka, faller så in 1 det barocka. att jag i detta fall verkligen må bekänna act jag är förlägen om ett lämpligt svar. Hvad ater angår insändarens tilltag att försöka bevisa kongl. sundhetkollegii obefogenhetr ati afgifva ofvaninförda utlåtande öfver min vorksamhet som sjukgymnast, så måste hvar och en falla i förundran öfver denna oförsynta närgångenhet emot landets medicinalstyrelse: så mycket mera som insändarens cgen skyddsling, professorn vid gymnastiska Centralinstitutet, just har att tacka denna medicinalstyrelses öfverseende mildhet för att han, fastän icke läkare, hittills utan någonkontroll fått utöfva medicinsk-gymn praktik. Skall det videtur, insändaren täckes gifva nämde professor för hans grundliga anatomiska, fyÖ ologiska och patologiska insigt gälla såsom tining för de examensbetyg som fattas honom, så tror jag knappast att detta hjelper saken. Allmänhetens invändning måste naturligtvis alltid blifva den: hvilken är då msändaren? Hvar har hans skyddsling inhemtat sina patologiska kunskaper (kunskaper om sjukdomarna)? I naturens stora boln, svarar oss insändaren. Så kan också jungfru Åhrberg svara. Detta vädjande till siareförmågan och naturbokstudierna: hos personer, hvilka, utan att hafva genomgått erforderliga kunskapsprof på den medicinska banan, vilja utöfva praktisk medicin, är dock en farlig sak, och utgör ett särskildt kapitel, till hvilket jag torde någon annan gång få återkomma. Jag måste nu afbryta för denna gång, ehurn visserligen ännu åtskilliga saker kunde förtjena att belysas. Att jag icke svarat på beskyllningarne om de tvenne patienter, som blifvit behandlade utomlands, faller af sig . Sådana beskyllmngar äro lika lätta för insändaren att uppdikta, som de äro svåra för mig att gendrifva. Det är ex beqväm sak, att angripa personer, hvilkas förklaringar man är säker att undslippa — eftersom de befinna sig i främmande land eller i grafven; een det är ej alltid rådligt att störa grafvarnes ro, hvilket insändaren redan nu fått erfara i afseende på angreppet mot mm företrädare, på hvars minne man sökt att kasta skugga genom hopdiktade fakta. Hvad fakta beträffar, skulle jag kunna komma med ett cch annat (icke diktadt, men bestyrkt), som talar mot mina motståndare, och som bevisar — verkligen bevisar huru vådligt det är att lemna gymnastisk helsovård i händer på den öfvermodiga okunnigheten; men dessa fakta äro af så sorglig art, att jag ej här vill framhålla dem, om jag ej nödgas dertill. Herman Sätherberg. Med. d:r, chir. mag., föreståndare för gymnastiskt ortopediska institutet. eo (Insändt.) Det är ganska naturligt och förlåtligt, att jieke hvar och en menniska i Sverge vet hvad trasserade och endosserade yexlar — vill säga, — att icke enhvar, som ser beloppet af utelöpande vexlar upptaget i en cessionants stat, kan göra sig reda för huru vexelskulden tillkommit, hvar motsvarande valuta finnes, och hvad utsigt är att vexlarne skola blifva betickta. Men det är icke naturligt att de som sakna denna kunskap det oaktadt bedöma som cen storsköjare, hvar och en som gjort cession, så snart i hans stat stora vexelbelopp skyldra utöfver de egna skulderna. Man har i allmänhet för mycken rättskänsla att tillåta sig så raskt fälla dåliga omdömen. Svenska Tidningens redaktion borde hafva så pass mycket begrepp om handelsoch vexclaffärer, som ford för att dechiffrera de nu till rådhusrätten ingifna staterna af brr Johns et komp... Brusewitz et komp., Menck, Patersen m. fl. Svenska Tidningen borde ha så pass mycket begrep om vexelaffärer, sade vi, ty det är vår tanka att man ovilkorligen bör någorlunda begripa ctt sakförhållande innan man fäller ett omdöme deröfver. Ty värr har Svenska Tidningens redaktion härutinnan, som i mycket annat, icke samma åsigt som ins. Hon tyckes anse vetinde i finanser alldeles öfverflödigt och debet och kredit vara ungefär detsamma. Sade hon icke häromdagen atten person hade begagnat blankokredit till belopp af 3 millioner? Man upplyste den värda redaktionen att den ifrågavarande personen icke hade pbegagnat blankokredit till större belopp än nio hundratusen riksdaler. Det är precis detsamman, menade Svenska Tidningen; mannen här egt blankokrediter å 3 millioner, och att effa. blankokredit och begagna blankokredit; det kommer just på ett ut — I förbigående sagdt skulle det vara rätt roligt om Svenska Tidningen egåe blankokredit (eller som det iwmlands kallas: kassakreditiv) hos sin granne snedt öfver gatan, Stockholms enskilda bank, till belopp at 10,000 rdr och hon begagnade sig af krediten endast till belopp af 3000 rår. men bankdirektionen på skämt — men en bank är aldrig skämtare! — ändock fordrade vid årets slut att tidningen skulle inbetala hela det kreditiv hon egt, d. v. s. 10.000 rdr. Då skulle. Svenska Tidningen nog lära sig att det är en stor skilnad mellan blankokrediten, som man eger,, och andelen derat som nian be. ( Lika okunnig visar sig Svenska Tidningen mör han ak osa ctnarekniandan FalavInnn ———XL -— K——-—-—-————--—— er ——— JJvj—rn ww UUUmnzeonmmnnaam—msn om———-? —ÅA— LL a