må vara — äro icke i och för sig äfven hjertats ljus. Högre makter måste vara med i rörel: sen. Och de äro det äfven. Skulle vi ej vara öfvertygade derom, så kunde vi. ej göra något bättre än fly det curopeiska samhälle med allt dess ifriga arbete, Men de äro det. och, såsom vi. vågat uttala det, industrien är medveten deraf. Den är dock i botten medveten deraf, att det djupare och högre verk. den verkar, är ej blott tillfredsställandet at dessegna sjelfviska lust. Hvad slutligen den så allmänna förebråelsen mot vår tid och dess industrialism beträffar, att den nemligen är fientlig mot andens högre sträfvanden, att den endast tolererar vetenskapen, att den understöd er konsten endast såvidt som denna tillfredsställer dess njutningslusta, och att den rentaf tyckes vilja förakta den art af konst, som dock är den unga varma, älskande menniskosjälens andedrägt, nemligen poesien, — så, låtom oss med ett par ord söka visa, att det dock ej är så förfärligt illla stäldt som man vill låta påskina. Det är en gammal erfarenhet, att de gamla öfverflyglade lärarne gerna se felen i de ungas, i lärjungarnes nya, sjelfständiga försök att tränga sanning och skönhet närmare in på lifvet. Hur mången ung konstnär t. ex. har icke af sin gamle lärare blifvit förklarad för omöjlig till att hinna ett högre rum inom konstens verld, så fort han öfvergifvit den gamla mästarens manår! Med andra ord, det är det gamla samhället som klagar öfver det ungas materialism och försjunkande i lägre syften. Låtom oss icke genast kasta oss på våra knän och ropa: ja, vi hafva -svårliga oss förbrutit. Låtom oss först gå tillrätta med oss sjelfva och pröfva våra afsigter i botten. Är det verkligen så fullkomligt säkert, att det unga arbetaresamhället endast tolererar vetenskapen, derföre att den ej har samma passion; som föregående tider, för filosofiska systemer, och latinsk syntax? Är det så säkert, att icke något varmt konstsinne uppenbarar sig i detta nya samhälle derföre, att det så rikligt betalar konstnärernas arbeten och hellre önskar sig konstverk, som vittna om natursanning än om en dunkelt romantisk eller anspråksfull antik-. härmande fantasi? Är det så säkert, att detta unga samhälle föraktar poesien derföre, att det-vämjes vid den gamla tomma -formalismen, som under sina granna trasor gömmer sitt Mmoraliska elände? Eller är det icke fastmer ett bevis pådess verkliga kärlek för poesien att den föraktar det.gamla klingklanget, som i oändlighet paräfraserar en bildning, hvilken vi redan lemnat långt bakom oss. Med ett ord, Iggericke felet till missförhållandena mera hos den gamla akademiska vetenskapen,-bildande konsten och poesien sjelfva än hos den unga tiden? Vi frukta något sådant. Men är då detta unga industrialismens samhälle utan alla fel?... skall man fråga oss. Hvem är utan fel? Vi hafva redan talat om det unga samhällets förmätenhet, dess öfvermod i sin behandling af det gamla vid åtskilliga tillfällen, och vi äro icke utan fruktan, att icke äfven dessa rader kunna tagas som ett bevis derpå. Ett annat fel skulle vi vilja förebrå detsamma med anledning af dess brådska i dess arbete, som ej tilllåter det så som sig vederbör blicka upp till himmelens stjernor, som det heter, och som förleder det, att för dess rättmätiga arbete för bildningsljusets utbredande, förbise eller uppoffra nog mycket af dess intensitet. Men — ynglingen har tider, då han ej rätt förmår hålla ihop harmoniskt. Och den rika ynglingen menniskoslägtet, han har råd på krafter nog, för att misshushålla litet med dem. Det finnes dessutom i det hela taget blott ett fel här i verlden, och det är — kärlekslöshet ... och så länge vi hoppas uppå, att det är kärlek på botten af de nya rörelserna så länge anse vi oss ej böra misströsta om framtiden.