24 SYROR Pg 0 Sr po Ja ÅA Arga Seb tre ge Strl be RAN rn Sr frågor, samt närmast anslaget till allmänna indragtaten, denna omständighet, säger jag, tyckes icke utgöra någon tillräcklig grund för uraktlåtenhet vid detta tillfälle af den gamla regeln att betala för gjordt arbete. För öfrigt utgjorde ju den under nästförflutna åren herrskande dyra tiden en af de kraftigaste bevekelsegrunderna till den ifrågastälda löneförhöjningen, och behofvet af ökad lön för denna tid kan väl icke hafva ansetts minskadt derföre, att den större mängden af löntagare verkligen lefvande genumgått den svåra krisen. Allt bekymmer i afseende på denna punkt (om lönetillökningens begynnelse) skulle visserligen försvinna, derest den andra punkten (om tillämpningen af tillökningsprincipen) blefve tolkad såsom ofvan blifvit antydt: bh. e. retroaktivt äfven på de nu anstälde lärarne; ty i sådant fall skulle den så mycket omordade och oemotsagdt beprisade principen för iöneförhöjningen för en icke ringa del af skolans lärare befinnas för den närmaste framtiden föranleda — icke förhöjning, utan tvärtom en ganska känbar förminskning af inkomster, och vid sådant förhållande, hvilket här nedan skall tydligen ådagaläggas, torde det för dessa lärare vara icke blott likgiltigt, om förhöjningen beräknades redan för innevarande år: det vore fastmer för dem ganska vigtigt, att en sådan beräkning toge sin början så sent som möjligt. Vid en skola i landsorten t. ex. ponerar jag (och detta antagande eger verklighetens bevisningskraft), att en eller annan lärare nu eger den 2:dra graden af hittillsvarande löner, d. v: s. 1200 rdr riksmynt, och några andra den lägsta graden, 900 rdr s. m. Alla dessa äro utnämda sedan 1855 års början. För att hjelpa sig fram under den svåra tiden, då priserna på deras ort inom några år minst fördubblats, hafva de genom privatläsning under mellanterminer, hvarvid arbetet i timantal något understigit den i kongl. skolstadgan påbjudna årliga tillökningen i ordinarie tjenstgöring, förvärfvat hvardera 350 rdr. Den nya kongl. skolstadgan gör sådan mellanterminsläsning öfverflödig för lärjungarne, omöjlig för den läraren, som måste något spara helsa och krafter. Den nya riksens ständers lönereglering bestämmer i den föreslagna staten 1000 rdr rmt för dem hvardera. Är det nu verkligen meningen att den lärare, som, jag medger det, genom en sällsynt tut inom 3:dje året af sin ordinare tjenstgöring vunnit 2:dra gradens lön, skall bestraffas för denna framgång och beröfvas 200 rdr af sina hittills åtnjutna löneförmåner? Derpå har man alls icke tänkt, synes det. Den nya principen, strängt tillämpad, bjuder det dock ovilkorligen. Nå! förmodligen blifver denne eller dessa lärare bibehållna vid sina 1200 rdr, men tillfället till biföre tjenst förminskas för honom med 350 rdr under nästföljande 3 år (ty olyckan vill t. ex. att fullmakten utfärdats redan i början af år 1855), och den s. k. lönetillökningen för en lärare i denna ställning blifver alltså, under förökadt arbete och minskadt tillfälle till privat förtjenst, en rätt tryckande förminskning, hvarförutan den af statsutskottet i staten gjorda beräkningen tydligen framstår såsom icke fullt tillförlitlig, såvida nemligen afdrag af den förra lönen icke skulle anses skäligt. De andra åter, som endast innehade första lönegraden, få en jemförelsevis något fördelaktigare lott. De kunna för närmast följande 3:ne år påräkna en tillökning af 100 rår rmt, d.v.s. ya af förr innehafvande lön. Den af nya skolstadgan ålagda förökning af arbetstiden (36 veckor årligen i st. f. 32) utgör deremot !, af den föregående: således äfven här en bestämd löneförminskning, utan att ändock dervid tages i beräkning den känbara förlusten af enskilt förvärfvad inkomst. Ser den förre sig genom denna anordning i minskning af förut påräknade 350 (i värsta fall, derest afdrag af lönen principenligt sker, af 550) rdr, så blicka helt säkert de senare med afsaknad på de från den knappa återstoden bortilande 250 riksdalrarne. Skall nuallt detta godtgöras och glömmas i förhoppningen om de 3:ne årens snara förflytande? Är detta verkligen den lugna, betryggande, för näringsomsorger fria ställning, hvarom statsutskottets utlåtande sant och vackert ordar? Utgöra då icke 3—6 år också en del af framtiden, som skall betryggas, och dertill en ganska respektabel del för den, som, enligt hvad bittils vanligen varit nödigt, först efter långvariga extraordinarie mödor och försakelser tillkämpat sig rättighet att ånyo börja en kurs i förväntningens studium? Upprepas icke sålunda ånyo, tvärtemot don yttrade vä za afsigten, det gamla ställandet på framtiden rörr hette det: framtida pastorat, framtida intväffande bortgång af äldre kamrat; au åter: framtida tillträdande af löneförböjning --? Men nu för närvarande, nu genast ingenting, allsintet, mindre än intet! -— Och ett dylikt förhållande är icke en enstaka företeelse: inom 3:ne stift i riket komma hälften af de ordinarie lägre elementarlärarne att i mer eller mindre mån få känning daraf; inom 4 stift något mer än tredjedelen; och, om beräkningen utsträckes öfver hela riket, visar det sig, att af cirka 200 lärare nära 60, d. v. s. mer än fjerdedelen, äro underkastade den tvetydiga fördelen af denna förunderliga löneförbättring. Denna beräkning är gjord efter ställningen förlidet år och skulle visst ej utslå fördelaktigare, om de sedan timade förändringar toges i betraktande. Vore det underligt, om en och annan, för hvilken det vore möjligt, under sådang förhållanden sökte sig om efter någou verksamhet, som äfven för den närmaste framtiden, äfven för de närmast liggande 3, 4 eller 5 åren, kunde skaffa honom en tarflig bergning, om den ock icke framhölle några bestämda förespeglingar om periodiskt återkommande lönetillökning? Det närvarande har sina oafvisliga fordringar. I alla fall synes detta nu påpekade missförhållande gifva fullt berättigande åt de önskningarne: att vid den beslutade omorganisationen af läroverken, jemte den stora frågan i dess helhet; en blick jemväl blifvit kastad särskilt på hvad som närmast behöfde afhjelpas (alla de nuvarande lärarnes betryckta ställning) och att man alltså icke af den skenbara förträffligheten af en stor princip, som icke kan utan påtaglig orimlighet och orättvisa genast konseqvent tillämpas, låtit förleda sig att förbsie de närvarande förhållanden, på hvilka billigt afseende bordt fästas: att således en forskande tanke jemväl blifvit utsträckt till tillämpningen i detalj, mera än som skett, samt en behörig skilnad gjord emellan den för framtiden tillimnade, allt beröm värda regleringen och dess n med förhandenvarande omständigheter, jag borde säga små omständigheter; och slutligen att rättvis uppmärksamhet måtte hafva blifvit riktad åt den lätt i ögonen fallande, betydliga skilnaden i vilkor emellan dem, som nu, vid första ansökning, direkte från akademien eller kanskegymnasium, vinna befordran till. de många, på en gång obesatta platserna, och dem som efter trägna, stupdom mer än 5 år långa, lönlösa sträfvanden ändtligen måhända vid början af ett år tillkämpat sig en fullmakt, för att efter 6 års förnyade skolarbeten omsider blifva hugnade med den ändock icke öfvermåttan högt tillskurna, ej heller måd rikedomens snaror särdeles frestande lönen af 1000 rdr bko, helst dessa senare jemväl dragit dagens tunga och hetta under en svår och allmänt tryckande dyr tid, som nu efter många tecken synes börja något lindras. Hade så skett, så skulle kanske icke nägra längtande blickar blifvit kastade tillbaka till den i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna, visserligen mera anspråkslösa och mindre lysande, men närmare efter den nuvarande ställningen lämpade löneregleringen, — att icke tala om professor Carlsons i detta hänseende afgifna oförändrade förslag. Hade så skett, så skulle ingen klasgan kunnat med rätta yttras deröfver, att skollärarne icke egt representationsrätt redan, och just företrädesvis vid denna riksdag, der ett vigtigt skolans intresse blifvit afgjordt, utan att de tills vidare äfven FT AR RA Till myra mPo;RKRT ov. Få.