DEN FÖGELFRIE. UNGERSKT FANTASISTYCKE t JOKAY. 1 Hösten har redan tillryggalagt höften af sin bana. Landtmannens la har utbredt på marken den ymniga skörden; som förut förhoppningsfullt rest sig på fältet. Andra förhoppningar, lika sköna och lofvande som säden, hafva tyvärrvlikasom den blifvit afmejade. Gräset ir nu torrt. Fölkets hjerta är lika förtorkadt som gräset. Trädens Jöfverk gulnar. Småningonr faller det af och dör bort allt efter som dagarne taga af. Sedan några månader irrar jag från trakt till trakt. Förliden sommar var jag på nedira Jngerns flacka ljunghedar. Vid höstens början förde mig slumpen till öfra Ungerns berg. Hvar skall vintern finna råg? Gud vet! Jag har ingen fast bostad. Jag måste vandra. ständigt vandra; — ty jag känner ett begär att gömma mig. . Mitt oroliga hjerta drar mig bort till de dystra ödemarkerna, der ingen i ä intet göstfritt tak, ingen mensklig varel Det drifver mig till djupet af mörka, trånga bergpass, det tvingar mig at bana mig en väg öfver de dystra klippormas skarpa spetsar, det sänder mig ut på en lång vallfart bort till dessa blåaktiga ; som omsluta horisonten. mig:i.de Och jag går ägsna ay ; vänder nug aldrig. om ag vill j seyboörisonten förlora? sig bako: Hi rgon till afton flyr: jag, oc: slutit mina ögonlock, fortsätter in flygt, Bortförd med mol