jnens i massa, denna systematiska uniformitet i icke-Vetande, i ieke-disköttrande, iickevåganide, denna alla genomgående beskedlighet, tukt och-herransförmamng, denna för alla gemensamma resignatioh, hvarmed man hvar på sitt håll fyller sina från politiken rensopade spalter med långa artiklar om jernvägssystemerna i Nordamerika, om -medeltidens hexprocesser, om de nyaste apptäckterna isdet inre af Afrika, om gula feberns behandling, om religionstvånget i Sverge, om gamla skatter i hufvudstadens större enskilta biblioteker (jag anförer detta ur den förflutna veckans tidningar), allt detta ir för den, som är van vid något annat, i aldra högsta grad förbluffande och kan icke gerna vara annat. När man betänker att bakom detta, bakom dessa stillfärdiga, oskuldsfulla, varsamma figurer dock i alla fall rörer ag ett franskt lif, ett doldt, men icke förinjadt mouvement, är man ett ögonblick nästan färdig att-finna hela tillställningen litet löjlig, liksom hade man här för sig en bop parierpojkar, dresserade till styfva kinesiska bonzer, men i sjelfva verket är saken dock mera allvarsam, och man slutar med att falla i diversse betänksamma reBexioner. : Det är här ivgalunda min mening att uttala mig rörande det närvarande systemet i Frankrike; för att vara rättvis, måste man erkänna, att under det nya kejsardömet mycket blifvit ordnadt, som storligen behöfde att ordnas, att mycket äfven förtjenstfullt blifvit uträttadt, om än meningarne måste vara delade rörande sättet hvarpå detta skett, att öfverhufvudtaget det hela går sin gång, och i flera fall bättre än på lång tid förut; kejsardömet är med ett ord ett nytt bevis på att formen här i verlden är af en mycket underordnad betydelse för en stat, och att snart sagdt hvilket regeringssätt som helst kan till en tid stå sig och operera ganska bra, förutsatt att der i administrationen är — hvad som här ingalunda saknas — behörig talang, fyndighet och en smula oförskräckthet. Men detta antaget, återkommer man alltid och i hvarje ögonblick till den frågan, hvilken jag längesedan tillåtit mig att uppkasta: huru länge? Hvad här specielt angår pressens närvarande ställning i Frankrike, är det möjligt och är det troligt, att den skall synnerligt länge ännu kunna hållas oberörd af la foree des choses? är det icke snarare all sannolikhet för att den inom en icke så fasligt aflägsen tidrymd skall komma att undergå en nödvändig ;förändring till följd af hela det franska skaplynnets hemliga inre kraft, till följd af-detta alldeles franska :åskådningssätt af gammalt, enligt hvilket. publicitetens ändamål är och blir la critique de gouvernement? Misstanken om att ett dylikt omslåg till åtminstone ett aldrig så litet lossande af tungans band verkligen snart nog måste inträffa, vinner den icke en viss fasthet just genom de särskilta små försök, som i denna sista tiden varit att annotera inom pariserpressen, försök att få ett ord med i laget; hvilka visserligen varit misslyckade, men derföre äro icke mindre betydelsefulla? Den artikel, för hvilken -Presse nyligen blef suspenderad, var — jag medger det — efter förbållandena till och med dumdristig, men den mening, som dikterat den, meningen att man dock borde försöka att-inom den lagstiftande församlingen få en annan röst hörd än endast den ultradevuerade, denna mening var så litet hr Peyrats och endast hr Peyrats ensamma och isolerade, att vi se den i dessa dagar upptagen af en penna i Courrier, hvilken förmodas på goda grunder vara ingen annans än sjelfvaste hr de Girardins, denne fine manövrist, hvilken icke gerna tager något steg, utan att han först känt sig väl före och någorlunda vet hvad klockan är slagen. Det har väckt en temligen stor sensation att hr de Girardin, hvilken sjelf i fjor sålde Presse, just nu — sedan sistnämde tidning drabbats med ett förbud — passar på att genom ett annät blad, Courrier,; åter sticka sig in bland kombatanterna. Det uppfattas; och väl med rätta, såsom ett ad hominemp, såsom ett litet ord i örat, att man dock trots allt icke är så slagen som det kan se ut, och att man dock icke till evärdlig tid bar lust att ensamt sysselsätta. sig med jernvägarne i Nordamerika och gula febern i Lissabon. Och åter, öppnar man aldrig så litet på pressens munlås, först blott aldrig så litet, hvar är gränsen sedan för den tillåtna diskussionen, och hvad blir följden? Se der samma cirkel, i hvilken allt här i verlden, rörer sig, åstadkommande framsteg, tillbakagång och framsteg igen, öfverdrift och reaktion i:beständig vexelverkan! Samma cirkel, hvari t. ex. — för att tala om någonting roligare — damernas toilett med sträng nödvändighet rörer sig inom årets :olf månader! Slå icke alla märken fel, har pstålkjolen snart utspelat sin roll. Äfven detta öfverspända, att icke säga utspända system tyckes icke kunna längre besegra vissa mot-inflytanden. Ännu för få dagar sedan nörde jag omtalas, hurusom ett äktenskap nyigen blifvit tillintetgjordt för en stålkjortels skull. Bruden kunde, när toiletten väl var ärdig, icke komma ut genom dörren. Brudoummen, redan i kyrkan, blef först otällgs lerefter desperat; slutligen... jag ger på båen alltsammens! Men detta är förmodligen