i det fjerran hemmet, då emigranten packade in sin egendom i dessa kistor och sade de sina farväl. Ehuru endast kistor och koffertar, endast säckar och korgar, innehålla de dock en cmigrants hela egendom, en aflidens qvarlåtenskap, Uppsyningsmannen emottager effekterna; han vet att de tillhöra en afliden, ty annars skulle rian icke hafva lemnat dem åt:honom. Han frågar icke hvarifrån de komma eller hvarthän de skoa gå; han låter helt lugnt placera dem bredvid de redan förut ankomna mobilierna; han bekymrar Sir, icke om egarens namn, ty denne är ju död ; och Hvad gagn har han af veta namnet på-en död? Per stå de, minnena efter de olycklige, som på det; vida hafvet utandats sin sista suck. Och likväl be craktar man dem med likgiltiga blickar, alle deles som vore de vanligt skräp. Atom oss taga dessa efterlemnade mobilier något Parmare i ögonsigte. På den stora kistan här står adressen: T. RB, till Newyork. Passsgeraregods. Det är skrifvet med bred pensel och kraftfull hand. Kanske har en ung blomstrande man varit egare till denna kista. T. R.! Hvem var han? Hvarifrån var han? Till Newyork står der. Ja, kistan framkom till sin destinationsort, men egaren till henne uppnådde aldrig den strand,som utgjorde målet för hans förhoppningar, Han fann sin graf i hafvets djup. Med hvilken omtänksamhet har icke den aflidne sökt vårda sin egendom! Genom det starka kistlocket har han slagit otaliga spikar, ty detta lock omslöt allt hvad han egde. Men de lefvandes snikenhet har drifvit gäck med den dödes försigtighet; locket är uppbrutet; här ser man spåren efter mejseln, der efter brytjernet, för hvars kraft spikarne slutligen måst vika. Detta har skett ombord på fartyget. Den dödes qvarlåtenskap har blifvit den snikpa besättningens rof. Medan T. R. ännu lefde sneglade matroserna med giriga blickar på den sorgfälligt låsta kistan, och döden hade icke väl hunnit förlama hans hand, förrän mejsel och brytjern varo i gång. Stackars döde! Säkerligen har dn med din sista suck yttrat den bön, att man måtte öfversända din ringa qvarlåtenskap till dina anhöriga. Men just denna bön har ännu mer eggat de öfverlefvandes rofgirighet. — Och der borta i fäderneslandet väntar man på underrättelser från dig, Man längtar att få höra berättelsen om dina äfventyr under öfverfarten och beskrifningen på ditt nya hem. Man väntar och väntar förgäfves. Aldrig mer får man höra af dig. Blott den der kistan visar hvar du hamnat; hon är den dödes qvarlåtenskap. — Låtom oss gå vidare. Der borta i en vrå står en koffert och bredvid densamma tvenne korgar, som hvar för sig äro med starka snören fastbundna vid handtagen på kofferten. På denna står i stora djerfva drag måladt W, B. från Braunschweig till Chicago,, men korgarne bära endast adresserna J. B. och L. B. Det har således varit tre personer, som kallat dessa effekter för sin egendom, Dock lefver af dem alla icke en enda, som kan göra sin egendomsrätt gällande. Vifråga uppsyningsmannen hvilka de varit. Han rycker på axlarne och vänder sig likgiltigt bort, ty han vet hvarken hvems de varit eller hvarifrån de kommit Han är van vid åsynen af sådana saker och har kanske icke ens betraktat påskriften, liksom han också icke vårdar sig om att taga i ögonsigte adresserna på den mängd kistor och balar, som på gatan möta hans blickar. Men tänk, om denna koffert med de vid dess händtag fastbundna korgarne innehåller saker af värde! Kanske vet han motsatsen. Kanske Har han, då de öfyerlemnades i hans vård, nied en blick öfvertygat kg Om ati de lefvavdes fräcka hand plundrat de dödes egendom. Och bar han SM gr det, huru lätt kunna viickve viknä visshet derom! Låset än ny vppbrutet och locken r2 a or Kofferten är na Med hvi! cv aorgarhe våldsamt fränslitkat ir, håll -aen ånikonbet de öfverlefvande ransafört si et; och med hvilken skyndsamhet de utHvarmss Sändlga dåd, visar sig af den vårdslöshet, na? Su de, efter att hafva tilfredsstält sin roflysta åter betåckt koffert och korgar. I ett hörn at sen förra framskymtar ett stycke nedsmutsadt linne. kanske ett lakan: På en flik deraf finna vi bokstäfverta W. B, Der bredvid ligger en strumpa, som tär samma namnteckning. Detär en mansstrumpa. W. Bo tyckes således hafva varit hufvudet för den sfamilj, hvars öfriga qvärlåtenskap innehålles i de 7 båda korgarne. Låtom oss undersöka dessa. Vi finna kastade huller om buller en mängd saker, som visa att äfven qvinnor åtföljt W: B. på hans resa, och nu veta vi också ått dessa jemte honom slumra på hafvets botten. — Här hafva vi syoch virkmaterialier. En förroståd nål sitter ännu qvar i en -halfsömnad näsduk., Kanske har den sutit der ända -sedan första. anfallet af den sjukdom, som bortryckte .den flitiga qvinnan, kom hennes nu i döden stelnade hand att darrå. Och här är en fruntimmersmössa. Smutsig och söndersliten, sådan hon kommit från de:ras händer, som förgripit sig på de dödes egendom, .kan man likväl se på hehhe att egarinnan varit ung och i förtid skördats af döden. Hufvan är nemligen :prydd med band och blommor, något hvarmed ålderdomen icke :gerna smyckar sig. — Men hvad är det som ligger bredvid henne? Endast ett pår skor, men så -små, så nätta, att de väl förtjena ett närmare betraktande. Det är barnskor af fintläder; och ehuru nästan alldeles nyg, hafva de dock blifvit skonade af tjufvens fricka hand, ty för honom hade de icke något värde, Men moåren, som med kärleksfull omvårdnad dqoagit åessa nätta skor på sin älsklings ännu Dö tare fötter — hvilket leende af fröjd måste icke, hafva strålat på hennes ansigte då hon första sången verkstälde detta! Men det hjerta, som då Flappade så varmt, har nu upphört att slå. Iöppna hafvet blef den unga qvinnan begrafven, och kanske på samma gång med henne det lilla barnet, hvars .efterlemnade skor endast utvisa att det en gång lefvat. — B. Bo är påskriften på den andra korgen. Den är tom. Förmodligen har den innehållit endast sådane saker, söm retat tjufvarnes lystnad. Dock nej! På bottnen ligger en liten fyrkantig dyna. Det är en nåldyha; och då vi vända henne om, finna vi följande ord, sydda med silke: Till min kära svägerska; och derunder bokstäfverna J. B.,, desamma som äro påtecknade den andra korgen. S Denna lilla dyna, denna skänk till svägerskan, gör oss bekant med hela familjen. Den utgjordes af man, hustru och ett barn, jemte mannens svägerska. De hade varit lyckliga, ty de hade älskat hvarandra; mer de hade icke varit nöjda, och derföre hade de beslutit utbyta sitt gamla hem mot ett nytt. De äm nade sig till Chicago. Kanske hade de der vänne) och slägtingar, som nu med längtan vänta dem; mer de vänta förgäfves. Det vida, ödsliga hafvet betäc ker de olyckliges ben. Dernere i djupet äro de för enade, ty vi finna ju deras egendom bland de döde: qvarlåtenskap. faNDE Till de nödställdas vänner! EE Rurservds socken 32, mantal, belägen i vest