mentet förslag att lemna medborgerliga rät b l latt här ej vore fråga om annat än att konunVV etatsreligionen (ett i sanning kinkigt uppdrag) date AVE GIT TIGA: (ARG ALAA AV GISUS UV ifrån oss!) än att se huru medborgare, för att undandraga sig outhärdliga lidanden, nödgas öfvergifva fädernesjorden. . Om blott, fortsätter han, våra landsförvista medborgare kunnat söka en tillflykt hos närboende protestantiska folk, Englands gamla bundsförvandter. Men biskoparnes politik har sönderbrutit dessa förbund, då de gjort gemensam sak med spaniorerna och jesuiterna, förnekat sina bröder och bemött dem som gudlösa rebeller. Till och med de förenade provinserna, som genom vapei brödraskap och gemensamhet i seder, språk och handel äro fästade vid England, hafva, tack vare våra bis opar, af det endast fått uppbära onda ord eller dåliga tjenster, och Frankrike, som bekänner en från deras skiljaktig tro, har äåtasig att gifva dem en hjelp, hvarom de förgäfves anropat sina gamla bundsförvandtern. — — Det är ej allt; efter att hafva vanhedrat England inför utlandet, efter att bafva landsförvist och plundrat en del af nationen, har episkopatet förderfvat, utarmat och ruinerat den andrax. Det visade sig dock, att deticke gick an och att det blef fruktlöst att) deportera oförvitliga menniskor för deras religiösa tro och fylla fängelserna med dissenters. De protestantiska sekterna fingo tolerans och frihet och de ha i sjelfva verket räddat den engelska kyrkans lif; den skulle eljest snart nog ha gått upp uti pur och obemängd katolicism. Aldrig har engelska nationens sedlighet varit så djupt sjunken, som då den engelska biskopskyrkan stod på höjden af sin makt och energiskt förföljde alla dissenters. Under den religiösa frihetens .banår har England sedermera gått framåt mer än något annat folk i andlig och materiell odling. När lord Savile 1778 framlade för parlatigheter åt ickerotestantiska trosbekännare yttrade han, att det skedde för att rädda den protestantiska religionens ära, och förslaget antogs enhälligt af båda husen. Vi beklaga uppriktigt, att vi icke i morgon kunna ber .tta för verlden att Sver,es rikes ständer enhälligt beslutat att antaga ett förslag, hvilket upphäfver en lagstiftning, medelst hvilket Sverge numera är det enda land som kränker den protestantiska religionens ära, och som alla dertill medgifva vara praktisk omöjlig att tillämpa. Hvad som vid rikets ständers sjunde och sista sammanträde i går afton för öfverläggningar om religionsfriheten väckte största uppmärksamhet var det anförande, hvarmed hr RB. T. Cederschiöld öppnade öfverläggningen. Denne talare, hvars flytande vältalighet och advokatoricka skarpsinnighet naturligtvis lifligt saluterades såsom en välkommen förstärkning i det prelatensiska lägret, uppstälde till besvarande trenne frågor: 1. Är religionsfrihet redan i grundlag medgifven? 2. Bör en sådan frihet medgifvas? 3. Kan den medgifvås på det sätt, som föreslås i den kungliga propositionen? . Dencförsta af.dessa frågor föranjedde en analys af 16 S i regerings!ormen, hvarvid till en början anmärktes, att religionsfrihetens försvarare endast hållit sig vid den del i paragrafen, som bjuder, att konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta, och dervid stannat utan alt gifva akt på det följande. Vi kunna ej påminna oss, att någon enda af samvetsfrihetens vänner gjort sig I skyldig till en så ensidig uppfattning, hvilket ock skulle ha varit så mycket mindre af nö-l den som det följande uttrycker alldeles detsamma och ännu bestämdare uttalar den svenske medborgarens rätt till religiös frihet. I afseende å de följande orden: utan skydda hvar och en vid utöfningen af sin religion, sökte talaren genom påståendet, att ordet skydda bär borde anses liktydigt med bevara bevisa, AN mrs pöet Ca AA rr a ÖR NA EA FA Ft RT RR O AA gen ålades bevara, bibehålla hvar och en vid st att högstdensamme borde i allmänket skydda religionen. Att 16 paragrafens owfalydelse joke gifver den ringaste anledning till en slik tydn. 28) att den ej talar ett ord om något skydd fo. zeligionen — hvilken ej behöfver kungligt s vydd — utan om någonting helt annat, nemligen Skydd för utörningen af religion, torde emellen. hädanefter som hittills förblifva klart för hv2Je oförvilladt omdöme. Såsom ett exempel å vådan att erkänna hvilken sekt som helst (fnågonting som den kungliga propositionen aldrip afsett) anförde talaren, huruledes en socia med stöld och inbrott till valspråk sålunda här kunde vinna inträde, men glömde härvid helt och hållet det obestridda stadgandet I samma paragref, som uttryckligen inskränker religionsutöfningen inom de gränsor, som utstakas af samhällets lugn och borgerliga ord-!4 ning. I förbigående mä anmärkas, att just:! i stisk sekt denna inskränkning ej gerna kan afse lutherÅska satatsreligionen, hvilken väl ej bör kunna komma i kollision med samhällets lugn och borgerliga ordning. För att ytterligare styrka sin sats uppdrog talaren en tafla i Hogarths I manår öfver ett rike, bestående af ,baptister och läsare, (1?) och med hvars krona han beI lönade hr Henschen, samt bevisade, att i detta nya Utah landsflykt för olika tänkande nödvändigt borde utgöra ett grundlagsstadgande. Att i den europeiska rätten aldrig ingått eller . kunnat ingå några bestämmelser för teokratier I eller kyrkostater i fornasiatisk eller nymor-; j b JA I Sn a monisk anda, är en sanning, hvars ihågkommande för tillfället skulle ha stört effekten ii taflan och som derföre försigtigt lemnades åsido. Denna första fråga besvarades sålunda! med ett bestämdt nej . Andra frågan deremot, den nemligen, huru-! vida religionsfrihet nu borde medgifvas, an-i såg talaren sig nödtvungen att besvara med ja, på den grund, att här redan finnas så: många främmande bekännare, hvilka vunnit! naturalisationsrätt. Vi hålla talaren räkning, såväl för detta jakande svar, som ock för motivet dertill, hvarigenom den orimliga skilnad DB a stla salat finna amal