HEIICHSCHINA UIVEI1OBBUIUBGIUv AVIBUUV 2 VC I I och 5:te hufvudtitlarne bänkarne från början if voro temligen klent besatta och de närvaran-u des antal allt mer och mer aftog, så har man lö åter under denna debatt från början till slut sett huset fallt och uppmärksamheten oförlv minskad, och äfven åhörareläktaren har hvarje ln stund under alla de sju sammanträdena varit le öfverfyld. Frågans utgång för ögonblicket må blifvalg hvilken som helst, så är dat dock ovedersäg-n ligt, att hela denna debatt; det varmare in-Ig tresse för och den djupare insigt om saken, p som den hos en stor del af allmänheten framI g kallat, innebär ett jättestort steg framåt. Man l ft b e; k g kan vara fullkomligt viss, att då en stor, sann och helig princip börjat så på allvar begrundas och vunnit så mycket insteg, som nu redan skett, så hämmas den icke lätt, utan utvecklar sin kraft med ganska stor hastighet, ft och den tid torde icke vara långt aflägsen, l te då många af dem, som till en början hånfullt v: betraktat saken och framförallt en mängdh beskedliggörare och teckenförbidande neu-In trero skola känna i luften, att tiden är inne, lo då motståndet mattas och snart måste ge vika, och då man bör skynda att förklara, detla an alltid varit en fiende till religionstvånget. Granskar man närmare det motstånd som det kongliga förslaget rönt, så skall man finna, att det företrädesvis kan anses för presterligt. Äfven de anföranden, som några af bondeståndets ledamöter hade emot toleransen, voro af öfvervägande presterlig ton och hållning. Ur räkningen utesluta vi;helt och hållet utgjutelser af en eller annan brand junkerismens sämsta utväxter, hvilka i hela sin oblyga råhet verkligen kunna räknas till de parlamentariska befordrarne af religi onsfrihestem, ehuru de menat att riktigt ge densamma dråpslaget. Vi fästa 0ss icke hellej: synnerligen vid ett par nonplusultra-juridisk a herrar, som i sitt hjerta måste förakta religionsfriheten, såsom ett alltför abstrakt och sväfvande begrepp., samt finna hvarje ordande för densamma vara tomma fraser. Det finnes ännu ingen art af mensklig frihet, som icke af förckets och det beståendes vänner blifvit förklarad för en ihålig fras, Tala med plantageegärne i Amerika derom, att negre rna äro deras medmenniskor och måste göra anspråk på menskliga rättigheter; de skola genas! vara färdiga med sitt: en vacker, men tom fras! De stora sanningarne äro enkla och ge icke nywcken näring åt den hårklyfvande spersfurdigheten. Lögnen och förtrycket tarfoa devvmot alltid konstiga sofismer, och i deras försvar har man godt tillfälle att ådaguwlägga den mest subtila klyftighet. Ser man nu närmare på det hierarkiska mwotståndet, så finner man lätt, i synnerhet vid betraktande af de prelatersyttranden, som voro. öppenbjertigast, hvad det är, som utgör den innersta hjertoch kärnpunkten i detsamma. Att detta icke utgöres af någon fruktan för katolicismen, det finner man lätt. Denna fruktan ar endast en parad-grannlåt, ett skrämskott, särskilt lämpadt att, såsom ett något lågt, men i viss mån häfdvunnet riksdagsuttryck lyder, lura bönder, med. Prelaterna veta mycket väl, att svenska folket är så ringa böjdt för katolicismen, att det tvärtom är i en alldeles motsatt, ultraprotestantisk riktning, som de från kyrkan afvikande sträfva. De inse rätt väl, att katolicismen hädanefter som hittills icke skulle i Sverge kunna eröfra annat än en eller annan balfvriden språkmästare eller öfverspänd symamsell, och att öfvergångarne troligen till och med skulle bli iärre, då man vet hvilken lockelse martyrglorian innebär och huru lätt det inträffar, såsnart ett religiöst förtryck existerar, att de, som hotas me straff för sin bekännelse, förblanda sin förbittring och sina hämdkänslor mot den intoleranta lagstiftningen med verkligt fromma rörelser, och att just derigenom fanatism uppstår. Prelaterna känna utan, tvifvel rätt väl, att, katolicismen icke en hårsmån gått framåt il, Danmark och Norge sedan religionsfrihet infördes i dessa länder; att katolicismen är så l underminerad i sit eget egentliga hemland,le der den mest borde anslå på folkets sinnen, i att man i sjelfva verket snart nog skulle kun1t na säga att hela Sardinien är protestantiskt eller 1 åtminstone fullkomligt antipapistiskt, samt att , sedan det senaste konkordatet mellan Öster-t rike och påfliga stolen trädt i kraft, hvilketc l G f 1 g 1 f 1 4 ds ms. lt et AA MR -n OR MA hn RN RR Kn OR afsett att stärka och befordra katolicismen, ha i Ungern stora massor af katoliker öfvergått till protestantismen. Hvad man med något skäl skulle kunna befara, i fall full religionsfrihet skulle införas, vore att några af våra egna prelater, följande exemplet af åtskilliga bland engelska högkyrkans koryfeer, skulle från den ståndpunkt, på hvilken de befinnasig, kunna finna vägen till katolicismen mycket kort; men så länge statskyrkan har att bjuda dem biskopsstolar, feta prebenden och pastorater af första klassen, tro vi dock att vådan i detta hänseende icke kan anses så öfverhängande. ! Nej, hvad prelaterna frukta, det är de pro. testantiska dissenters, det är en presbyteriansk . riktniog, som håller sig hårdnackadt fast vid reformationens grundid6er, och i ett eller annat hänseende möjligen tillämpar dem med större eller mindre ensidighet, men som omj den utvecklar sig kan bli farlig, icke för kyrkan, icke för protestantismen, utan för det katolska elementet inom kyrkan, biskopsväsendet, presterskapets politiska makt o. sg. v. De mest högkyrkliga och energiska bland våra prelater skulle icke ogerna vilja, att svenska kyrkan skulle nu spela samma roll, som Englands biskopskyrka för tvåbhundrade år sedan s velade mot de protestantiska dissenters; och i . felfva verket finner man att vii denna sak stå j em! 200 år efter Eogland. Den biskopliga. kyrkan ådagalade då samma ten lens som den, h vilken några af våra prelater skildra såsom s å Xärleksvarmp. Den hade föga tid att befati a sig med den religiösa bildninsen: den var dentill alltför upptagen af poMms ALA Ian SRA