nita rn ränte tä artr Wesn arten rent slå båda, förblifvande vid det gamla, eller så I återförvisa ärendet till lagutskottet? ad Jag har ofvah antydt min ståndpunkt. Den åtgärd, ta I medelst hvilken vi bäst bibehålla vår läras verkliga beat kännare inom kyrkan, den, hvarigenom allmän ordning bäst bibehålles; för den sade jag mig rösta. Derföre röstar jag för K. M:ts nådigå proposition och för densammas antagside ilan förändring i riksstånden. När jag det gör, vill jag icke påstå ätt det lagförslag, som K. M:t låtit framlägga, är sädant, att icke äfven jag deruti skulle kunnat önska vissa förändringar. Men jag gör det för det att jag tror, at: dess antagande bättre än någon af öfriga föreslagne åtgärder under nuvarande förhållanden skulle gagna fosterlandet. Hvar och en måste ock vanligen något gifva med sig i mindre vigtiga delar, om någon större väsentlig lagförbättring skall blifva möjlig; Om jag först jemför det kongl. förslaget med lagatskottets, så finner jag att lagutskottet bibehållit landsförvisning såsom straff för affall och för spridande af villfarande lärosatser, men deremot alideles afskaffar konventikelplakatet. Beträffande först afall, så lärer väl knappt någon, som allvarligen tänkt i ämnet, tro, att lardsförvisningen vidare bör användas möt den, som affallit. Under snart 13 år, som jag varit justitiekansler, har jag aldrig. låtit tilltala någon för affall. Två sådana mål hafva dock förekommit uner dessa år. Stockholms. stads konsistorium hade förut till åtal anmålt målaren Nilsson. Denne dömdes, sökte ej nåd och blef år 1845 landsförvisad. Nu hvilar i Svea hofrätt ett, äfven af Stockholms stads konsistorium anmäldt åtal för affall emot sju äldre fattiga qvinspersoner. Advokatfiskalen har yrkat deras landsförvisning. Vederbörande domare afbida dock troligen rikets ständers beslut i nu förevarande fråga. Bibehålles landsförvisningsstraffet af rikets ständer, så blir det tröligen genast verkstäldt å dessa sju qvinnor. Antingen blifva då våra sju affälliga qvinnor mottagna och underhållna af sina utländska trosförvandter, på det dessa må erhålla ett t.llfalle att åter håna den protestantiska intoleransen, eller tillbakaskickas de såsom tiggare. I båta fallen blir egentliga effekten af åtalet en — skandal, den rii I kets ständer nu troligen kunna förekomma, men ; I derför eljest de skyldige ibland oss torde få lida tå med. de oskyldige. — Men jag hoppas det är onöI digt att här vidare orda om nödvändigheten att Å borttaga straff för afall. Jag kan ej föreställa mig att någon svensk lagstiftare numera verkligen vill straffa en annan svensk blott för det denne sjelf be-) Å känner en annan kristen tro. Helt anna: är förhållandet med villomeningars spri-Å dande ock proselytmakeri. Jag anser svenska folket lika allmänt vilja hindra och bestraffa den, som der f med ertappas, som lemna den, som har sin tro för dsig, ostörd. Trosfrihet vilja vi alla hafva. Bekännelsefrihet täedgikves ock, tror jag, af de flestå åt d alla kristna trosförvandter. Lärofrihet åter vilja vi endast under vissa, ganska bestämda vilkor medgifva. Men om detta är förhållandet, om vi vilja förekomma spridande af villomeningar och proselytmakeri, så måste vi väl emot dessa förbrytelser hafva något straff som kan tillämpas. Här ega vi det; efter lagutskottet erhålla :vi endast det utdömda landsförvisningsstraffet. Visserligen har under de senaste 13 åren 4 i 1 kup. missgerningsbalken två gånger vlifvit använd, mot sjömannen Nilsson år 1850 och mot porträttmålaren Pettersson år 1851. Den förre lärer blifvit väl mottagen af utländske trosförvanter. Den sistnämde har, som förut bär är nämdt, sedan han måst anlita allmän välgörenbet, hit återförts. De, som för närvarande mest störa församlingarne, äro baptister och mormoner. Om ock landsförvisning i öfrigt vore ett lämpligt straff, om ock baptismen vore så farlig, att man mot dess predikanter ville använda det, så äro desse dock nu för många att kunna skicka i landsflykt. Mormonerna åter önska intet heldre än att medelst en landsförvisningsdom på samma gång undfå martyrkronan och hjelpas på vägen till Utah. Antages Jagutskottets förslag, så vet-jag således verkligen icke, huruledes någonderas ofog kan förekommas. Hittills har emot sådana baptister, som ständigt kringrest och gjort förargelse, samt emot mormoner konventikelplakatet blifvit användt. Jag vill icke påstå, att detta är orsaken hvarför mormonismen icke ännu gjort så stora framsteg här. som på åtskilliga andra ställen. Något tror jag dock dermed uträttats. Folket har åtminstone blifvit lugnadt, när det funnit att de osedliga, förhatliga lärörna icke ostraffadt fått predikas. Emellertid aktå sig många verksamma mormoner att hålla konventiklar. De smyga helst i mörkret. Då äro de icke åtkomliga annat än med landsförvisning. Blir åter K. M:ts förslag antaget, så åtkommas äfven dessa proselytmakare med böter och fängelse. . De äro icke hittills och blifva troligen ej hadanefter skonade. Men antag lagutskottet förslag, och jag anser åklagaremakten just mot mormonerna nästan alldeles vanmäktig. Jag ber eder, mina herrar, som ären ordningens vänner, som afskyn månggifte och de sinnliga retmedel dessa proselytmakars använda att förföra de enfaldiga, besinna detta! Nästan enahanda är förhållandet med ka:olska proselytmakare. — Tron I, att dessa önska antagande af det nu framlagda kongl. förslaget?. Då bedragen I eder. En af deras utskickade har hos mig direkte beklagat sig deröfver att katolska prester komma i värre ställning här i landet genom en sådan lag, än förut. Då, sade han, fån I straff, som mot tatolska prester kunna och troligen blifva tillämpade; den nuvarande lagen skämmes ni för hela verlden att mot dem åberopa. Jal svarades, det är just meningen — åtminstone min — att ingen katolik skall kunna beklaga sig öfver bristande trosoch bekännelsefrihet i Sverge. Men att vi ännu kraftigare än hittills må kunna möta alla slag af proselytmakeri och propagandism. Äfven i afseende å konventikelplakatet har lagatskottet i min tanke tillstyrkt en försämring i det kongl. förslaget, när saken betraktas från den allmänna ordningens ståndpunkt. Jag för min del skulle, såsom jag redan antydt och vidare skall nämna, önskat skärpta kontroller mot kringresande konventikelhållare. Lagutskottet har deremot borttagit alla dylika kontroller. Det hade således troligen varit fåfängt att ou i detta afseende få mera än hvad K. M. föreslagit. Låtom oss derföre taga fasta på detta, denna riksdag. Nästa riksdag bjudes oss kanske intet. I afseende ål kap. 3 och 4 SS missgerningsbalken och konventikelplakat, anser jag således i ordningens intresse bäst att antaga Kongl. Maj:ts proposition, dernäst att bibehålla nuvarande författning, sämst att bifalla lagutskottets förslag. Hade riksdagen icke varit så långt liden, skulle an återremiss kunnat ske: Nu, och då deras meninsar, som önska förändringar, äro särdeles skiljaktiga sinsemellan, blefve resultatet af;återremiss och afslag å alla ändringar sannolikt lika. Jag vill nu med några få ord besvara några annärkningar, som möjligen kunde förleda till mindre synsammå tankar om det kongl. förslaget. Två af nig högt värderade ledamöter af ridderskapet och ideln hafva förespeglat oss synnerligen stora vådor af bifall till nämde förslag. Jag ber dessa hrr om arsäkt, men mig förefaller det som skulle: de af den särma känslan låtit hänföra sig till den grad, att det ljuså: förståndet ett ögonblick kommit att förvillas på 2tt fält, som för dem båda tyckes vara alldeles främnande. Det synes egentligen Hafva varit några för 30da antagna statistiska uppgifter, som uppskrämt lessa herrar. Hr Lefrön har åberopat uppgifter i Lami dela Religion om katolikernas tillväxt i England, och den andre talaren har äfven, efter hvad 188 tror, antydt alt de förökat sig lika hastigt i