Åy det är få ka lätt att qväfvå, som att uppblåst en andlig rörelse. Må man komma ihåg, att politiska rörelser väl kunna dämpas med kulor och krut, men att de religiösa rörelserna icke betvingas med några slags yttre vapen, utan der de börjat, der gripa de oupphörligt och oemotståndligt omkring sig. Man får stundom höra påstås, att viicke skola fråga efter utlandets omdöme. Men liksom menniskan är Beroende af sina medmenniskors omdöme, så är ock en stat, som vill räknas bland de civiliserade, beroende-af atdra civiliserade staters omdöme. Då måiaren Nilsson landsförvistes, befann jag mig i Berlin, och-en medlem af en dervarande protestantisk beskickniog, som i tidningarne hade läst om denna ändelse, yttrade då till mig dessa ord: Jag visste -.icke.att det fanns:två Turkier. Men Turkiet är icke längre Turkiet, religionsfrihet är der införd, och senaste post har tillfört oss underrättelsen att Persiens schah, följande Tarkiets exempel, äfven i sina stater infört-religionsfrihet. Är detmöjligt, att någon kan önska att vi ensamme skola bibehålla stessa-barbariska lagar, då till och med halft civiliserade: regenter måst böja sig för tidens kraf? En sådan skam borde ing:n vilja draga öfver sitt land. Man har väl klandrat föregående talare för det de vändt sig till. det eha eller andra af riksstånden. Jag will vända mig till alla fyra. Det stånd, som bland .sig Täknår ättlingar af de män, som anförde den store Gustaf Adolfs härskaror, och under hans fanor kämPade för trosfrihetens sak, kan icke, får icke nu vara :Sfördragsämt. Kommen ihåg att den general, som jemte den store konungen stannade på Lätzens slagfält, stridde och förblödde under den sköld som sitter främst.på dessa -murar. Efter de yttranden, som man hört af de prester, som i denna fråga uppträdt, kan han icke af det ståndet vänta bifall till den kongl. propositionen; men detta stånd innesluter många fördomsfria ledamöter, som ännu iakttagit tystnad. Dessa måste tala och rösta för den kongl. propositionen. Frukten icke att utgöra en om än aldrig så -Fingar minoritet, ty vår sak är helig. Till det stånd jag har äran att tillhöra, behöfver jag icke vid detta tillfälle ställa Hågra ord. Det har otvetydigt uttalat sin mening, då den kongl. propositionen remitterades. Jag kännet mig stolt att tillhöra det stånd, som icke Tänkt på något andat än att ovilkorligen antaga regeringens förslag. Men I ledamöter af det hedervärda bondeståndet, som man anser vara så obenägna mot detta förslag, glömmen icke att den religiösa ofördragsamheten, som rådt i vårt land, är fostrad och underhållen af presterskapet. Den står inskrifven i första s af presterskapets privilegier, och vissa talare af detta stånd hadeså gerna kunnat derpå stödja sitt motstånd, som de. sökt sina. skäl från andra håll. .Bondeståndet-bör dock icke hysa mera ömhet om Ssi-presterskapets privilegier, än den, som händlar om dess aflöning och hvilken under) denna riksdag fått eu-förnuftig tolkning i den skrifvelse om ett förändradt aflöningssätt för presterskapet, hvarmed ständerna till regeringen ingått. Dessa frågor ega mera sammanhang med hvarandra än mången föreställer sig. Presteståndet har under sekler begagnat sin ställning inom. representationen, för att till regeringen tid efter annan ingå med framställningar, åsyftande hvarjehardå tvång i religionssaker, och motioner i den riktningen hafva icke heller vid denna riksdag saknats inom presteståndet. Det är tid att för alltid göra ett slut på sådana framställningar. Bondeståndet vill anses arbeta för frihetens utveckling. Hvad är då naturligare än att de, genom antagande af K. M:ts proposition, gifva sin hyllning åt den heligaste af all frihet eller den att tillbedja Gud. eftersom, samvetet och den egna öfvertygelsen bjuder. Jag har talat nog, och mitt tal har tillräckligt visas att jag är för obetingadt bifall till K. M:is förslsg, H! oön Koch. I följd af den embetsställning jag 7. Aång tid innehaft, har jag kanske varit i tillfälle att.i det-ämne, som nu är föremål för lagstifining, inhämta något mera erfarenhet än flera af eder, mine herrar; men jag befarar att just denna embe.sställning måhända hos mig också utbildat någon ensidighet, hvarföre jag nu på förband anbåller om ursäkt, om en sådan skulle framskymta. Jag har, då det varit min pligt att handlägga frågor som angå religiösa ärenden, alltid snsett mig i första rummet böra Söka upprätthålla den allmänna ordningen; men derjemte har jag alltil sökt att, såvidt sådant kunnat ske i dessa ömtåliga frågor, skona den enskildes frihet, så att den icke på något obehörigt eller onödigt sätt måtte inskränkas, Häraf följer väl att jag betraktar den nu förevarande frågan hufvudsakligen från den allmänna ordningens synpunkt. Den lagstiftningsåtgärd, genom hvilken jag föreställer mig att den: allmänna ordningen bäst skall betryggas, anser jag mig pligtig att nu med min röst här undeistödja. Inash jag från denna ståndpunkt går att bedöma de särskilta förslag, som nu äro för oss framlagda, anhåller jag dock att få göra några allmänna anmärkningar. Först bör jag öppet bekänna, ait jag icke är nog liberal att vilja medgifva hvad man kallar en allmän religionsfrihet. Religionsfrihet är emellertid, såsom här förut blifvit antydt, ett ganska obestämdt uttryck; men obestämda uttryck gifva ofta anledning till missförstånd och afvägar från ämnet, ja, stundom till deklamationer, som kunna vara rätt intressanta och artiga att påhöra, isynnerhet fördam som icke hafva med saken att skaffs a att höra och föga intressera sig för resfö -ustätet; hvarigenom icke lagstiftaren bnfäs bit enda tog Hörkaare till dess praktiet äm 2 8 lösning. Mera praktiskt än att afhöra satsfliga tal mot eller för religionsfriheten, .viIKen i detta ords vidsträcktaste bem irkelse egentligen icke här är i fråga, att, såsom en aktad leda-Åb mot af presteståndet. och tillika akademisk lärare k n å här gjort, skilja mellan tros-bekännelseoch läro-frihet. Jag accepterar denna hans indelning, utan att lik-å visst vilja acceptera de definitioner han öfver dem v gjort, hvilka syntes mig nog sväfvande. Jag vill i lo detta ämne fortsätta min bekännelse. te Min Kheralitet sträcker sig nu icke längre än attlåie jag här vill bevilja alla trösfrihet, dock så, att stat )e och kyrka i förening skola använda alla möjliga g andligå medel för att bibehålla uppväxta personer I k tillhörande ; statskyrkan vid densamma och för att äl äfven bibringa. deras barn denna lära; att jag äfven s vill medgifva allmän bekännelsefrihet åt hvar och en, ÅN såvida han icke derigenom stör samhällets lugn e-å ler allmän-förargelse åstadkommer, utan att han li derföre i öfrigt skall vara underkastad annan olä-1E genhet för sin bekännelse än att möjligen uteslutas I h: från vissa. på allmänt förtroende hvilande uppdrag D och befattningar; att jag deremot anser lärofriketen ) vi böra inskränkas först och främst till sådane läror, ) kt hvilka icke stå i någon strid med den på -bibelordet I ra grundade sedolärans bud och sedan sålunda, att då h hågon vil! uppträda utom egen familjekrets såsom oc religionslärare, bör han hafva ådagalagt offentligt prof un: på tillräcklig kunskap i den Heliga skrift samt tillira ka äga intyg angående: sedlig ooh kristlig vandel. Widare tillhör jag dem som hysa stora farhågor ar lör sådan trosbekännelse; med hvilken politisk frihet enligt hvad erfaregheten visat sällan och då nästan pr ultid endast för kortare perioder kunnat stå tillsäm) af nans.. . För dem som stält sig under annan än lag-ÅI1 ig svensk styrelses ledning och öfverherrskap — det re nå nu vara en påfves, jesuitergenerals eller mormon1 m rofets — tror jag att man väl bör vara på sin ia aktio Jag är ej ellrr utan någon fruktan för allal:s om tro på blott en enda saliggörande kyrka, l ps lessa :må uu kallas katoliker eller hvad som Å ve jelst. De måste, påigrund af dylik tro, vara oförja Iragsamma. De äro det ock. Deras tal om relito gionseller lärofrihet är slut i samma ögonblick del oc Ban nde RA on NR Re RS