SA br NL IT RR SS gt RR INS a lagar, deresil icke är betänkt att inifrån så reorganifera k , att hon kan finna sig, stark och väpnat att It gå den förestående striden till mötes. JagCkån Haid icke lemna oanmärkt den omständigheten, att om Hän i fordoa dagar gick till en ytterlighet då man tillerkände staten rätt att straffa dogmatiska misstag, äfven då de ej omedelbart medförde förgripelser mot sedelära och samhällsordning, så störtar man sig nu i rakt motsatt villfarelse och förnekar äfven staten rätt ait tillintetgöra partier af osedlig och samhällsförderflig syftning. Kyrkan med sin dogmatik hvilar på nådens och upper barelsens grund, och staten på den naturliga rättens och eedö lärans. Och ehuru sedelåran hvarken kommit in i verlåen med kristendomen eller försvunne, äfven om kristendomen kunde slockna, så är det dock krisiendomen som först ger sedeläran lif och kraft. :Sedligheten är, med ett ord, ett för både kyrka och stat gemensamt område. Och så långt som uppen bara förbrytelser mot sedeläran sträcka sig, så äng: sträcker sig statens straffmakt. I-Tikhet med de fleste föregående talare, tror jag dock. det vara fåfängt att för kyrkan vänta något skydd af laändsflyktsstraffet; ty burna vore det väl möjligt att ett folk, som från Hedenhös varit så ömtåligt och känsligt för utländningars omdömen som det svenska, skulle trotsa hela Europas uttalade opinion, äfven om detta trots vore grundadt på riktig: och fullt giltiga skäl? Den gamla inskriptionen på Riddarholmskyrkans hvalf vittnar att denna. favor improvidus in exteros redan för många århundraden tillbaka öfvergått till vatur hos svenska folket. Af samma anledning: tror jag ock att de öfriga straffbestämningar, som qvarstå i gällande författningar eller som nu föreslås, inom kort tid skola råka i förgätenhet, och att deraf ej något skydd skall återstå för kyrkan. Måhända har det också icke legat i de talares plan, som yttrat sig för det kungliga förslaget, alt åvägabringa något verkligt skydd. D-t synes tydligen af de hållna föredragen att en del, äro rationalister eller indifferentister, somhålla--alla trosläror lika goda. För dern är det en seger, jemförlig med reformationens, att kyrkan i hvarje hänseende störtas och beröfvas allt inflytande. Det andra slaget af talare, som förordat. det kopgl. förslaget, har stält sig på independentismens ståndpunkt. . Jag måste uttrycka min djupa vördvad för det nit, hvarmed de talat för en lefvande praktisk kristendom, men beklagar att äfven dessa väl mycket ordat om individernas friheter och-rättigheter, men ej det ringaste bekymrat sig om de frioch rättigheter, i hvilka kyrkan enligt Guds ord måste insättas för att intaga den aktningsbjudandande ställning, att hennes medlemmar med henne vilja i lif och död stå eller falla. Alldeles så, som man nu. vill göra hos oss, har man förfarit i flera andra länder, då man infört religionsfrihetep. Man har lemnat individer och sekter all möjlig frihet, men kyrkan har man qvarbållit i alla den-borgerliga lagens fjettrar. Det ofta åberopade och utomordentligt lärorika England må äfven här tjena som exempel. Under det attsekterna efter behag få ombesörja sin författning och styrelse, står ännu den lag qvar i sin fulla kraft, som berättigar regeringen att inspärra alla de domkapitulares i fängelse och beröfva dem sin egendom, som ej till biskop utvälja den man, som af regeringen är utpekad. Af Englands och Walew 14,000 församlingar äro nästan alla beröfvade rättigheten att deltaga i val af själasörjare, och ännu mindre kan fråga bli om del i någon kyrklig representation, som regeringen ej tillåter... Biskoparne äro visserligen de jure-berättigade att utöfva kyrkodisöiplioen, men äro: af den allmänna opinionen bundna och urståndsätta att något i den vägen företaga. Den kyrkliga korporationens angelägenheter afgöras dels af kabinettet dels af ett parlament, i hvilket judar, baptister; katoliker och andra kyrkans svurna. fiender hafva ;säte och stämma, och för hvilka hvarje tillfälle att förderfva henne måste omfattas med begärlighet. . Är detta en frihet som höfves: Jeiu Christi kyrka? Är det på detta vis man sörjer för deras samvetsbehof, sopm i öfrigt älska fädrens tro och fädrens lära? Jag. frågar: ytterligare: är det ej. alldeles i samma vanmakt som man nu vill lemna svenska kyrkan? Denna kyrka kan visserligen låta sig beröfvas statens beskydd, liksom en drottning kastar af sin mantel och är ändock densamma.n Men hon vore visserligen icke längre densamma, om hon fortfarande skall röra sig i former, som ej mera passa för hennes nya ställning, om hennes styrelse-i-framtiden-möjligen icke skall ligga i hennes vänners utan i hennes fienders hand, om hon skall fortfarande vara ur stånd att inom sig upprätthålla kristlig tvkt och ordning och således blifva en sten på hvilken alla spotta. Då kyrkan har att strida med katolicismens och independentismens sins emellan motsatta makter, hvilka deri äro lika att de väl förstå att locka till sig mängdens förtroende, kan jag ej begripa huru man skall kunna möta sådana motståndare utan att kyrkans författning så organiseras, att alla inflytelserika medlemmar intresseras för hennes bestånd, hvilket endast sker derigenom att de, så vidt sig göra låter få deltaga i vården af hennes angelägenheter. De fiender med hvilka kyrkan har;att kämpa äro icke ljumma eller halfsofvande; de äro heta i sin zudstjenst såsom en bakugn, säger profeten, och utan att kyrkan sjelf pd af en ännu kraftigare ande rån himmelen, mäste hon förr eiler senare duka unler. Jag vill derföre hafva en författning förmelelst hvilken lif och anda utgjuter sig genom alla sennes medlemmar, likasom blodet ifrån hjertat geiom; ådersystemet strömmar till: alla kroppens: delar. Men det är icke blott för kyrkans utan äfven för amhällets skull, som jag önskar att lotherska kyr: jan äfven under de nya förhållandena; måtte odelad vestå i vårt fädernesland, och för detta ändamål yrar en reform inom författningen: Jag vill ej tala im den ouppHörliga: kampen mellan högkyrkmän: och ågkyrkmän, som måhända redan begyad inom kyrans eget sköte skall oupphörligen fortgå derest reormen ej åvägabringas. De många nyx små föramlingar, som här och der i lande; a stå till hunIrade och tusende, -skola först afskudda sig afgiferna till statskyrkan; och när södermers alla parti rna hvär för sig äro vanmäktiga och Hålla kyrkor kolor ock prester, så skolx de idköligen öfverfalla onting och stätideF med fordringar på statsansläg. Jan anser nu dessa fordrikgar omöjliga och ofimiga, men de icke blott framställas tån beviljas afen allaredan till en del både i England och frankrike. Då den föregående talaren : kastat restlönefrågan som en brandfackla bland bondetåndet, . så må man se till. och. noga öfverväga vilketdera systemet i längden trycker tyngst. lan har låtit förstå; att inga säkerhetsmått voro ödiga till kyrkans bevarande, ty om kyrkans lära ore sann, så vore dess seger gifven till följdaf saningens inneboende-kraft; man har kommit tilldenna fvertygelse genom slätledning och analogi från det ridsliga vetenskapen, När den upptäckten en gång r gjord att 2 gåvger 2 är 4, så är detta ett fast ssultat som ingen utan att göra sigilöjlig kan bjuda till kt förneka.. Och, menar man, om nu teologien verklis en är en vetenskap som i sig innebär verklig sanning, L böral välj äfven dess-resultåter vara lika ojäfviga. r. en dogims-sanning-ien gång ådägalagd, så måste etta väl varå et: faktan lika omöjligt att bestrida, im att triangelns alla vinklar äro lika med 2 räta. len teologiens sanningar grunda sg icke på axioer och postulater; hvilkas: riktighet vårt öga eller år tankekraft kan afgöra, utan på gudomliga uppenarelser, hvilkas kraft och sanning man först i: lifets stormar kan fullt bepröfva. Skriften säger att i igen -kan kalla. Jesumför em Herra utan genom en ; Heliga Ande, Det fordras. e fläkt ofvanefter IE ARR RN ES AR a RR