framstrålade i Sverges historig under Karl X:s tid, så komma vi sedermera till en visserligen i verldsligt afseende för Sverge lycklig regering, Karl XI:s; men ko var dock en hård regent, och dgt var Ed RIS bra öre 16867 års kyrkolag, hvilkebs utmärkahde prägel är bemödandet ått utifrån Äiksom inpiskagudsfröktan hos mönniskor, . Under: Karl XII:s regering, vidtogos sedan allvarliga åtgärder att lägga inskränkander band ;på; den protestantiska trosbekännelsen, hvareöfter:slkitligen följde 1726 års konventikelplakat, som satte kronan på förtryckets verk och i sina följder varit den mäktiga orsäk, som efterhand försänkt svenska kyrkan och. folket uti andlig död: Jag påstår ingalunda, att Gud straffat oss derföre att vi skulle vara ett framför andra syndigt folk; men jag påstår att Guds straffande hand hvilat tungt öfver oss och uppenbarat sig derutinnan att vi så till sägandes blifvit sönderplockade bit för bit, ända till dess i våra dagar en tredjedel af vårt fosterland rycktes från vårt bjerta, detta folk, till hvilket vi sjelfva fört kristendomens ljus, det folk till hvilket våra blickar sedan icke kunnat vända sig utan dev djupaste grämelse, —.och detta allt derföre att vi missvårdat och föraktat: vår dyra kallelse. Herren kunde: fordra att hos: det folk; som: Han sjelf nåderikt utvalt, skulle föret-ädesvis finnas ett presterskap, sysselsatt med församlingarnes upplysning, lefvande med dem i den innerligaste förening och brinnande af nit för deras andeliga väl. Han hade rätt att vänta att här funnits församlingar, lifva de för det sedliga lifvets upprätthållande inom sig sjelfva, för befordrande. af undervisning, af uppfostran, af allt hvad got heter; allt som qvelificerar en Guds församling. Men finnes här i landet en sådan församling? Nej, en sådan har jag åtminstone icke lyckats påträffa. Har uppenbarar den sig egentligen i striderna på sockenstämmorna; men någon församling, som motsvarar begreppet af kristlig församling, har jag, som sagdt är, deremot icke varit lycklig nog att någonstädes påträffa. Önskar man religionstvång, så måste man väl åtminstone föreställa sig att detta tvång skall hafva något ändamål, och detta ändamål borde väl vara att utestänga lögnen och befordra sanningen. Nåväl, mine berrar, visar oss verlden, sådan den för närvarande ser ut, alt detta mål någonsin blifvit uppnådt? Är det väl uppnpådt i de katolska länderna? Der har åtminstone icke något lemnats oförsökt för att utestänga lögnen; men jag frågar om den någonstädes florerar i yppigare mått än der? I de protestantiska länderna, i Enoglähdt. ex., der man oaktadt att det s. k. toleratisediktet reda utgafs för nära 200 år sedan ändöckså envist sökt på papperet bibebålla Eyrkans enbet, att benämning af kyrka icke ens får begagnas för främmande trosförvandters bönehus; har det lyckats så väl, att ett sektväsende utbildats, som i den gamlå verlden saknar något jemförligt motstycke. I Danmark gick det derhän, att för 8 3710 år sedan fanns der knapt någon religion, och hvad vårt kära Sverge angår så hafva vi hört dem, som borde vara bäst i tillfälle at: bedöma saken, försäkra, att det icke är så rätt helt med kyrkan, att folket är grufligt okupnigt; att man byser stora farhågor att de enfaldige skola blifva vilseledde, o. s. v. Man skulle af dessa framställningar väl anses fullt berättigad att antaga, att de bemödanden, som här i landet blifvit gjorda att innestänga sanningen och utestänga lögnen, icke varit särdeles lyckobringande. Det förefaller mig vara en stor inkonseqvens att vi protestanter, som ogilla, och detta med rätta, att katolikerna äro så ofördragsamma mot oss, likväl sjelfve för dem hysa en sådan förundranhsvärd spökrädslå. Vi borde dock besinna att om vi verkliger, såsom önskligt är, vore genomträngda af den öfvertygelse att vi hafva.en ren och sann religion, vi hafva att försvara sanniogen, då de deremot hafva att försvara en med menniskostadgar förfalskad lära, således i andlig mening en lögn. Kunna vi nu rimligtvis fordra att de, som hafva att försvara lögnen, skola vara dristigare än vi, som förmena oss försvara sanningen, tilltro oss vara. Här kan man med-skäl tillämpa frälsarens ord: Ack, I klentrogne!s Religiös frihet är ock för den medborgerliga frihetens utveckling en alldeles oeftergiflig nödvändighet. Folket har i detta afseende en sådan instivkt, att när helst uti senare tider en allvarligare rörelse inom samhället uppstått, har den religiösa friheten städse blifvit erkänd i bredd-med den eröfrade; Det är en instinkt, hvilken härflyter från menskoandens medfödda anspråk att åtnjuta en sådan frihet; och väl är, då den andliga fribetens eröfring föregår den medborgerliga; ty det är icke eh så lätt sak att värdigt fylla kallet af en fri medborgare, som mången inbillar sig. Härtill erfordras tvifvelsutan att vara så andligen upplyftad att man icke fattar friheten såsom något, hvilket innebär obetingad rätt att vara huru sjelfevåldig man behagar. Skall :den frie, medborgaren på ett tillfredsställande sätt uppbära denna sin ställning, måste hans själ våra genomträngd af en innerlig vördnad för samhällets lagar: En sådan vördnad hvilar säkert endast.: på andlig grönd, men denna grund kan endast undantagsvis läggas under religiösa tvångslagar, hvilkas natur är att försoffa, icke att upplyfta och förädla. Älska vi alltså på allvar friheten, så1måste vi afskåka oss religionstvångets fjettrar. För kyrkan sjelf är det ock oeftergifligen nödvändigt att en sådän åtgärd, som i det kongl. förslaget innefattas, vidtages. Vi hafva. här att välja antingen att, såsom i England, på papperet bibehålla en enhet, som,inoim sig. sönderfaller:uti oräkneliga sekter, hvilka utisnart 200 år arbetat på och ännu arbeta på att, verkande inom denna enhet, sönderdela densamma, eller ock att, såsom hän: delsen är i andra länder, tillåta uppkommande sekter att utom statskyrkan bilda egna samfund, då deras verksamhet ofelbart blifver afen helt olika inverkan på statskyrkans framtida tillvaro. Denna utväg erbjuder oss den kongl. propositionen, och jag kan ej annat finna än att deruti eges ett stort företräde framför alla andra här framstälda förslag. Ju förr vi blifva fria från dessa från kyrkan affallne personer, dess bättre är det, och om jag skulle anmärka något emot det kongl. förslaget, vore det visserligen att kyrkan icke blifvit medgifven någon rätt att från sig skilja personer, som uppenbarligen äro.emot densamma fiendtliga, men om detta är en brist, så är den likväl icke af så ömtålig beskaffenhet, att förslajet derför borde förkastas. Det vigtigaste skälet hvarföre jag hyllar de åsigter, som i den kongl. proposikjonen uttalas, är slutligen det, att den frihet, som der medgifves, är i fullkomlig öfverensstämmelse med Guds ord. Jag bar icke kännat finna i den heliga skrift något stalgande, som berättigar till att hindra någon att bekänna hvad han tror och tänker, men mångenstädes har jag funnit föreskrifter, som ålägga hvar och en att icke uttala någon annan tro än han erkänner, utan i så fall kallas han an skrymtare. Derföre kan jag icke afpruta något på det kobpl. förslaget; jag vet icke att Gud föreskrifvit någon form för bekännelsen, men säkert vet jag att Gud sagt åt oss alla, såväl prester som lekmån, att vi skola predika evängeliöm i ord ochhanding, och om vi så göra, då behöfva vi icke så ängsigt sysselsätta oss med bemödanden att mota: villbandar och irrmeningar; men predika vi, såsom nu ulltför mycket sker, köttets evangelium, då är naturligt att vi måste med tvångsmedel söka undertrycka andens protesterjemot ensådan olycksdiger inkräktning på det andliga området. Vi kunnaicke dölja för oss tt vi nuwera icke äro samma sedliga, allvarliga, kraftfulla folk som det, hvilket kämpade under den ustaf Adolfs fanor, men äfven vår tid har VIS BEGÅ SG TE APR RN KC jr 9 too cf keret Bet KN ng ÅR AR KR Hört ög Jä SR dt BD MAR BR pr rn