EN QVINNASÅSOM HANDTVERKARE. RR Förf. till uppfostringsskriften: Till Sverges mödrar m. fl. () När upplysta mindåta så förblinda sig af sjelfförgudning för åitt eget kön, då är detäfven förlåtligt; om den oäpplysta delen afbefolknins gen ringaktar qvinnan. Oeh dikväl, om vi opartiskt skärskåda förhållandena, ger oss erfarenheten vid handen, att qvinnan iblahd folket ådagalägger fullt tt lika mycken årbetsförmågay drift och omtarka, som mannen; oöh att det i otaligt många fall just är hustrun som håller huset vid makt; om mans nen är en rumlare och förer ett oordentligt lif. Ett faktum är också att qvinnan oftaät i sina företag visar långt mera onitanka och klokhet än mannen; ociwatt hon har större förz måga att beräkna följderna af sina företag, än han. Men lemnom dessabetraktelser, de göra sig sjelfva om man blott vill vara opartisk vid bedömuandet af de båda könens andliga krafter. Sedån gäbben Stein hunnit hämta sigifrån sin bestörtning att höra en ung man-vara nog lömsk af sin manliga värdighet, att han unde gilla åsigter, dem gubben Stein sm verkligt upproriska, uppstod en häftig strid emellan morbrodern och systersonen. Henrik förfäktade qvinnans. eller rättare sagdt Noras sak, med värma och ifver. Gubben åter sökte: bevisaj att qvinnan af naturen ioke vat bestämd. till någon sjelfständighet-och att det: var ett brott emof både gudomlig öch mensklig ordning, då hon ville Skepaelg en af mans, nen oberoende ställning i lifvet.s De -argumenter ban anförde voro dock-så klenavock haltande, att Henrik mycket lätt köllslog dem med sina träffande anmärknin, och inkast; och då Stein insåg att han. hvarken kunde; reda sig eller öfvertyga sin motståndare, sade han med förbittring: () Se Aftonbladet n:r 240; 242-och 243.