kong dr ANS gla rn a Re I RR vt SR sänt funnit inom de evängelisktlutberska församlingarne, ända till dess den grofva otrons och affallets tid för något mir än hundra år sedan begyn!e, att denna enighet, säger jag, icke varit endast den andeliga: dödens dvala, derom vittnar vår evangeliska kyrkas historia för derb, som tagit nogare kännedom om de många anderika uppbyggelseskrifter och herr liga psalmer, som från denna kyrka utgått, och de icke få exemplen på lefvande-tro, hvilka blifvit be kanta för menniskor och bevis på den välsignelse af ordet; som Herren skådat hos ännu flera, än menniskor lärt att känna. Vår svenska kyrka, oaktadt alla sinaskröpligheter, har dock baft af Herrans barmhertighet sin andel i denna välsignelse af ett rent I Guds ord och rena sakramenter. Och sedan på Upsala möte år 1593 den evangeliska läran förklarades för framtiden vara Sverges religion, har äfven inom den lutherska kyrkan i Sverge jemförelsevis icke mycken skiljaktighet i religionen yppat sig ända till den tidpunkt, som nyss nämdes, såsom begynnelsen till affallet-i religionen. Sedan den tiden medgifves, att falsk lära mera än tillförene, äfven i vårt land, hafi sira förespråkare både bland prester och Jekmän. Tiden tillåter mig icke att längre uppehålla mig vid den första af de satser jag framstält, hvarföre jag öfvergår till den andra, som lydde så: Äfven staten bör, enligt Guds ord, hafva en religion och är fullkomligare i den mån, som inga dissenterlagar behöfvas; hvarpå äfven svenska staten gifver bevisn. Jag anser mig böra strax i början om denna sats anmärka, att den i skriften ick framställes . såsom en fordran i samma grad, som vi hört, att kyrkans enbet i anseende till läran af apostlarne yrkas. Statens religiösa enhet eller, som är detsamma, dess innerliga förbindelse med kyrkan, framställe i den heliga skrift egentligen i föresyn och löften. Att hos Guds folk Israel den sanna religion, som Gud gifvit dem genom Moses och vidare förklarat genom profeterna, var på det innerligaste sammanflätad med det borgerliga samhället, så stt till -och med det, som -kunde kallas judarnes kyrkolag, innefattas i samma böcker, som deras borgerliga lag, är allmänt bekant. Men i profeternas förutsägelser om nya testamentets tid finna vi, att denssmma merendels framställes sådan den skall blifva, då kristendomen komter till större välde på jorden, än den för närvarände bar, hvilket sker, då judafolkets förstockelse upphörer och-detta folk åter omvänder sig till Herran; om: hvilken tid Paulus utropar i Rom. 11 kap.: Hvad blifver detta annat, än såsom lif ifrån de döda! — Men i afseende på denna lyckliga tids förhållanden finna vi, att icke allenast för det omvända Israel, som då återkommit till sitt land, folkets konung framstälies (i Hesekiel 45: 22 o. f., 46: 20 o. f.) såsom den förste i Herrans tjenst; utan ock på amma tid, då visserligen inga kyrkliga söndringar mera skolavara (Zach. 14: 9), de öfriga folkens konungar; skola hvar med sitt folk förena sig om Herrans sanna dyrkan (Ps. 72: 11, 162: 16, 23) såsom vi läre i en af psalmerna, att hedningarne skola frukta Herrans namn och alla konungar på jorden Hans tra, samt att folken skola sammankomma och konungariken till att tjena Herran (1. c. jfr ock Zephan. 3: 9. Zach. 14: 16). Vid en sådan ställning kunna vi icke tänka oss behofvet af några dissenterlagar, och vi måste förstå att då, på ett fullkomligare sätt än hittills, enligt löftet i Uppenbarelsebokens 11: 15, denna verldens riken skola blifva vår Herres och hars Krists,så att den sanna kristendoraen skall vara staternas religion i den mening, att den skall läggas till grund för alla borgerliga förhållanden. Man skall då ock ingalunda kunna vara likgiltig huruvida statens embetsmän hafva kristliga tävkesätt, utan konungarne på jorden skola mera allmänt följa Davids regeringsplan, som är framlagd i den 101 psalmen, der han bland: annat säger: Mina ögon se efter de trogna i landen att de måga när mig bo, och jag hafver gerna fromma tjenare. Den tid, som nu är i korthet be:krifven, hafva vi ännu icke upplefvat, och vi lefva deremot i -affallets tid! (jfr 2:a Thesss 2: 3, .11), hvilken: är sämre än det föregående tidehvarfvet, ehuru under denna: tid den kyrkans herrlighet förberedes, hvari den skall mer än förr helga alla, icke blott det husliga utan jemväl det borgerliga samhällets eller statens förhållan den. Men en ofullkomlig, dock ingalunda föraktlig skuggbild af ett sådant normalt förhållande mellan kyrka och stat här den ställning varit, som under Guds försyns nådiga skickelse blef tillvägabragt ide evangeliskt-lutherska länderna efter reformationstiden: I dessa länder har staten skyddat kyrkan, och. sjelf af densamma hämtat helgd för sin författning och sina lagar, samt ett kraftigt stöd uti uppfyllelsen af sin bestämmelse, att vara icke blott ett värn för medborgerliga rättigheter, utan ock enuppfostringsanstalt för;folket, till hvars sånt menskliga; bildning på kristendomens grundval staten kunnat vida kraftfullare verka i de länder, der folket, åtminstone med en viss öfvertygelse om lärans sanning, om ock i allmänhet icke med bjertats fulla hängifvenhet, omfattat en sann religion, än der hvarest inbyggarne i landetsvarit ireligiöst hänseende -splittrade i partier. Hvilka stora, ja nästan oöfvervinneliga svårigheter vid folkundervisningen, för att nu icke tala om annat, af ett sådant förhållande uppkomma, har i vårt grannrike Dacmark på den seraste tiden börjat visa sig, sedan i sistnämde land den upplösning till en.del försiggått, som äfven: hos oss för män ga synes önskvärd. Svenskå staten har: ända-till på de senare åren-icke behöft taga religionsfrihetens sak i öfvervägande hvad angår landets egna barn; här har för desså icke varit behof af några dissenterlågar, utan för allt hvad intill våra dagar i afseende på religionsfrihet varit af nöden, är sörjdt genom den under gårdagens sammanträde af en högt aktad och vördnadsvärd talare upplästa, af konung Gustaf III:e år 1781 utfärdade nådiga förordning till förmån för de kristliga trosförvandter af annan lärå än vår, hvilka från främmande länder hit i riket inkommit och här för längre eller kortare tid bosatt sig. Men hvilken ordning och kraft, hvilken möjlighet till enighet och styrka i regeringens och folkets beslut och anordningar, som af denna svenska statens religiösa enhet härflutit, kan icke nog uppskattas; ehuru det å andra sidan måste medgifvas, att denna ställning för kyrkan inneburit icke blott beskydd utan ock frestelser, för hvilka hon beklagligen icke obetydligt dukat under. Men detta är huf vadsakligen deras skuld, som under de senäste tio: talen haft sig Kyrkans vård anförtrodd, och som ofta rn verldsligt sinnade samt då och då smittade af vi jen och otro, hvilka tillhöra affallets tid. pen äta OPPAS, att vårt presterskap är på vägen till a tora vist uppfattning af det kristliga lärarekallets vt och dyra pligter, än hvad man beklagligen måste antaga hafva mycket allmänt egt tum under slutet af det förra och första hälften af detta SE Här och der bland mycket, som ännu röjer sligt nit och andelig blindhet, förspörjas dock tecken till något bättre.. Gud gifve deråt en större ola vd ty på presterskapets uppvaknande till andelig upplysning och lefvande kristendomsallvar beror hufvudsakligen ställningen i kyrkan, och denna kyrkas förmåga att vara hvad hon bör vara, sfven för det borgerliga samhällets befästande och helgande. Det gäller i främsta rummet för oss, som genom vår konungs förtroende blifvit satte att vara; hvar i sin krets, .uppsyningsmän öfver kyrkan och presterskapet, att förelysa presterskapet och församlingarne i kristligt sinne samt bland presterskapet framför allt, efter den förmåga Gud gifver, söka undanrödja hvad som i lära och lefverne åstadkommer rgelse. Åt Et vad jag senast yttrat omskyrkans förfall, särI deles genom falska lärors utspridande i församlingen, sammanhänger på det med utvecklingen af je sats, som Var : tale af den tidens: beskaffenhet, i hvilken vi lefva, att icke inom kyrkah och staten samma enhet, som förr, kan upprätthållas; men man bör dock för nå ra man:kan OCh hvarken öfver