skall dö. CEREenDeRNRREL URRRN oh BIKSDAGEN Rikets ständers gemensamma öfverläggningar om Religlonsfrihetsfrågan. Audra sammanträdet Den 20 Oktober kl. 5 e. m. (Forts. från gårdagsbl.) Biskop Björck. Den fråga, som för närvarande är föremål för rikets ständers öfverläggningar, är af en djup och genomgripande beskaffenhet. Den rörer både kyrka och stat och begges förhållande till hvarandra. Derföre kan densock icke rätt uppfattas, utan att man förstår, hvad dessa stora Guds anstalter, stat och kyrka, innebära. Det lilla jag för min del kan hafva fattat härom, vore dock alltför vidlyftigt att vid detta tillfälle utveckla. En del deraf kommer väl ändå att inflyta i mitt yttrande, då äfven jag finner mig.böra, efter in ringa förmåga, bidraga till någon utredning af det vigtigaste ämnet för höglofl. lagutskottets oss nu förelagda betänkande n:r 46. Detta ämne är frågan om religionsfrihet eller om de rättigheter, som svenska staten må kuura och böra medgifva åt personer, som i riket vistas, men som bekänna sig till en annan religion; än den, som hittilis varit och ännu är svenska statens. Här möter allraförst deras inkast, som anse att staten såsom sådan ej bör hafva någon religion, det vill säga, att ifråga om borgerliga rättigheter alldeles intet afseende bör göras på menniskors olika tro i andliga ting, eller dem, som. höra; till religionen. Ja, somliga gå så. långt, att de tyckas påstå, att icke heller kyrkan skall hafva någon religion, så att det i fråga om kyrkliga rättigheter skulle göras något afseende på menniskors olika meningar i trossaker... För att bemöta båda dessa slags påståenden, uppställer jag genast 3:ne satser, hvilka jag vill söka försvara: 1. Eyrklig enhet är af Guds ord påyrkad och till en viss grad möjlig, hvarpå äfven svenska kyrkan gifver bevis. , 2. Äfven staten:bör ebligt Guds ord hafva en roligion, och är fullkomligare.i den mån, som inga dissenterlagar behöfvas; hvarpå äfven svenska staten gifver bevis. , 3. Dock följer det af.den-tidens art, på hvilken vi lefva, att icke inom kyrkan och. staten samma enhet som förr kan upprätthållas; men man bör dock för densamma göra hvad man kan, och icke öfvergifva kyrkan eller misströsta om staten för bådas ofullkomligheter. . sås? nad Då jag nu företager mig ett kort försvar af dessa trenne satser, -och alltså först öfvergår att visa, huru kycklig, enhet är. af, Guds Ord : påyrkad och , till en viss grad möjlig , ljuder ännu i mina öron det föredrag; hvarmed gårdagens sammankomst på detta rum afslutades. Den talare, som dervid hade ordet, förnekade i mer än ett afseende den kyrkliga enhet, som är den angelägnaste af alla, nemligen enhet i lära och bekännelse. Af Guds oändlighet drog han den riktiga slutsats, att den sanning, Gud,i sitt-ord uppenbarat, har ett oändligt djup, och fördenskull af menniskor endast ofullkomligt kan fattas; men: då ban, om jag förstod honom rätt, menade, att deraf skulle följa omöjligheten för menniskor att blifva öfyverens isen viss tro; och att ingen annan öfverensstämmelse-kunde tillvägabringas än den, som följde af egg tea de det naturliga samvetets moral, en en del af vissa hedningar. blifvit framstöld, så stälde sig denne talare sjelf få rationaNismens eller förouftsreligionens och icke på kristendomens ståndpunkt; ochhans påståenden beinnas stridande mot både skriften och erfarenheten. Jag behöfver endast slå upp nya testamentet, så finner jag helt annat; om jag börjar med den bok, som visar kristna församlingens uppkomst eller Apostlagerningatne, och sedan går i ordning bok för bok genom Pauli epistlar och vidare fram. -I Apostlagerfingarne vittnas om de första kristne (kap. 4: 32), ajtii hela hopar, som trodde, var ett hjerta och en själ, och att således vår Frälsares förbön, då han gick till sitt sista lidande, på dem blifvit uppfyld, atthans lärjungar skulle ock vara ett (Joh.,17: 21). Men att denna enhet icke var blott i kärleken, utan ock i sanningen, det kan slutas af hvad strax förut i sam: ma bön förekommer, der Jesus säger: Helga dem i dis sanning; ditt tal är sanning; hvaraf vi finna att helgelsen, som egentligen består i kärleken till. Gud och menniskor, måste komma af sanningens ord. fattades ock saken af Johannes, som:man kallat kärlekens apostel. Läser man hans 1:sta och 2:dra epistel, så finner man i begge två ämnen framstälda, nemligen om sanningen och kärleken, och man blir tillike öfvertygad, att aposteln, då han talar om sanningen, gör ett synnerligt afseende på den rena läran och lägger densamma till grund för. gemenskapen både med Gud och med församlingen; ty bland andra ord hafva vi äfven dessa af denne apostel: Hvar och en, som öfverträder och icke blifver i Kristi lärdom, han hafver ingen Gud: den def blifver i Kristi lärdom, han hefver både Fadren och:Sonen. Kommer någon till eder och icke hafver denna lärdomen med sig, a honom icke i hus ochhelser honom icke heler, nemligen såsom en kristen. Efter Apostlagerninosa är isnya testamentet Pauli epistlär; och ära ra 08S,såsom ide i ordningen. följa efter Kvarandra, Mura angelägen aposteln-var att förvara de kristne för felsk lära och att de skulle: vara enige i den rena lärans bekännelse: Så skrifver han i den 1:sta af epistlarne;.den till derRomare (16: 17): Käre bröder, jag förmanar eder, att I hafven uppseende på dem, som tvist och förargelse åstadkomma emot den lärdom, som I hafven lärt; och viker ifrån dem. Och i den nästföljande, 1:sta episteln till Korinth; heter det: Käre bröder, jag förmanar. eder vid vår herre: Jesu Kristi namn, att I talen alle ett och att ibland