förnuftig granskning såsom någontiog syndigt, al rationell bevisning såsom öfverflödig, onödig och omöj lig, är, att sätta en bindel för förhuttets ögon oc hänvisa dön i mörker famlande menniskosjälen til blotta tron, den döda tron, den vid det skrifna orde för alltid -bundna och slafviskt föngslade -tron: OcI man tvekar icke att utgifva detta för kristen dom, att kalla detta protestantism! På detta sät inhögnar man åt sig en liten frid!yst tomt af orio döx och högkyrklig visdöm — oteh vill ante denn trånga terräng för menikligt vetande innefatta sum Inkn äf all religiös upplysning. Fritänkeri vill mal så gerna benämna sllt, som går en hårsmån uton de råmärken af dogmer; symboler öch föriner; hvilke man aänsör hödvåödiga för religionens; eller åtmin stone för statskyrkahs bestånd. Så bringar man till sammans ett system äf teolögisk spetsfändighet, hvil. ket man vill håfvå änsedt för ätt utgörä sjelffa kär. nan at äll röligion. Men hvarje 5. k. teologiskt sy stem, som utger sig för ofelbart, gr sig redan blot: derigenom misstänkt. Ingen vetenskap, ingen kunskap kan i-sträng mening anses eller. besämnas för et afslutadt helt; ty vetenskapens, vetandets-eget begrepp förusätter utveckling, och blott under en fortsatt utvecklingsprocess kan den vetenskapliga sanvingen få tillfäte och utrymme att bevisa sig sjelf och göra sin makt gällandö. Ått detta, öch i allrahögsta grad, är och måste vara förhållandet med det religiösa vetandet, bevisas redan af en flyktig blick på detta vetandes omätliga innehåll, :som i sig inneIsluter den menskliga kunskapens alla hufvudsferer och omfattar både det sinnliga och öfversinnliga området för tankens rastlösa, aldrig hvilande arbete. Ett teologiskt system, som blott stöder sig på det skrifna ordet och dermed anser hela relicionens totalbegrepp vara en gång för alla genomfördt och uttömdt, uppvisar således blott religionens ena sida, det redan uppenbarade, men utesluter den andra, den ständigt fortgående uppenbarelsen i natur och verld, så inom andens som sinnlighetens område. Är detta-en sanning, och det är vår tids, och all civilisations högsta uppgift, att med ledning af det förflutna blicka in i det tillkommande, så finnes det ingen högre, mera oförytterlig rättighet för menniskan, än den, att frit få forska äfven i religiösa ämnen, utan att dervid varå slafviskt bunden af en på förhand reglerad, vid den döda bokstafven fastkedjad auktoritetstro. Men med fri forskning sammanhänger sjelfnödvändigt fri bekännelse. Tankens rätt och ordets rätt sammanfalla i begreppet till ett; och tankefrihet och religionsfrihet äro blott tvenne sidor af samiha sak. Den i religiös utveckling stadda menniskan gör sig sjelf hvarje ögonblick till proselyt, på samma gång hennes andliga material, att jag så må uttrycka mig, vinner i rikhaltighet och omfång. Deri ligger just det väsentliga i all upplysning, all kunskap, att den går framåt och icke kan stan:a, utan att gå tillbaka och öfverlefva sig sjelf. Ett teologiskt system, afslutadt i den meningen, att dertill icke skulle finnas något att tillägga, dervid ingenting att utfor ska eller förklara, är icke ett lefvande vetenskapligt system, utan en död formalism, en till :fgudadyrkan stegrad vördnadsoch trosbekännelse om det skrifna ordets iofallibilitet och sjelftillräcklighet, en för andens -outtömliga och aldrig hvilande skaparkraft tillsluten bok, som. man aldrig beböfver öppna, sedan man genomläst den och lärt sig den utantill. Och dock finnes det ingen rättighet, som just pröte stantismen mera framhållit: och förfäktat, än den fria forskhingens. Är då protestantismen sjelf blott en genomläst, genomtänkt, -utanlärd formelbok, som icke mera behöfver öppnas, granskas och utvecklas? Omöjligt! Detta vore att sätta lutherdomen öfver kristendomen, med samma skäl och på icke stort bättre grunder än katoliken kan sägas sätta Mariendomen öfver sin kristendom. Utan fri forskning finnes ingen sanning, och utan fri bekännelse ingen sann, oskrymtad gudsfruktan. Renlärigheten, i:ortodox mening, har blifvit den trollformel, hvarmed man velat mota all sund och förnuftig religionsfrihet. Man har kanske dermed lyckats skapa många s. k. rättrogna, i yttre kyrklig mening, men af de heliga sanningarnes fullhet genomträngde och lifvade kristne, så mycket färre! Och derhän måste en öfvervägande bokstafsreligion i längden leda. Ultra-protestantismen, kall och afmätt till sitt yttre väsende, håller c bevekligt fast vid sin dogmlära och sina symboliska böcker, pekar på det skrifna ordet, som det enda uppenbarade, vindicerar den fria forskningens rätt mot katolicismen och andra trosläror, men änser sig sjelf, såsom infallibel, böra vara utesluten från all pröfning och skärskådning. Sannerligen — ställer man tillsammans ultra-protestantismen och katolicismen, hvilket papistiskt slägttycke! Hvilken likhet i auktoritetsdyrkan, hvilken samstämmighet i resultaten! Ultra-katoliken fruktar bibeln och dess sanningar så mycket, att den icke ens får läsas; ultra-protestanten hyser för den en så blind veneration, att den icke får fritt tolkas, förstås och förklaras. Hufvudbegreppet statskyrka, gemensamt för dem begge, har under tidernas lopp alstrat samma intolerans mot olika tänkande, samma fruktan för all friare forskning, samma böjelse att genom yttre tvångsåtgärder söka inom kyrkans område återföra hvarje borttappad son. Men en sådan sammanställning af katolicismen och protestantismen i begge deras ytterligheter visar icke blott detta; den visar något ännu mera, Först och främst framlyser derur den märkliga sanningen, att protestantismen, sådan den ofta presenterar sig i högkyrklig och ultraortodox skepnad, står nära på gränsen till katolicismen, att itke säga all leles parallelt med densamma, : och således alldeles icke befinner sig på den rent kristliga ståndpunkt, hvilsen den företrädesvis säger sig besitta och vilja förvara; vidare, att protestantismen, sålunda iklädd len religiösa ofördragsamhet och det hierarkiska öfermod, hvarmed hon stundom uppträder under form ue statskyrka, hvarken är berättigad att föra den anna kristendomens talan i vår upplysta tid, ej heler gör det på ett sätt, som öfverensstämmer meå ivilisationens och bumanitetens stegrade fordringar; lutligen att den snart sagdt vidskepliga fruktan, om icke sällan af protestantismens målsmän och akförare yttras för andra religionslärors, särdeles katolicismens, intrång på statskyrkan och inflytande på folket, innebär på samma gång en lika osann som otillständig sjelfbekännelse om den protestantiska lärans vanmakt och oförmåga att kunna hålla sig uppe mot irrläror och villfarelser, som den blottar svagheten i dessa sakförares försvarssätt och deras egen ringa tro på sanniogens makt och seger. Ty kan sanningen icke hålla sig uppe och utföra sit: värf genom sin egen inneboende kraft, då skall hon föga bjelpas af yttre tvångsoch försvarsmedel, då ir hon icke heller längre denna sanning, hvars föraämste förfäåktare och upprätthållare man utger sig att vara. Huru emellertid ultraprotestantisinen i sin ortodoxa jelftillräcklighet och med biträde af sina tvångslasar lyckats upprätthålla statskyrkan, det visar den ridtomfattande religiösa rörelse, som för närvarande gesomgår vårt land, och de alltmera tilltagande söndrinjar, som yppats inom församlingen och hota att uppösa kyrkans så mycket bepri.ade och så mycket besämpade enket. Oaktadt alla restriktioner, alla mera ch mindre skärpta straffbsstämmelser, står detfast, utt protestantismen, som råkat in på villovägar, måte äter söka att blifva en sanning, om den lutherka kyrkan skall ega bestånd. Hon eger inom sig jelf frön till Sin utveckling, må hon då i tid besagna dem, innan upplösningen blir allmän! Måhon öfverensstämmelse med sin egen lära öppet och ärigt erkänna, att, lika fri som menniskoanden är till itt innersta väsende, lika stor och vaturlig rättigvet eger den att göra denna sin frihet gällande inm den religiösa forskningens område, och att icke ned munnen bekänna annat, än hvad hbjertat gillar ch samvetet godkänner! Hvad bar statskyri Nn fSanNnAm me. dB.