Aeiva ett skenlii, om hon ock 1 det iare blir huru ratten som helsi. Talaren visade, att ;protestantismen, då den uppträder i högkyrklig gestalt, ofördragsam, förföljande, uppställande tradition och auktoritetstro emot den fria forskvingen, icke är någonting annat än en maskerad katolicism, som är så mycket farligare, som den oförmärkt insnärjer och försoffar sinnena. Efter att hafva ådagalagt. att det för statskyrkans räkning utöfrade tvånget visat sig vara fruktlöst, Zranskade talaren utskottets rotiver och uttefekte slut-. ligen den öfvertygelsen, att fragan icke kan afvisas och ait den ovillkorligen fordrar en lösning, avilken i närvarande stund bäst kan vinnas genom antagande af K. M:ts propo-. sition. Vi hänvisa till den utförliga redogörelse, som wi lä ned under vårt riksdagsreferat lemna för detta vältaliga och intressanta föredrag. . Biskop Björck uppstälde och försvarade i ett långt, af bibelcitater rikligen späckadt fös redrag följande: trenne satser: 1:0 Kyrklig enhet är af Guds ord påyrkad och till en viss grad möjlig, hvarpå äfven svenska kyrkan gifver bevis. 2:o Äfven staten bör enligt Guds ord hafva en religion och är fullkomligare i den mån som inga dissenterlagar behöfves., hvarpå äfven svenska staten gifver bevis. 3:0 Dock följer det af den tidens art, i hvilken vi lefva, att icke inom kyrkan och staten samma enhet som förr kan upprätthållas; men man bör dock för densamma göra h.ad man kan och icke öfvergifva kyrkan eller misströsta om staten för bådas o:ullkomligheter. — Det är bekant att det knapt finaes något slags hierarkiskt missbruk, a gon art af andligt och verldsligt förtryck, som man icko velat försvara genom att på sitt eget sätt åberopa bibeln, och att till och med slafstaternas prester i Nordamerika med mycken värma begagna -yttranden i den heliga skriit till stöd för negersiafveriet; det kunde derföre icke egentligen väcka någon förvåning, om det ock var något oväatadt, att höra den pro:estantiske biskopen lämpa bibliska yttranden, som afse enheten och sambandet inom kristliga samfund i inre och religiös mening, i vilka finnas vett hjerta och en själv, på politiska kyrkostater och statskyrkor, der enheten skulle vara af den beskaffenhet, att man med wåld eller åtminstone med hot om straff hölle qvar dem, som icke med sitt hjerta och sin öfvertygelse hörde till kyrkosamfundet och hvilkas tvungna anhängighet sålunda måste innebära en verklig hädelse samt ett förtrampande af den menskliga friheten på dess ömtåligaste och sårbaraste punkt. Det vore högst intressant, om man å den prelatensiska sidan något närmare ville inlåta sig på den frågan, om en religion, som icke kommer från hjertats fria böjelse och från en otvungen öfvertygelse, utan blott innebär en formel undergifvenhet under några menskliga stadger, i sig sjelf har det allra ringaste värde, om kyrkan stärkes genom en dylik underkastelse och om den genom hot och tvång kan åt sig eröfra någon inre kraft, samt slutligen om icke vantron och villfarelserna äro så mycket farligare, då de gå under främmande namn och i det yttre visa sig kyrkan underdåniga. — Biskop Björck ansåg, att man beklagligen hade kommit derhän, att landsförwvisningsstraffet svårligen kunde verkställas, men trodd: att man icke borde afskaffa detsamma, utan att andra bestämmelser satt:s i stället, hvaribland den, -zatt person, som, oaktadt han blifvit varnad, fortfore att utsprida villfarande lärosatser, skulle kunna sättas i fängsligt förvar, tilldess han frivilligt lemnade riket, såvida han icke stälde 500 Tdrs borgen för att han framdeles skulle taga sig till vara. Hr P. B. Tersmeden, som derpå uppträdde, förordarde religionstvångets upphäfvande, vände sig till en börj.n emot utskottets motiver för förkastandet af 1.5 i det kong: för-Å saget, dem han till besvarande upptog; uppdrog sedermera en historik öfver religionstvårgets izträdande i den kristna verlden och dess kamp med religionsfrihetens princip, och uppmanade slutligen ständerna att icke afslå en Kongl. proposition sådah som denna, hvilken, långt ifrån att fordra det ringaste, tvärtom erbjöde det högsta samt afsåge utveckling och befästande af folkfriketen. Teol. doktor Säve ville äfven gå in på landsförvisningss:raffets efstaffande, blott man finge någonting annat i stället, ty dok: torn hyste mycken ferhåga för katolicismen, men ännu mer för sekterna, hvilkas villfarelser han skildrade i mörka färger, dervid betjenande sig af ett bref från en embetsbroder i Norrland, hvilken berättade om baptisternas framfart i hans socken och, såsom höjden af all styggelse, omförmälde bhutusom de, asål länge ärstiden medgifver,, förrätta sina. dop än i badkar, än i insjöar, än i åar, än i bäckar, än i rännilar,, och att dessa kyrkliga bönbasar understå sig att taga 5 rdr i betalning för hvarje dop. Doktor Säve yrkade återremiss och bifall till biskop Thomander försleg om rätt att förvisa främmande prose. lytmskäre; Att tillåta konventiklar vors slutligen i hans tanke stridande mot den Augsburgiska bekännelsen samt mot vår kyrkoordning, och bestred han således medgifvandet af konventikelfrihet. Friherre Th. Cederström yttrade sig för det kungliga förslaget, åberopade 16 5 regeringsformen och anförde till förmån för teligionsfriheten alldeles samma allmänna räconnementer, hvilka man haft tillfäl!e att af honom höra, så snart någon fråga förevarit på riddarhuset, som med religionsfriheten stått i något sammanhang, och genom hvilka näppeligen någon enda anbäöngare vunnits för den religiösa toleransen. Prosten Melander, som derefter fick ordet, sökte med citationer ur Upsala mötes beslut och ur den heliga skrift vinna stöd för sitt påstående, att kyrklig enhet bör med tvåtigs medel upprätthållas, och han nppmanade de församlade ständerna, att, likasom 1593 års lagstiftare, såsom en man stå upp att värne