.s9 Klor och utomordöntlig förändring. Dorigaft fra ed Såsom man velat örespegla, fi ihet för utländningar och alt sti oro, i landet. De lagar, se (oe omg Br de selen gälla. Den väsentligrste: fö Rn lör står i borttagandet af ansvar för affa större gonvertiklars hållande. Det är således jon frihet som beredes landets invånare och al .stes icke främlingarne. De, hvilka man. hufvudsakligen fruktat och hvi kas namn man framhåller för att skrämma de fö skräckte, äro jesaiter och mormoner. Dessa hatva likv: ingalunda genom propositionen erhållit någon stör frihet än de för närvårande ega. Ingendera af dej berättigas derigenom att hit i landet inflytta och h: sprida sin lära. Skulle de önska att här stifta ni gon: kyrka, ålåge det dem att derom : hos Kong Maj:t göra någon zsnsökning.. Vid pröfning af e dylik ansökning blefve första frågan, som Kong Maj:t hade att afzöra, huruvida den sökande kund på grund af sin trosbekännelse, anses berättigad a benämnas kristen, Hvad först beträffar jesuitern: betraktåde såsom en ifrån öfriga katolska kyrka skild institution — och. att de äro och äfven bt traktats såsom något annat än vänliga katolike; bevisas-bäst af den omständigheten, att en tid fur nits, då sjelfve påfven fann sig föranlåten förvis dem från Kyrkostaten — beträffande således jesu terna, framstår frågan: Kunna. de anses för krist na? Jag för min del vill besvara denna fråg med ett bestämdt och obetingadt nej. För afgifvan det af detta svar, anser jag mig icke behöfva ingå någon närmare granskning af deras institutioner Det är nog ait endast. känna deras grundlag, -elle der hväfpå hela ordens idå hvilar, nemligen, -ovil korlig lydnad för generalens eller förmannens be fallningar, ehvad och huru skarpt dessa än må strid emot menskliga och gudomliga lagar. Då sålede icke bibelordet utan generalens eller förmannens be fallningat äro jesuiternas högsta och mest övilkörlig: lag, som bjuder, att då dessa tvenne momenter kom. ma i strid. mot hvarandre, måste de: senare och icke det förra ådydas. Vid sådant förhållande, och då de. högst sätta menniskörs bud, frågas om de skäli gen egarätt NÅ namnet kristna. r Mörmonsrna lära redan af ett annat lands Tegering vara förklarade för ökristna. Grunden för ett sådant beslut lär finnas uti mormonernas begrepp om äktenskapet, samt i deras antagande af en i senare tider tillkommen, från himlen sänd uppenbarelsebohvilken de anse såsom ett fullständigand st Nve testamentets bok. t ys ggr oe omer Jesuiter eller mormoner ning om rätt —swt ätt hos K. M:t göra ansök. skulle .ghelen att inflytta i landet. Om så hb. -K6, Så Uppkömmer ju icke någon olikhet emot som nu redan eger rum. De förefinnas här ju Hedan, daktadt våra brottmålslagar. I det afseendet skalle således förhållandena icke lida någon förändring,om K. M:ts proposition blefve antagen till lag. Men en vigtig sak vore derigenom vunnen: Man hade icke vidare e lag, som icke kan tillämpas. Att ega en lag, hvilken man icke vågar göra göllande, föranleder endast till förakt för lagar i allmänhet, och undergräfver derigenom en af samhällets starkaste grundvalar. Kan det straff, vår lag innehåller för affall, landsförvisning, kan detverkställas? Hvad lärer oss erfarenheten? Porträttmålaren Pettersson blef, på grund af detta lagbud, för några år sedan dömd till landsflykt och förd till Danmark. Der fick han vistas opåtaldt så länge han egde medel att försörja sig; men då dessa togo slut och han började förfalla i nöd och elände, ansåg danska styrelsen sig icke längre böra tåla den svenske laddsflyktige tiggaren, utan återsände honom till konungens befallningshafvande i Malmö. Hvad skulle nu landshöfdingen göra? Enligt K. M:ts utslag fick P. icke vistas i Sverge, och utlandet ville icke mottaga honom. Lyckligtvis-fans en mudderpråm liggande i Sundet, således hvarken i Sverge eller Danmark. Dit transporterades P. och hvarhölls der intill. dess man, hönnit öfvertala honom att söka håd. Ar det lämpligt, är det värdigt, att hos örottslingen, den af lagen dömde, såsom en grace begära, det han täcktes godhetsfulls moitaga upphäfvande af ådömdt straff? I sådana förvetklingar inledes man, om nan bibehåller onatörliga lagar. Vidare, den af mig nämda mudderpråmen kan väl tjena till uppehållsort för en eller. annan i l2:adsflykt dömd person; men om lagen, såsom väl, rätteligen borde ske, tillämpades på alla aallingar,, då blefve den otillräcklig. Här lärer fnas omkring 3000 baptister. Dessutom kan det hända, hvilket jag hört sägas och, med känned om den disciplin der är rådande, icke avser otroligt, att, i händelse icke reform snart sker uti våra lagar, ett eller annat tiotusental af läsare skulle på en gång utträda ur statskyrkan. Landsförvis alla dem, och hela vår? flotta skall icke kunna rymma dem. Häraf tyckes nödvändigheten af reform tydligen vara ådagalagd. Man säger, att de skiljaktigheter från kyrkans läror, som förefinnas, äro obetydliga och derföre af mindre vigt; men visar icke hela kyrkohistorien, att i allmänhet det varit ringa och obetydliga skiljaktigheter, som föranledt schismer. Jag vill endast nämna ett exempel, ehuru mångfaldiga kunde anföras. Tvist uppstod angående Andra personens i gudomen natur. Var Sonen af samma eller likadan natur som Fadren? Detta berodde endast på ett jota: Endast bokstafven J skilde de olika meningarne, hvarföre man från denna strid har bibehållit ordspråket: Jag. ger icke efter ett jota,. Ehuru man tycker att det för menpniskoförnuftet måste vara omöjligt att klart uppfatta och bestämma om Guds natur, sämt att man således bort lemna frågan derhäv, växte striden till y:tersta häftighet. Ja den gick så långt i Konstantinopel, att man der icke ens kunde i bagarbodar få köpa bröd, som hade en mot bagarens stridande tanke om berörde Jota. Att behofvet af reform : verkligen förefinnes, vill jag visa genom ett exempel. För närvarande anser presterskapet sig icke kunna till nattvarden admittera baptister, emedan dessa hafva en oriktig uppfättning af ett utaf sakramenterna. Då dessa icke kunna få gå till nattvarden, anser presterskapet sig icke heller för äem böra utfärda lysning till äktenskap, utan vägrar sådant. Hvad har blifvit följden? Jo att redan det civila äktenskapet börjat blifva allmänt på flera ställen. De trolofvade: bjuda till bröllop, upprätta i vittnens närvaro en skriftlig afhandling och anse sig dexigenom förenade såsom äkta makar, utan att vigsel åkommit. Då sådant icke är stridande emot Sverges lag, kan man taga för gifvet, att dessa slags äktenskap skola växa i antal, och bäfva de en gång kommit riktigt i bruk, blir det omöjligt sedan attafskaffa dem. Många oordningar skola onekligen deraf blifva en följd. Och då det dessutom på de flesta sinnen verkar välgörande att få en så vigtig och högtidlig handling, som äktenskapet, bekräftad af kyrkan, skulle det i sanning vara beklagansvärdt, om vigseln komme ur bruk. Detta vore den vinst kyrkan finge skörda af begäret att hindra borttagandet af orimliga lagstadganden. Och frågan är nu endast om borttagande af landsörvisningsstraffet — ett straff, omöjligt att verkställa — samt om ansvaret för konventiklar, mot hvilket senares af kaffande ingen röst har höjt sig. Härefter öfvergick talaren till en granskning af Några utaf utskottets motiver, och visade huruledes itskottet uttalat flera sanna och vackra satser om eligionsfrihetens trödvändighst, men sedan, genom ågra dunkla och för talaren alldeles obegripliga raser, liksom gexom en taskspelarekonst. ansett sig