sin fåfängliga 7 edelmätta finna sig Bynnerlig benägna. Se der en teckning af den provins, hvilken jag nu underkastar min granskning ur framåtskridandets synpunkt, dåjag påminner mig hvad den var för trettio eller fyrtio r tillbaika. Jeg kan ej underlåta att frin näwde syns punkt till en början anmärka den hastighet, med hvilken jag kommit hit. Dertill har ej behöfts mer än tolf timmar på jernvägen. ;Fordom behöfdes det, för att tillryggalägga samma vägsträcka, mer än sextio timmar i vagn, äfven sedan våra väzar undergått föribättring, och för en än längre tid sedan, vet jag ej huru många timmar. Jag hade al-drig mod att räkna dem, och om jag härtill lägger de misstänkta måltider och sängar, dem man fick fördraga under resan är det i san. ning omöjligt att icke erkänna, att mennisko. slägtet gått framåt i dessa båda hänseenden. Det är i synnerhet en sida af detta framåtskridande, för hvilken jag måste bekänna mig vara särdeles -känslig, den omständigheten nemligen, att jag ej på ett enda ställe af vägen ombads att stiga ur för att hjelpa till att draga vagnen. Skulle jag ej häröfver erfara en liflig och uppriktig tillfredsställelse? Kunde jag väl kmr att i min ungdom vägarnes skick, kungliga de än voro, var sådant, ett de resande nödgades spänna sig för vagaen, vid äfventyr att annars få se den stanna vid foten af en backe, eller i någon af de oräkneliga gropar, hvilka den måste passera? Kunde jag väl glömma, att på denna samma väg, der jag nu tycktes flyga fram som en lärka, jag vid mer än ett tillfälle fått göra tjenst som hälst? Dessa minnen höra till dem, som aldrig kunna utplånas. , Oakstadt min hemliga böjelse att göra ett och anmat utfall emot framåtskridandet, har jag dock mu nödgats tillstå för mig sjelf, att detta framsåtskridande är ögonskenligt, obestridligt och bögeligen att värdera i afseende på de första vilkoren för fortskaffanJet. Det fans emellertid utan tvifvel poetiska sidor i denna de resandes förbindelse att sjelfve draga sitt åkdon. De gamla damerna, med sina hundar, deras kattor, deras papegojor, stannade alltid qvar i vagnen till följd af ett privilegiura, hvars behörighet ingen lärer vilja bestrida, de unga herrarne, hvilka med fara att ådraga sig en bröståkomma eller håll och stygn bemödade sig att föra i hamn dessa aktningsvärda fruntimmer jemte föremålen för sderas omsorger, uppfylde sålunda på sätt och wis en ridderlig plikt, och detta var ju förträffligt. Å andra sidan var det en tafla, full af ursprunglig oskuld och enfald, att se dessa resande betala vagnen, då det efter billighetens reglor tvärtom hade varit vagnens skyldighet att betala de resande. Allt detta förtjenar visserligen att saknas, jag medger det, men det är icke desto mindre en sanning, att det ligger ett framåtskridande i detta sakernas tillstånd, som i fortskaffoingssättet bringat en så märkvärdig ekonomi i tid, i penningar och i besvärligheter. Det är bestämdt endast då jag icke är på resor, som ie med öfvertygelse bäcklar jernvägar. Här efinner jag mig således, tack vare framåtskridandet, inom tolf timmar på 130 lieuea (52 sv. mil) afstånd från Paris. Här är jag således i departementer, dem jag ej på närmare båll sett på ungefär ett tredjedels århundrade. Ia nu dessa departementer gått framåt? Hvaruti ba de gått framåt? Dessa äro de frågor, som jag för mig uppstält till besvarande. Hvad denna lätthet att färdas angår, som redan med så mycket skäl fästat min uppmärksamhet, är framåtskridandet i detta hänseende intet tvifvel underkastadt. Dessa departementers jord, hvaruppå man fordom ej såg annat än glesa och afskräckande kommunikationsmedel, är nu förskönad af många och förträffliga vägar, omsorgsfullt underhållna, näslan öfverallt planterade med träd. De utgöra verkliga trädgårdsaller. Men rese icke der numera, man promenerar; o--ef illusionen. Dessa departement sadan är sig i alla riktningar infs-etvSgar korsa blickar, och tyckas . jernbanans eldiga inbjuda der? vid hvarje station artigt en pre den senare färdande att försöka ee vmenad på deras långa, hvita sandlinier. sälunda infattadt, synes landskapet i sin helhet mera snyggt, mera gladt än fordom, och giver samma utseende åt de menniskor och jur, som bebo det, odla det och genomresa det. Byarne se mindre nedrökta ut, mindre svarta, och af allt detta måste man nödvändigt draga den slutföljd, att. det yttre förbättrats, att framåtskridandet lyser fram. I mitt nästa bref vill jag anställa en undersökning öfver det inre. 4. H. BI TT CMR 4 AVATAR