STOCHOLNM asa 17 Okt. Hvad som för närvarande, eå väl bland Tiksdagsmän som inom enskilta kretsar, företrädesvis tager uppmärksamheten i anspråk och utgör föremål :ör samtal och debatter, är religionefrihetsfrågan , som nästa måndag förekommer till diskussion i rikets ständers allmänna sammanträde. Det torde derföre finnas förklarligt och ursäktligt, att vi dag efter annan återkomma till detta ämne, som med fullt skäl kan sägas vara ögonblickets brinn inde fråga. Det är med glädje man funnit, att intresset för denra sak inom representationen är långt mera lefvande, än man hittills hade förestält sig, i synnerhet i fall man hade grundat sitt omdöme härom på den snöpliga behandling, som K. M:ts proposition rönt uti lagutskottet, Vid de sammankomster mellan riksdagsmän från olika stånd, som egt rum för att rådgöra om frågans behandling, har det visat sig, att man inom alla tre lekmannastånden kan påräkna kraftiga stöd för rihetens sak, och alla samvetsfribetens vänner af olika nyanser ha förenat sig om att upprätthålla den kungliga Propositionen och att icke inlåta sig på några slags modifikationer och jemkningar i den. samma. Man har nemligen ansett denna kongl. proposition innehålla ett minimum af hvad som kan fordras och af hvad som är en svensk riksförsamling värdigt att stadga och antaga, då fråga på allvar blifvit från regeringsmaktens sida wäckt om att följa alla andra protestantiska länders och hela den civiliserade verldens exempel och att, om icke, såsom de öfriga protestantiska länderna, införa verklig religionsfrihet, åtminstoae ur lagstiftningen utplåna den gröfsta och mest barbariska intoleransen. Man har till och med funnit, att i den särskilta del af det kongl. förslaget, hvilken utskottet ansett sig föranlätet att under en förändrad form förorda, nemligen konventikelplakatets upphäf.ande, äro det kongl. förslagets stadganden att föredraga framför utskottets, eburu de senare vid första påseende! tyckes vara mera literala. Man har ansett det vara af vigt för framtiden att, om den kongl. propositionen nu icke: skulle gå igenom, den å:minstone blefve af två stånd antagen. Denna fråga är nemligen en sådan, hvilken, till följd af omständighetersa, verkligen icke kan falla, utan som för hvarje år, som ett afgörande uppskjutes, återkor mer med allt större och mera osfvisligt kraf, hvilket snart måste växa derhär, att det icke vidare finnes någon möjlighet att förbise detsamma. Har nu så väl regeringsmakten som halfva tolkrepresentationsn gedkänt de principer, som uttala sig i det kongl. förslaget, så är det icke tänkbart, att man vid en kommande. riksdag skall, kunna framställa någonting som är min ee och ofullständigare, i synnerhet som frih eten på detta område, till följd ef omstär digheterna, måste in praxi allt mera utverskla sig, och en tillbakagång icke är möjlig. Från presteståndets sida tor? 6 man icke kunna vänta sig något und srstöd för den kungliga propositionen; deg hierarkiska andan inom detta stånd är 3å mäktig, att den i saker sådana som Junna till och med förmår att försturama ie röster, hvilka, om de vore fria fråv. står dsinflytandet, skulle uttala sig i friheteras och trleransens intresse. Det är en möcklig iakttagelse som dagligen göres, att man hos ggs påträffar ganska många prester, som hvar för sig äro ganska frisinnade 1ti en mängd frågor, men att så snart man får en större församling af prester, trycker en frångbröstad ståndsanda genast sin prägel på densamma; då försvinner den enskiltes frinodighet och den hierarkiska atmosferea blir så tryckande, att äfven om några stämmor skulle våga höja sig i frihetens och humanitetens intresse, emct det hierarkiska godtycket, så förlora de all klang och kraft. En stor del af bondeståndets ledamöter äro utan tvifvel förslagets motståndare, derföre att de icke gjort klart för sig hvarom fråga egentligen är, utan låtit imponera på sig af fraser. Det är icke ovanligt att höra ledamöter af bondeståndet helt uppriktigt förklara, att de wisst icke gilla landsförvisningsstraffet i all-mänhet och ännu mindre dess tillämpning på i religiöst hänseende vilsefarande, samt att det icke kan komma i fråga att försvara konventikelplakatet, men att de likväl äro mycket rädda för att på en gång lemna full religionsfrihet att genast lossa alla band och oberöfva statskyrkan det för henne nödiga skydd. Må det tillåtas oss att säga dessa hedervärda representanter, att dessa stora ord icke ha den ringaste tillämplighet på den sak, som här är i fråga. Den kungliga propositionen går alls icke ut på att i vårt land införa full religionsfrihet; den vill icke lossa några andra band än sådana, som redan äro så lossade, att det icke är möjligt att åter tillknyta dem, så vida man icke vill upprätta en inqvisitionsmakt efter äkta romerskt mönster, och den berötvar alls icke statskyrkan dess privilegierade ställning. Frågan är endast och allenast att vidtaga dessa båda åtgärder, som de sjelfva förklara för billiga och nödvändiga. Landsförvisningsstrafet för dem, som öfvergå till ett annat religionssamfänd, qvarstår i lagen, men det tillämpas icke och det kan icke tillämpas. Man har landsförvist en baptist, men de omkring 2000 personer, som sedermera !ära ha öfvergått till baptismen, blir det mycket svårt att landsförvisa, såvida man icke vill i och för detta ändamål utrusta stor; artade sjöexpeditioner och möjligen ådraga : om kem mand I am