jer MIVER HGTIBaSL Stäcell, Ce KIpporna 10CK? j mera äro så ksls, hvarken landthus på strän2 j derna eller större skepp på vattnet häntyds dj vå att man naikas en sor sted och hamn plats. Att hr Mi.ge: skule tunna Var noz blind och egessinnig att helt och hålle: el förneka att S ockbolm är en skönt beläst: sad, hvilket äfven är altför atlmänt bekan för Europas bildade ellmänhet. vore e orimlighet att antaga, och Afronbladets refe sent bar alirig heller påstått. något sådant, bvadan även de af hr Mägges försvarare. ciI terade fraser, kotn innebära ett erkännsnde, fatt Stockholm sook är någonting som är värd: -Jatt se. ingenting bevisa för det afsedda änI damålet. 3 ; Hr -Miisges: försvarsre medgifver; satt b: Migges i full förbittring öfver denringa aktsivg, söm efiligt hans tippgift skall egnas ät yskar och all: tyckt, filda yttrande, aut Sverge c:e eger att uppvisa någon enda betydande skald, är något obilligt; men:han söker: !örtaga verkan deraf yenom att uppgifva, art på ett annot ställe i boken har detta omdöme fött den ohka version, att författaren af tillförlitliga personer hört, ait alla de betydande skal derna äro bortgångna, och n:gon framstående. storhet på den vägen för närvarande icke finse8 Försvararen bar bär gjort sig skyli; till-en sanning med: modifisation,, ty de senare omdömet är ett splitter nytt och göl ler icke specielt skaldernaj det heter der, a Sverges nalla berömda mån äro dödsy ech av den enda ocI-britet som ännu lefverj är: biskop Thomander, ; Såsom en löjögbet och icke såsom någo sort gravamen bade vår referent avfört de förme:andet af hr Mirge, att Stockholm: stott skulle liggh på ett ölärpligt ställe, i si nätto, att det vore i vägen för handel oci rörelse och att ånga derföre önskade det ur vagen. Hr Migge yttrar nemligen följande: rån många båll önskar man det på en annan plats; ty vid stigards handel och örelse upptager det ett dyrbart rum, som bättre kun: e användas. Detta är tallet med många konungaslott, söm, härstamorande från gamla tider, nu stå på pletser,; dit de icke mera höra, och hvilka derföre sakna mångahandab:. qvämligheter och företräden, i synnerhet trädsårdar och en omgifniog, som passst för en xonungaboring. Nu kommer herr Mägges sakförare och på ett mycket fiffigt sätt citerar åtskilliga yttranden af herr Mögge, som innebära ett erkännande att slottets läge är vackert, någonting om herr Mögge naturligtvis med bästa vilja i-verlden aldrig kunn:t neka utan att proklamera sig sjelf såsom en blind stötle, och hvilket vi heiler icke med en halfdragen anda påstått att han förnekat. Men detta oaktadt har eakföraren, förmodligen iden tar-xeh; att ingen skulle följa hans manövrer i spåren, den djerfheten att påstå, stt vår referent baft den skamlösa lättsinnighbeten att ljuga på en förfatiare motsatsen af hvad han yttrat. Det är lätt för hvar öcHk en. som ick är en personlig och blind beundrare af her Migge, att se, på hvilkendera sidan det är, som skamlösheten, Jättktinnet och: lögner befinna sig. Mot sjelfva Stockholms slott begår hr Mägge för öfrigt en låogt större förnärmelse, då han jemför det med Berlins, än då han talar om huru nedrökt svart det ser ut och ,huru ofta de långa radefna af dess gamla ogenomskinliga (verbiind.te) skjutf-nster (?) väckt hans medlidanden 0: 8. v. Hr Migges försvarsre gör sig mycket besvär att sammanleta hvad som författaren kan ha yttrat i någon mån berömmance och för månligt om hufvudstaden och dess omgifningar och anför bland annat, att ,Ulriksdal vämnes och Drottningholm beskrifves på rä ra fyra sidor Sjelfva detta försvar röjer bäst huru svårt han haft att fisna verkliga srgumener för sin filippik. Det ligger i den klarast: dag, att om äfven br Mögge varit i långt värre humör än det, hvari han tydligen var då hav desökte Sverce, ban icke skulle kunnat måla liting i svart; han sku!le då äfven isför den mest främmande och okunniga publik stämpla: sig såsom en tok eller en paskillant. Det är mer än tillräck igt att utbrotten af ovilja ach dåligt lynne förekomma så tätt på hvarandra, att de ge en ganska bestämd karakte: åt det hela; i synverhet då man känner att br Migge förut sett en hel del af de saker, ban nu bedömer skeft eller bittert, i en helt annan dager och bedömt dem på ett helt annat sätt. å Hvad angår det försvar, söm presteras föj ar Migges oupphörligt framst ckande hätskhet mot de skandinaviska tendenserna i noriens trenne riken, hvilket sakföraren icke allletes förnekar, ehuru han mehar, att sådant ir lätt förklarligt, då denna ensidigbet utgår från den sgrundåsigten, att Tyskland och den skandinaviska norden måste hålla samman ch att den skandinavism, som medför fientigbet mot Tyskland; följaktligen aldrig kan :da till någon slutlig fromma, kunna vi cisera en norsk tidnings ord, i hvilka vi intämma. Norska vAftenbladet, yttrar nemiisen med anledning af den i G. H. o. S. T. införda uppsatsen: ; Nordbofolkens fientliga: hålining mot de sydgermaniska fränderna är ju, väl att märka, ingenting annat än rent af nödvärn emot ett åf de mest orättv:sa angrepp, som ett stort folk gjort emot ett minire grannfolk. Norden har gått till medgifvandenas yttersta gräns. Ansvaret för en fortsatt strid, dess lyckor för de germaniska folken och för Europa. sommer på avgriparnes hufvuden. Man BKörer öfta tetta. tal om försonlighet, som i synnerhet föres af våra paogermanister; skulle. dessa herrsr och deras yska vänner vilja begära, att tyskarne å sin sida å out prix skulle. ge efter, om skandinaverna, i fall yckan vore god, ville tillråna sig Holstein och Lauenjurg och göra dem till danska proviser? (Foris.) UTRIKES Vi bafva i dag bekommit utländsk post med idningar från London af den 15, Paris, Brissel och Berlin af den 16. Hambörg af den RR rr RR AR VR mm V KO öm KR dr KR är RK -—I JB JA ig ET a LL NR PE — T