— Barkskeppet Monascos skeppsbrott, hvarvid ett stort antal svenska emigranter förlorade lifvet, beskrifves på följande sätt i e Newyorktidning af en bland de skeppsbrutne: Monasco gick till segels från Göteborg till Newyork den 13 Juni. Om bord befunno sig 61 svenska emigranter och 12 mans besättning. Den 21 Juli kl; half 12 e. ms stötte barken på ett grund. Natten var så mörk,: och bränningen så stark, att matroserna icke kunde göra sig-reda för saken. De trodde sig ännu vara långt från kusten och antogo, att fartyget stött emot ett isberg. Så snart kaptenen kändestöten, skyndade han med sin hustru ur sin hytt och kastade sig i slupen under utrop: Låt storankaret gå! vi ha stött på ett isberg. Besättningen skyndade att lyda befallningen med tillhjelp af passagerarne, som i förskräckelsen rusat upp på däck. Några matroser, som öppnat skeppsluckorna, funno att skeppet tägit läck och att vattnet började stiga. En del af besättningen och passagerarne började genast sätta pumparne i gång, under det de andra klargjorde den störa räddningsbåten. Under tiden-hade kaptenen och hans fru icke lemnat slupen, dit de läto föra vatten och proviant. Då några passageräre ville taga plats i densamma, hindrades de derifrån af kaptenen under hotelse att nedskjuta dem. Omsider blef den stora båten färdig att sätta i vattnet. Då fartyget allt mer och mer sjönk, ville kaptenen sätta af med sin slup; men fick den ej loss. Med tillhjelp af förrådsförvaltaren nedsteg han då jemte sin hustru i stället i den stoera båten, hvarest redan befanno sig 16 personer. Knapt ditkommen, befalde han att ggn ut. Då förvaltaren ropade: Kapten, tänker ni Öfverge mig? svarade den ovärdige blott med ett upprepandejaf den befallning han nyss gifvit. Båten lade ut, lemnande de olyckliga passagerarne åt sitt fasansfulla öde. En, som försökte simmande uppnå den försvinnande båten, drunknade. De å Monasco qvarlemnåde matroserna hade bättre tur och lyckades upphinna den. Passagerarne, sålunda öfvergifna af kaptenen och besättningen, upphörde då med arbetet vid pumparne. De samlades Ma i hytten och afvaktade kallblodigt en oundviklig död. Båten qgvarblef hela natten på något afständ från Monhasco. Vid dagens inbrott såg kaptenen, att fartyget stött på ett grund, och att han ej vår långt ifrån land. Monasco hade ännu ej sjunkit: blott fören stod under vatten; på akterdäck synes förvaltaren och två passagerare. Båten sattes då i land med kaptenen, hans fru och 12 personer, och fyra matroser begåfvo sig genast derefter till olycksstället föratt rädda de qvarvarande; men de funno ej flera än: förvaltaren och de tvenne ofvannämda passagerarne; alla andra voro redan döda. Kapten Dailey tycktes i början fruktat, att det land, der han befann. sig, skulle vara bebodt af vildar och menniskoätare. Han afsände såsom kunskapare några matroser, beväpnade ända till tänderna. De återkommo efter några timmars förlopp med försäkran att de ej sett till några menniskoätare. Snart derefter fick man af en förbiseglande fiskare veta, att man befann sig nära Burin på Newfoundland. Kaptenen begaf sig till Halifax, och nu söker han ursäkta sitt beteende med sin okunnighet om, att han var så nära land. Flera familjer om 7 å 10 personer funno döden vid detta tillfälle. . Man nämner bland dem en qvinna,. som kom från Sverge med sina tre barn för att återse sin man i Newyork. Men är då lagen vanmäktig mot en man, som lågt offrar så många menniskors lif för känslan af sin egen personliga säkerhet? Vi tillägga blott att de skeppsbrutne hos autoriteterna i Newfoudland funnit det bistånd deras Bbelägenhet kräfde. Det är genom dessa autoriteters omsorger och på deras bekostnad franska briggen Louis Gilles kommit att föra de olyckliga till Newjork.n Äfven Newyorkertidningen uttrycker sig i skarpa rdalag öfver kaptenens ovärdiga beteende.