STOCKHOLTIA den 8 Sept. De franska tidningarne fortfara att egna en synnerlig uppmärksamhet åt behandlingen af rel gionsfrihetsfrågan vid den avenska riksdagen. Vid sidan af åtskilliga artiglar i detta Zmne, hvilka röjt en nog stor obekantskap med det behandlade ämnet och till en del gifvit en ganska vanställande framställning af förhållandet, finna vi en artikel i Journal des Debats för den andra sistlidne Augusti, hvilken röjer en närmare kännedom af frågans behandling. Såsom ett uttryck af det bildade Frankrikes opinion i denna fråga, kan denna artikel äfven förtjena att af svenska läsare tagas i betraktande, och vi meddela den derföre här till våra läsares kännedom, Denna artikel har följande lydelse: 3 Den sedan nära ett år tillbaka i Svergå omtvistade rel:gionsfribetsfrågan lärer innan kort komma till slutligt afgörande. Det af konung Oscars regering beredda lagförslaget skall snart underställas de fyra stånden, hvilka tillsamorans utgöra riksdagen, och det tills kommer nu ständerna att omintetgöra de sorg: liga aningar, som föranledts af lagutskottets utlåtande, hvilket utskott, enligt brad vi förut meddelat, uttalat en förkastelsedom. Huru utgången än må blifva, skall emellertid denna stora fråga, Sör hvilken den otfentliga meningen inom Europa icke varit likgiltig, ej länge förblifva oafgjord. Den kungliga propositionen :har ej blifvit muppoffrad för det motstånd den mött hos högsta do: stolen, hvilken hade visat sig obenägen mot all slags förändring af kyrkolagen, och regeringen har sjelf haft förtjensten sf förslagets ombildande, i syftning sit derutur borttaga några af de stadganden, emot hvilka de mest befogade anmärkmingar redan från början blifvit gjorda. Sålunda skulle dissenters ej längre komma :att hemfalia under strafflagen, derföre att de sökt omvända en renlärig medelst enskilt öfwertalande; de skulle ej vidare hotas med kyrkorådets bevakande uppsigt öfver deras barns religiösa uppfostran. Man har lyssnat till det förkastelseverk, som franska och ens gelska pressen mer än ep gång höjt emot ett slikt inqvisitionssystem, Hittills satta utom lagen och offer för en barbarisk lagstiftnings styranniska stränghet, skulle nu dissenters genom det nya lagförslagets. antagande få rätt att hädanefter kunna, ostraffadt bekänna sin religion; de skulle sålunda befrias från sitt nuvarande träldomstillstånd; men de skulle Jikväl blifva föga annat än frigifna. Tillträdet till det offentliga lifvet skulle för dem svara stängdt likasom för främlingar, och.beröfvade alla medborgerliga rättigheter, skulle de fortfarande vara obefogade att bekläda något embete. Den fria utöfningen af deras tro komme fortfarande att störas genom godtyckliga inskränkningar och besvärande rättegångar. Deras offentliga sammanträden skulle blottställas för att kunna upplösas efter lokalmyndigheternas godtfinnande. Spridandet af deras trosläror, vare sig genom muntligt meddelande eiler i tryck utom gränsen af deras vanliga samlingsställen, försök att omvända en renlärig genom bedrägliga medel skulle föranleda deras fällande till böter, ja till fängelse. Den af lagen medgifna latitud af dylika anklagelser skulle ej sällan ha till följd, att de komme att oroas äfven i familjelifvets dagliga förhållanden. Slutligen skulle, -oaktadt det nya lagförslagets senaste mildringar, sjelfva fadersväldet komma att mer än en gång uppoffras för statens inblandning. Makar, hvilka båda två utgått ur svenska kyrkan, skulle ej få ha gemensamhet i tro med de barn, som förut blifvit födda, och de skulle fortfr.rande nödgas att tvärtemot sin egen tro låta gifva dem, intill de uppnått aderton år, undervisning i lutherska religionen. Den kungliga propositionen komme sålunda, oaktadt sina fördelar, icke att gifva Sverge en religionsfrihetslag, utan blott och bart en toleranslag; Den skulle visserligen ha blifvit ganska välkommen i romerska riket under de blodiga förföljelserna emot de kristna; den hade kunnat göra heder åt den regent, som under sextonde seklets ursinniga religionskrig skulle före Nantesiska ediktets utfärdande hafva med rädd och varsam hand börjat tillåta sina separatistiska undersåtare utöfningen af deras gudstjenst. Men midtuti nittonde seklet, i ett protestantiskt land, hvars religion skulle tyckas böra vara oskiljaktig från pröfningsrätten i ett konstitutionellt samhälle, der institutionerna borde beskydda utöfningen af alla enskilta och allmänna rättigheter hos ett folk. stolt öfver sitt parlament och sin fria press, vanprydes lagstiftningen af en lag, som lem. nar ofullbordadt det stora verket att frigöra samveten. För att Sverge må kunna inträda på civilisationens bana, är det ej nog att dissenters upphöra att vara förtryckta, man måste ej längre oroa dem i utöfningen af deras tro; det är ej nog, att de erhålla vissa rättigheter, de böra tillgodonjuta samma rättigheter zom andra medborgare. Det nya lagförslaget åsyftar ej att tillförsäkra dem hvarken en sådan garanti eller sådana fördelar. Derföre skall Sverge än ytterligare få skäl at afundas Frankrike och Belgien, England och Holland, samt det närbelägna Danmark, en af dessa stora, försonande åtgärder, öfver hvilka ett folk och: en regering med rätta kunna vars stolta, Den kungliga propositionen kan en dast rättfärdigas på grund af vissa mildrande omständigheter, el Det gifves i sjelfva verket en sanning, sow revolutionerna beklagligtvis gjort alltförmycket allmän, den nemligen, att det är myckel svårt att styra ett folk med de dygder, sor det sjelft icke eger; och det måste erkännas, ———..:— AA mennn—— nn