innevarande kunnat antagas oeh afhjelpa de ifrågavarande olägenheterna, utan att skapa nya och större olägenheter och vådor; men skulle ovighefen eler till och med oformlig: beten i konstitutionella stadganden få anses såsom en rättmätig grund att sfvika ifrån dem, att för tillfället efter behag uppbäfva dem och att stifta lex in casu, då skulle rikligt tillfälle till sådana afsteg erbjuda sig och den helgd, hvarmed våra konstitutionella-garantier äro omgärdade, snart vara rubbad. Vi kunna icke tro, att man från höga vederbörandes sida anser ett åfsteg från Faglighetens väg uti it ågäåvarande fall önskligt elJer möjligt. Visserligen her ett och annat förljudits rörande rådplägningar, som enskilt skule egt tum dels inom statsrådet, dels mellan statsrådsledamöter och ståndene talmän med afseende på något ifrågasatt förslag, att rikes ständer skulle vid sidan af grundlagen uppdrags regentmakten åt H. K. H. kronprinsen, liksom man också sett ;den gamie bek:nte kameleon!en så väl uti Fölkets Rösta som i Ställningar och Förhållanden, gifva några vinkar, att rikets: ständer ansrt torde komma att afhugga,.den gordiska knuten, och dymedels: befria den gamle bekahtes under ålla skiftningar och äfven under dev djupäste publicistiska förnedring bibebållna inbitöt aristokratiska hjerta från den dembkra tiska styggelied af en svenskönorsk interime: regering. Vi föreställa o3s emellertid att;om något dylikt förslag varit å bane; iman snart insett eller vid närmare eftertäökande måste inse, att dess genomförsnde är en omöjlighet. Man har talat om den skiljaktighet, som kan anseb ega run mellan riksaktens 7 och regeringsformens 39 och 40 S: men dessa senare äro tydligen modifierade genom riksakten, som, ehuru den i Svergesicke, blifvit förklaradvåra af grunclege natur, dock, såsom -u:görsnds ett uniönelt kontrakt emellar två jolk, ovilkorligen måste uppfyllas och ej kan ribbas utan båda kontrabenternas samtycke. Någon större skiljaktighet eger icke heller rum! emellan regeringsformens stadgande, att sstsrådet i fall af köåungens sjuk: doc skall föra regeringen, och riks. ktöns, at det avenska statsrädet i detta fail skall förenea med et norskt till enugemenssm rege: ring, äv att det förra stadgandet kan anse: vara f rklaradt genom dest -enare. Att vilje tilämpa?39-och: 40 SS regeringsformen utan något. .afssende på Kvsd i 7 regeringsakten blifvit bestämåt, vore ingenting m ädre :n att de facto upplösa föreningen mellan Sverge och Nörge. Att åter redan innan de hvilande förslågen till förändringar i grundlagen och riksaktem blifvit: behörigen antagna, i strid med båda uppdraga åt kronprinsen konungelig .makt och myndighet;vore en statskupp, söm ingalunda rättfördigas derigenom, att sådant fått ske förut. Men äfven de som vid ett och annai tillfälle taga mu nen full: med fraser öm upionens upplösning, äro visst icke på allvar särdeles böjda för ett dylikt steg. Och om man å ena sidan uti ständernas beslut 1812 och 1818 har prof på att den äfven nu ifrågasatta statskuppen under menlösa tider fått ske, så har deremot å andra sidan riksaktens stadgande numera omsi der äfven vunnit helgd genom praktisk tillämpning, utan att den rmigaste anmärkning deremot från representationens sida Varit gjord. Vid tvenne särskila tillfällen, från den 10. Juli till medlet af September 1852 samt från den 25 Oktober 18352 till den 12-April 1853 har en svensk-norsk interimsregering på författningsenligt vis fört båda rikenas styrelse; utan att de ringaste. vådor för landet derat försports. När den gamie bekante påstår, att den skulle utgjort ett åtlöje för Europas, 8å är det en skamlös lögn, mot bättre vetande, så vida icke den gamle bekaänte anser sin person representera Europa. Ett förslag att göra en sådan afvikelse frår grundlagarne, som: de, hvilka 1812 och 1818 egde rum till. förmån för kronprinsen Karl Johan och arfprinsen Oscar, har ingen rimlighet för sig att lyckas i vår tid, då känslan ör laglighet och författningens orubblig: belgd utvecklat gig till en långt större kraft, än den egde strax efter det nya statsskicket: antagande. Vi anse det omöjligt, att den nuvarande-regeringen kantill rikets ständer af-låta något dylkt försläg; ätminstone är det vänkbart, att det stunle kunna und:rteckna: af Jen nuvaracde justitiestatsministern, eller atr han skulle kunna ett enda ögonblick qvarstanna i regeringen, sedan en dylik proposi tion blifva bosläted. Det är ärnu i fallromligt friskt minne huru hans excellens Ginther. då frågan om prinsrejeri gen förevar på riddarhuset cch någon slare häntydde på möj ligheten att; vär s? b Höfdes göra enlex ir casu liksom 18i2 och 1818, med mycket efterfryck förklarade, att bat hoppades, det et så blagligt och Fevolulionärt sätt aldrig skull komma att användås, och frågade hvem mai trodde skulle kunnå föreslåett sådant: Har tillade; att öm det skedde i ett rfiksständ, s vore han öfvertyGgad, att proposition skulle de: : vägras; och ickkunde Man väl förmoda, stt någon af statsrådets ledamöter skulle utider teckna ett Så grundlagsvidrigt beslu: Om likväl, emöt all rimlig förmodan, e dylik propösition icke destormindre skull frön regeringetis sida till rikets ständeraf låtas, så synes det otänkbart ätt rikets ständer skulle änse sig böra eller ens kunna äntaga densamma. Rikets ständer äro visserligen svenska folkets representanter, men de ärg för Uutöfningen af detta representantkall uttryckligen bundna af rikets grundlagar, Evil ka de äfven i riksdagsfullmakterna ovill:orligen förpliktas ätt ställa sig till efterrättelsen. De äro sålunda icke befullmäktigade till att taga revolutionära och mot gränflagarne sti dande steg; och genom att bryta det enda vilkor, som är uppstäldt för dem med åfseende på representantkållets utöfning, förverka de Bina kommittenters förtroendeuppdrag och upphöra rättsligen att vara fo!kets representanter. Vi förtioda således att, om älven talföännen 3 ulle underlåta ätt uppfylla, bvad justitieimaistern ännu för några veckor sedar ansåg Vara deras plikt för et sådsnt fall