des utan anmärkning efter votering med 17 ja mot 16 nej. . 8, I och 10 utan anmärkning. Vid 11 anmärkte riksarkivarien Nordström, att då htrigenom skyddades det inländska myntet emot efterapning, fråga kunde vara, om samma straff skulle drabba den som eftergör utländskt mynt, särdeles om det ej utgifves. Domprosten Björling svarade, att allmänna säkereten fordrar lika straffbestämmelser, , ty i gränseorierna gå ofta utländska myntsorter. Riksarkivarien Nordström medgaf detta; men myntregalet förbjuder all eftergöring af inhemskt ynt, äfven or: det icke utgifves. Detta gäller icke i afseende på utländskt mynt, då det ingalunda bliranvändt, Domprosten Björling ville hänföra detia under 15 . Professor Selander: En storskilnad är exellan falskt utländskt mynt och sedlar och förfalskningen af det inlävdska, ty det senare är eit tvunget betalningsmedel, men icke de förra. Prosten Ljungdahl ansåg iet vara den brottsliga afsigten med förfalskningen, om borde tagas i betraktande vid straffbestämmelerna. Dessutom kan den enskilte blifva ika mycket lidande genom förfalskningen af utländskt som sf inhemskt mynt. Professor Agardh: Skadan för samhället 3r större gexom förfalskning af inländskt än af utländskt mynt, och derföre olika straff. Professor Selander trodde den borgerliga lagstiftningen icke alltid kunna taga den moraliska afsigten i betraktande, och att straffet bör afse vidden af den skada om brottet förorsakar, och yrkade återremiss. Riksarkivarien Nordström gjorde erinran vid stadgandet att förfalskning af mynt skall straffas mindre än sedelförfalskning. n återremitterades Vid 12 anmärkte riksarkivarien Nordström, at: om ej bruk göres af et. klippt eller filadt mynt, kan ej någon bedräglig afsigt ådagaläggas. Om detta sker för att pröfva myntets halt eller i någon annan fsigt, är det min egendom, då jag icke utgifver de: sill någon annan. Domprosten Björling och biskop Annerstedt ansåro tt beskaffenheten af myntets förminskning utvisar huruvida afsigten varit bedräglig eller icke. Riksarkivarien Nordström trodde det omöjligen kunna bevisas, att afsigten varit bedräglig, annorlunda än derigenom att försök göres med att utprångla det filade, klippta eller förminskade myntet. Domprosten Bring och professor Agardh mente att pröfningen af huruvida afsigten varit bedräglig ell:r icke tillhör domaren. Riksarkivarien Nordström ansåg återremiss vara nödig för att utreda förhållandet emellan 12 och 15 5. Den 12 S-lemnades utan anmärkning, hvaremot riksarkivarien Nordström sig reserverade. 4 13 lemnades utan anmärkning. Vid 14 yrkade domprosten Björling återremiss. Likaledes prof: Selander, för att få straffbestämmelser för utplåning af makuleringsmärke på annullerad sedel. Biskop Annerstedt och doktor Sandberg framhböllo hurusom utskottets uttryck, att privatbanksedlarne äro utgifna för att såsom penningar allmänneligen gå och gälla, synes fullkomligen stå i strid med 72 regeringsformen, der denna rättighet tillhör rikets ständer allena. Prosten Ljungdahl svarade att förfalskningen af riksbankens och privatbankernas sedlar kan medföra lika stor skada emot enskilta och ske i lika bedräglig afsigt. Den återremitterades. Vid 15 yttrade riksarkivarien Nordström sig finna så många svårigheter och motsägelser, att han icke kunde godkänna densamma, utan yrkade återremiss Prosten Ljungdahl försvarade dess innehåll. Professor Agardh delade riksarkivarien Nordströms åsigt. Doktor Sandberg erinrade om hvad som hände då banken ville bafva ett sedelmynt som vore säkrare än det närvarande; då framträdde en fyndig tekndiker och visade en mångfald af förfärdigade sedlar, så fullkomligen lika med riksbankens, att de ej kunde åtskiljas. Och det vore orätt om han derföre skulle straffas. Genom votering återremitterades S:en med 18 Nej emot 13 Ja. Efter någon kort diskussion lemnades 16 utan anmärkning. 17 4 likal des. Vid 18 S yttrade riksarkiv. Nordström, att skäl förefinnes till återremiss, emedan förfärdigande af stampar, märkjern, formar eller verktyg ej utan strängare straffbestämmelser bör få ega rum, så vida det icke skett efter behörigt uppdrag. — Domprosten Bring ansåg det vara en väsentlig skilnad emellan ett sådant förfärdigande i afsigt att begå brott eller om det blott sker utan behörigt uppdrag. Professor Selander ansåg att S:en borde blott innehålla ett moment, och straffet vara tillböfhgen strängt för den, som gör stämplar till sedlar, mynt eller dylikt, så snart det icke sker efter uppdrag af behöriga personer. Domprosten Björling yttrade sig i samma syftning som Bring: Aterremitterades. 5 19, 20 lemnades utan anmärkning. Likaså den 21 S efter någon kort diskussion. Borgareståndet. Sedan val försiggått till 3 ledamöter i förstärkt bevillningsutskott, hvartill utsågos hrr Berg, Ekman och Lundberg, företogs till behandling lagu!skottets förslag till författning angående ansvar för förfalskniog och bedrägeri jamte missbruk af förtroende samt annan oredlighet, och hafva deraf medhunnits 14 paragrafer. Emot 1—5 paragraferna, som handla om förfalskning af handlingar eller skrifter, offentliga eller enskilta, uppträdde vid olika punkter brr Henschen, Lund berg, Stolpe, Rönnblad och Björck och yrkade återremiss, emedan -förfalskningsbrottets definition ej vore tydlig, och eftertänkas borde; hvruvida icke förfalskning: af skrifter, som vore af mindre vigt, kunde bestraffas med fängelse under kortare tid. För utskottets åsigt hafva i allmänhet uppträdt brr Uppling, Kistner, Rudling, Rydin, Hesselgren och Bodell. Paragrafen 6, hvilken innehåller att den, som brukar handling, den han vet falsk vara, skall straffas lika med den, som gjort förfalskningen, återremitterades genom voterinz med 18 röster mot 16, emedan pa ragrafen vore otydlig, då vid förfalskning, som skall besiraffas, afses en skrifts förändring och denna föränorade skrifts användning till egen nytta eller annans skada, och således sjelfva förändringen utan begagnande ej bestraffas. Paragrafen 9, som stadgar att norska allmänna handlingar, stämplar eller märken skola njuta samma skydd som svenska, och ett offentlig handling utfärdad i annan stat skall itnjuta samma skydd som enskilte svenske personers, återremitterades, såsom varande otydlig på samma sätt som 6 6. Paragrafen 11, som stadgar lika straff mot eftergörande af uldeller silfvermynt, ineller utländskt, återremitterades äfven. Hr Björck ansåg utländskt mynt eller sedel icke böra åtnjuta samma skydd, som inländskt, emedan man ej vore skyldig att motjaga det förra, innan man förvissat sig om att det vore gällande, hvarjemte han ansåg det nu föreslagna stadgandet kunna föranleda allmänheten att tro utländska mynt vara säkra utan sådan granskning; bvarjemte talaren instämde i hr Henschens åsigter, una för eftergörande af kopparmynt vore för stort. 14:de stadgar lika bestraffning för ftergörande ller förfalskning af sedel utgifven af rikebaoken, ller annat rikets allmä ns penningeserk, af sunan satsbank, eller, med tillstånd af ineller utländsk :egering, af enskildt penningeverk, å ne asset de RSS ANNAN Tia a or mn ler hon bodde och som hon ordnade och!s orydde efter sitt eget lynne. f Man bunda sla? jake tänka sig någanting ! 4