ning, då vore vårt värf tämligen betydelselöst, och presidenten sjelf, hr Scheel-Plessen, har med mycken fyndighet gifvit den nedsatta komiten att förstå, hurusom i en undersökning om gränsorna för ständernas kompetens (en fråga, som regeringen uttryckligt medgifvit till behandling) det ju fullkomligt ledigt skall låta sig indragas allt hvad angår hertigdömets ställning till helstaten., Detta är i sanning någonting ganske Andet,, än frågan om några domäner och väderqvarnar! Det är sant, man svarar härpå: ja, men så kommer regeringens reserverade rätt att vidtaga hvad helst den kan finna lämpligt med afseende på ständernas sålunda uttalade önskningar; möjligt, att församlingen kan finna en form, men det är vi, som pröfva andan deri, och är denna obehaglig eller allt för närgående, ha vi vår rätt att säga nej. Visserligen ! men så komma — i sin ordning bolsteinarnes definitiva besvär till förbundsdagen ! Här säga de ministerielle: Låt gå! men då är det holsteitftarne, som brutit isen, som tagit initiativet till helstatefis kullkastande, detta kunna vi med handen på hjertat visa inför hela Europa! Vi hafva gått ända intill gränsen för det möjliga för att hålla fred och ro, men det är de, som förstöra den. Det ligger måhända i detta någonting fint och ytterst fiffigt, men jag tillstår, att mig har det varit omöjligt att någonsin begripa denna jargon, hvilken icke är alldeles ny, i parentes sagdt. Jag kunde förstå, att skulden vore på kolsteinarnes sida, d. v. s. ett sken inför Europa af oförnöjsamhet, uppstudsighet och pock, såframt den danska regeringen medgåfve deras önskningar med afseende på helstaten och de dock fortsatte sin klagan och ville efteråt ha ytterligare -.mer, men jag kan ej förstå att, i fall den danska regeringen, sedan den först medgifvit en diskussion, säger nej till holsteinarnes uttalade önskningar och sålunda föranleder sjelf ett vädjande från deras sida till Frankfurt, någon opartisk menniska i Europa skall kunna göra anrat, än ganska oskyldigt fråga: men hvarföre i Guds namn först låta folk uttala sig och sedan vägra att höra derpå? Är det regeringens mening att icke gå in på några eftergifter åt holsteinarnes postulater i sjelfva helstatsfrågan, i hvad afseende har man då gerom svaret af den 24 Juni fört saken bättre fram eller gjort sin ställning bållbarare, än om man redan för ett par månader gedan hade öppet; värdigt och manligt svarat Tyskland: på dylika fordringar gå vi aldrig in; mbvir haben das unsrige gethan, thun Ste das ihrige! Och till och med föruttatt, att man på den väg, som nu blifvit inslagen, skulle kunna komma i sista imman till ett slags ackord med hbolstsinarne och de tyska stormakterna, bar man icke betalat detta för ett pris, som i sig innebär en förr eller senare :oundviklig — ruin, då man der vid lag förät uppoffrat nästan sista skymten af oafbängighet och tillförsigt till sin rätt? Jag Har något längre uppehållit mig vid detta ämne, enär det för ögonblicket härstädes uppslukar nästan allt intresse. Få kuranta nyheter äro för öfrigt att för dagen. meddela. Hr; Bismark-Schönhausen, preussiska sändebudet i Frankfurt, har några dagar här uppehållit sig och oderöfter smed BlixenFinecke och denines vanliga sällskap begifvit sig öfver till Skåne och Småland för att jaga rapphöns. Jag ser af tyska tidningar, att hr Bismerk haft den omtankan, att redan före sin resa hit låta folk i Berlin öch annorstädes högtidligen förstå, att ändamålet med hane besök i norden just vore denna Feldbhibnenjagd och intet änrät. Här har man emellertid ej. blifvit alldeles öfveftygad i detta afseende, utan förmenar, att jemte och till och med under jagten mycket kan låta sig bedrifvas, söm endäst på mycket långt Håll står i förbindelse med jöägareyrket. För öfrigt väntas hr Bismark somi dag eller morgon tillbaka hit; hvarefter hän möjligen torde finna ahblednidg att utsträcka sin resa äfren ända till Stockholm för att — skjuta skzärgårdsfogel. Ni finner af dagens tidningar från platsen, att pstiftsprosten i Köpenhamh, Hr Tryde tagit afsked Pied pension, TI Sverge skulle detta säkerligen väcka yttersta förbluffelse, att en domprost togeafsked. Häri landet förvånar sådant åter ingen, och det har någon tid omtalats, att det vore kultusministeriets mening att till och med systematiskt beveka en större del af det-äldre presterskapet att begagna sig bf sin pensionsrätt. Man har hör den föreställning, att en aktningsvärd prestman, då han öfverlefvat sin kraftiga och rörliga ålder, icke blir mindre aktningsvärd för det han lemnar sin församling åt yngre händer och af sitt kall mera lifligt intresserade krafter. Se Of adlad har I efrdagana frrminldang.