fullkomligt i sin ordning. På detta stadium af den brinnande frågan ö låtom oss nu, medan komiten sysselsätter sig med sitt vigtiga värf, kasta en flyktig blick tillbaka på hvad som utgör det egentliga och väsentliga af hela striden! Efter otroliga äfventyr och krångel, efter diverse försök i diverse riktningar, misslyckade försök, återupptagna försök och slutligen förenade försök, var man omsider kommen derhän, att man genom helstatsförfattningen af den 2 Okt. 1855 ansåg sig hafva funsit en nyckel till lösningen af den stora gåtan, huruledes den danska monarkien skulle kunna hålla ihop de tyska förbundslanden inklueive. Det danska folket, i känslan af att genom trenne års dyra offer hafva förtjenat en bättre sakernas ordning, gaf endast med blödande bjerta ett slags bifall till detta arrangement tant bien que mal trouve; men de vise och de doktrinäre, de högt ståerde statsmännen, för hvilka de mångahanda europeiska nödvändigheterna, voro en uppslagen bok, försäkrade, att något bättre var ej att finna och att det för ötrigt nog skulle gå. De enfaldiges skrupler fingo visserligen vatten på sin qvarn redan vid det allfa första steget den nya institutionen skulle taga på egen Hand, men ännu voro de kloke på statens tinnar fasta i sin tro. De voro det till den grad, att äfven en blott och bart eventuell allians med Sverge på grundvalen af Eiderstaten vär dem en förargelse och galenskap, och sjelfva Monrad afgaf i samma vefva i riksrådet sin bekanta högtidliga förklaring om att Sverges sträfvande i anhhan riktiiing, än att befästa helstaten, vore en fåkuunighet och ett politiskt misstag.n Emellertid hade den opposition emot helstatsväsendet, sådant det blifvit organiseradt genom lagen af den 2 Oktober, hvilken den danska riksdagen ädelmodigt afskrifvit från sin dagordning, blifvit upptagen från holsteinsk sida, och de-tyska stormakterna hade hastat att dervid räcka Kolsteinarne en bjelpsam hand. Vi sko!a nu här alldeles icke uppehålla oss vid hvad formel rätt Holstein tillfälligtvis kan mer eller mindre anses egt eller ega att komma med dessa sina reklamationer; det vissa och obestridliga är, alt i det ögonblick den frågan upprifves, eger det danska folket på sin sida faktiskt och nödvändigtvis hela den essentiella rätten att reklamera mot samma helstatsinstitution. Men nog af; förordningen af den 2 Oktober var en fait accomplin, och Danmark sjelft, som minst af a!la parter egt anledning att dermed finna sig tilltredsstäldt, hade med resignation funnit sig i hvad som ansågs för en nödvändighet och en utväg stt en gång få slut på tvisten,. Då finner man till sin förbluffelse, burusom Tyskland (ej längre Holstein blött!) kommer, såtrom ofvan sagdt är, med ön liten efterräkning och förklarar med af gammelt välbekant trots, att hvad Danmark nyss beslötat och funnit för godt, är en nullitet, så Tinge ej den tyska landsdelen haft tillfälle att dertill gifva sitt nådiga bifall (såvida eljest bifall här kan komma i fråga i stället för en afgörande protest.) Vi hafva här för oss det ofta Före anspråket från visst håll, att i de danska angelägenheterna få tyngdpunkten att ligga i Holstein, i I1zehohe i stället för i Köpenhamn, Hvad det egentliga Danmark vill och -beslutar, betyder intet emot en holsteinsk protest; hvsd den danska konungamakten resolverar, det öfverklagas i Frankfurt, och skall en dansk monarkisk integritet tillvägabringas, är det Holstein, som skall diktera formen derför. Detta är obestridligen der langen Rede kurzer. Sinng och en hvar borde begripa, att en monarkisk integritet på sådant vilkor åtminstone icke från ärlig dansk sida kan ett ögonblick fritt och otvunget medgifvas. Från eideristernas sida har det ju också för längesedan blifvit öppet sagdt: Viinse fullkomligt, att, så framt det skall laboreras med en integer helstat, skall Tyskland aldrig upphöra att, enom Holstein, göra gällande sitt afgörande inflytande på hela vårt samhällsskick; derföre ärsdet vi kämpa för en dansk stat till Bidern, öre är det vi bellre vilja lemna Holstein utanför det egentliga Danmark, äfven med uppoffrande af den större magnificens, som möjligen kan förlänas tronen gefiom att ega ett större integert komplex af underdåniga landsdelar. Det är lika nogsamt bekant, att detta deremot icke blifvit sagdt af den nuvarande regeringen, hvilken dock — sedan hr Scheele afträdt från skådeplatsen — egt i sina händer att för längesedan göra slag isaken och börja ab ovo en ny, nationell politik, så fram! det endast funnits i det lägret en aldrig så liten smula mod och beslutsamhet. I stället har hr Halls ministår hittills endast lefvat för och genom att draga ut på tiden, att skrifva diplomatiska noter, i hvilka man först försökt att krumbugta sig fram, derefter nödgades gifva de tyska hofven vissa halfva löften, ändtligen fann sig i att säga det någorlunda rent ut: Nå, i Guds namn, ske er viljal Ty äfven detta är det långa talets kurzer Sinn. Med all den sökta fyndighet, alla de motsägelser, alla de reservationer svaret af den 24 Juni (andra upplagan) innehåller, är; det hågöt, somv icke kan missförstås eller döljas, att det, hur litet eller mycket än Tyskland dermed är belåtet, innebär ett för Danmarks förödrojukande mer än tillräckligt medgifvande af Holsteins rätt till att taga äfven sjelfva helstateformen under diskussion, ett slutligt underskrivande alltså i sjelfva verket af de tyska stormakterhas på förhand dikterade programm i frågan, med ett ord: ett erkännande af att — tyngdpunkten verkligen, bur vi vända det, ändock ligger i Holstein, Derföre hafva holsteinarne och Tysklatid alltså trampat sin vilja igenom, se der summan af texten! Också hafva de Holsteinska riddarne fullkomligt förståit till hvad punkt sakerna ändtligen kommit. TI sjelfva verket har till och med redan från deras sida blifvit gjordt icke så litet af hvad hela verlden förutsett skulle