JIUTUTEB, UTG UCL Ul VällUtCI UTA dlvEll, UCK BAREN är klar, antingen genom fördröjning af ären dets afgörande, eller genom påbjudande a! nya ansökningstider, eller ock till och med I genom att förbjuda annoncerande af en ledip plats till ansökning, i allmänhet för att låta känna sin värdighet, men exempel saknas ej heller, der rent a.personliga biafsigter tyckas framskymta. Ett märkvärdigt exempel i sistnämda bängeende är kanslersembetets förfarande, då juridiska fakulteten år 1849 ingick till detsamma med den oskyldiga begäran, att adjunkturen i civilrätt blott skulle förklaras ledig. Sedan genom brefvexling mellan kanslerens sekreterare och juritiska fakultetens decanus upplyst blifvit, att man ej i Upsala kände till någon sökande mer än dävarande docenten i kriminalrätt, men ingenting ju hindrade att flera kunde anmäla sig, förklarade kanslerseembetet att med ifrågavarande adjunkturs le digförklaring borde :tills vidare anstå. Nämde docent fick ej försöka sin lycka i.afseende på adjunkturen. I dess ställe blef honom beskärdt att 3 år derefter, oaktadt kanslersembetet äfven då gjorde hvad det kunde för att hindra bangs befordran, intaga professorsstolen i civilrätt. Huru litet akademiens väl i första rummet afseg, utan i dess ställe egna tycken, visar numera äfven redan Gocenternas tillsättning. Kanslersembetet plägade förr nästan aldrig underlåta att utnämna till docent den, som blifvit af vederbörande fakultet föreslagen, och det är ock så mycket mindre skäl till afslag på fakultets begäran härutinnan, som docenturerna äro lönlösa lärareplatser, hvilka endast i den mån kunna vara meriterande till andra platser vid akademien, som deras innehafvare geom författareskap och lärareverksamhet utmärka sig. Ehuru docenturer sålunda kunna af kanslern tillsättas utan våda för det allmänna, så snart vederbörande fakultet föreslagit docent, är e exempellöst att kanslersembetet äfven härutinnan visar prof på sin egenmäktighet. An förhalas utnämningarne och än hör man ej af. någon mtnämnings Att -begära, det. fakulteten skulle bevärdigas med något svar och uppgift om orsaken till kanslersembetets uraktlåtenhet att bifalla fakultetens förslag om doösnten, är ej värdt. Annars tyckes det zom om det rätta vore, att kanslersembetet gåfre fakulteten tillkänna sina skrupleri och för utnämningen, på det att vederbörande fakultet eller den till docent föreslagne sålunda måtte kunna hos Kongl. Maj:t öfverklaga en bestämd åtgärd, och om kanslersembetet och fakulteten vore af olika mening i afseende på tolkningen af en paragraf i statuterna, K. M:t sålunda kunna genom utslag på besvären gifva lagförklsring. Såsom nu sakerna handläggas, får fakultet ej veta, Kvaruti den bandlat orätt, om så skett, och den otydliga paragrafen i statuterna, som kunnat föranleda kanslersembetet att ogilla ett försleg, som fakulteten med ledning af samma S gjort, fortfar att bibehålla sin otydlighet och föranleda fortfarande trassel emot fakulteten och kanslersembetet. Men när kanslersembetet i en så föga betydavde befordringsfråga, som utdelande af venia docendi, anser sin maktfullkomlighet vara det enda, hvarefter man bar att rätta sig, hvad skall man då icke bafva att vänta af embetet, när det är fråga om tillsättning af de högre akademiska lärareplatserna, bland hvilka kanslersembetet sjelft eger tillsätta adjunkturer och i afseende på professioner skall afgifva utlåtanden. Befordrivgshistorien under de sista åren ådagslägger ett godtycke och en inkonseqvens, som är i högsta grad förvånande, Ranslerseinbetet bar sedan 1851 icke) mindre än vid 6 af de utaf vederbörande konsistorier upprättade 10 förslag till akacemiska lärareplatser; der flera än en sökande varit uppförd, lemnst konsistorii pluralitets mening utan afseende och dervid äfven förfarit utan afseende på nägra grundsatser. Än synes det hafva varit tjenståldern, som motiverat kanslersembestets afvikelse från konsisto rii mening, en annan gång sakkunnig persons yttrande; åter en annan gång ha sakkunnig persons yttrande och tjensteälder i förening ingenting: betydt hos kanslersembetet. Den enda regel, man kan uttaga, är: När jag dricker, är det rätt, pirunon. Till bevis på sanningen af vårt påstående må anföras. Vid ledigheten i professwionen i civilrätt härstädes år 1851 förordade kanslersembetet hos Kongl. Maj:t den, som visserligen till tjensteålder var öfverlägsen madsökandena, men som ef juridiska fakulteten enbälligt blifvit förklarad vara minst meriterad till platsen och af konsistorium på en röst när uppförd på tredje rummet på förslaget. Vid den året derpå timande tillsättningen af den matematiska adjunkturen i Lund, förbigicks if kanslerseföbetet den som hade första rum. met på försläget, var äldre till tjensteår och hade professorernas i matematik och astroaomi vota-för sig. Vid ledigheten i filosofiska adjunkturen derstädes förbigicks den, som på konsistorii förslag hade första rummet med. stor pluralitet och var till tjensteår samt såsom författare mera meriterad än sin lycklige medsökande. Det hette då från kanslerssekreteraren enskilt, när man uttryckte sin förundran öfver utnämningen, att som professorn. i saken, professor Westman — en man som hvarken genom utgifna skrifter eller nitisk lärareverksarohet haft Hågot synnerligt anseende —— föredragit den i-andra rummet på förslaget uppförde, kunde kanslersembetet ej skäligen afvika från hans mening. Huru mycket allmänt aktade och sakkunnige personers omdöme i en annan befordringsfråga få gälla, skola vi snart visa. Vid besättand. den lediga professionen i praktisk filosofi vid Lunds universitet, borttog kanslersembeet sitt förord från den på första rummet föeslagne och i tjensteålder öfverlägsne, emejan den i andra rummet uppförde hade uner de senaste två åren förestått den lediga! professionen; hvilket dock ej hindrade kans-: ersembetet att kort derefter vid estetiska proE exstonenz i Upsala tillsättande fråntaga den, : om hade första Iummet, sitt förord på grund i: if underlävsen tieneta28ta.. oi, ff DA Aa