Om ömsesidig verkställighet af domar utslag och beslutiSverge och Norge. En af de olägenheter, som, i samma mån de internationella förhållandena emellan Sverge och Norge blifva lifligare, kännas allt mer och mer märkbara, är den svårighet, som för närvarande möter att erhålla verkställighet å domar, utslag och beslut, vare sig rörande fordringar, böter, stämningar o. s. v. uti det ena eller andra landet. Besynnerligt nog har å NG tv sida något förslag till afhjele af dessa olägenheter under de 40 år, öreningen varat, icke förrän nu blifvit framlagdt, så vidt fråga icke varit om arrestering och tilltal af sådana personer, hvilka begått förbrytelser i ett af de förenade rikena, men derefter till det andra afvikit, i hvilka hänseenden föreskrifter blifvit utfärdade genom en förordning för Norge af den 11 September 1818 och för Sverge af den 1 Ju:i 1819. I fråga åter om skyldigheten för det ena rikets innebyggare att hörsamma kallelse, utfärdad af embetsmyndighet i det andra, äfvensom den exekutiva kraften af ömsesidiga domar och utslag, saknas för närvarande helt hället hvarje förbindande stadande. Rikets ständer hafva likväl härutinnan, ika som i mycket annat, tagit initiativet och begärde genom en till Kongl. Maj:t vid 1851 års riksdag aflåten skrifvelse, att regeringen måtte vidtaga åtgärder till beredande af ändamålsenliga föreskrifter i dessa hänseenden. Härmed dröjde dock i flera år, eller ända till Oktober 1855, då Kongl. Maj:t förordnade en komit, sammansatt å svenska sidan af riksarkivarien J. J. Nordström, nuvarande justitieombudsmannen Lagerstråle och hofrättsassessorn grefve Eric Sparre, samt å norska af professorn N. Schweigaard, borgmästaren N. A. Thrap, och stiftsöfverrättsassessorn A. Thomle. Dessa herrar sammanträdde i KriBtiania och afgåfvo i Augusti 1856 ett underdånigt betänkande, hvilket sedermera legat till grund för de kongl. propositioner, som för några veckor sedan i detta ämne öfverlemnades både till Sverges ständer och till Norges stortbing. Det är för innehållet af detta betänkande jemte den derpå grundade framställning från regeringen, som vi nu gå att i korthet redogöra. För det närvarande erfordas ny rättegång för indrifvande genom utmätning af en genom norsk rätts dom faststäld fordran, hvilket också omvändt är förhållandet i fråga om verkställighet i Norge af svenska domar och utslag. Undantag från denna emellan de flesta nationer gällande rättsgrundsats har likväl under vissa vilkor blifvit medgifvet i flera stater, likväl på det sätt, att handräckning till verkställighet icke lemnas med mindre än att en domstol i det land, der verkställighet sökes, först dertill meddelat bemyndigande, hvilket åter förutsätter ett slags befogenhet att pröfva det främmande landets dom.