. STOCKHOLM den 19 Ang. Bref från Danmark. (Från Aftombladets korrespondent.) Köpenhamn den 14 Augusti. Tandem venerebubulci! Ändtligen kom då svarsnoten af -den 24 Juni i dagen och — märkom oss detta särskilt! — genom den ryska organen le Nord! Hvarföre den kom just nu och hvarföre just på denna väg, derom skall jag låta de vise bry sina bjernor; nogaf, den -kom. Ni erinrar er utan tvifvel hurusom kort efter tillkomsten af besagda aktstyckes första upplaga det härstädes från vissa håll stöttes manhaftigt i trumpeten och förklarades med tillförsigt för hvar och en, som ville höra derpå, att nu vore någonting dugtigt gjordt, någonting fyrigt,, någonting, som nog skulle lära Tyskland att åter sticka svärdet i skidan. Äfven mig personligen var en upplyst herre af det ministeriella lägret nog förekommande att försäkra härom, och detta med en ton af rörande allvar. Ni känner hurusom jag för min ringa del dock från början ansåg klokast vara att afvakta aktstycket sjelft, i stället för att efter endast Hörensagen deltaga i jublet, och jag tillåter mig nu, sedan dokumentet ligger för edra egna ögon, fråga om jag icke dervid handlade som en rätt förståndig man. Läs denna statsbandling tio resor igenom och säg mig för ro skull, hvar tapperheten finnes deri, hvar hjeltemodet, hvar fyrigheten! Det äldre svaret, det af den 13 April, var obestridligen så till vida ett litet konststycke, att det uttalade sina medgifvanden åt Tyskland i ordalag, af hvilka i nödfall ingen slängd advokat torde kunnat finna sig strängt bunden, att det väl gaf Holstein rätt, men mera så der på smyg med handen bakom ryggen, att det åtminstone skenbarligen ännu höll sig på det evasivas område, hvilket är en svår uppgift nog, när man har knifven för strupen sig. Detta senare aktstycke, af den 24 Juni, är icke fullt något sådant mästarens verk; jag ville snarare säga, att det uppenbart röjer flera plåstrares händer; det märkes der lätt, att man strukit, nagelfarit, skrifvit öfver och skrifvit bredvid och icke kunnat bli med hvarandra fullt eniga. Resultatet har blifvit, att helgjutenhetens prägel och finessens doft ha försvunnit, och att den ännu ytterligare eftergift, hvartill man denna gång funnit sig befogad, framstår alldeles naken och obeslöjad, beröfvad den högre habilitetens alla sceniska draperier. Sedan berlineroch wienerhofven en gång hade oböjligt fordrat klara ord i stället för den spetsfundiga gåtan af den 13 April, och sedan ,vänskapligt sinnade makters representanter hade kallats till råd eller sjelfmant trädt till för att föreslå vissa mobetydliga redaktionsförändringar, i det ursprungliga konceptet, har man ändtligen den 24 Juni fått färdigt det ifrågavarande slutliga svaret, egnadt att bättre tillfredsställa de envisa och hängsna. På det uttryckliga vilkor, heter det deri — och det är förmodligen vid denna punkt man med en enorm fyrigbet slagit i bordet — på det vilkor, att de holsteinska ständerna icke understå sig någon proposition i ändamål att ingripa i riksrådets eller på de andra landsrepresentationernas kompetens, på detta uttryckliga vilkor — vilja vi då i Guds namn ej längre göra någon hefdlighet af att — och här har man: förmodligen åter stuckit handen i byxfickan — att vår mening verkligen är den, att tillåta samma ständer framkomma, rent ut och sans phrase, med sina åsigter och — önskningar (ovoeux) äfven angående Holsteins förhållande tll helstaten!s Ständerna må sjelfva finna den form, hvari de kunna bäst uttala dessa sina önskni-gar,, och regeringen vill efteråt taga sin bestämmelse afseende på hvad då vidare skall och må göras; men först efteråt ! (Handen åter i bordet!) Detta är den så dugtigt utlofvade dugtigheten, det :å modigt proklamerade modet! Medan enligt bokstafven det förra svaret ännu endast medgaf ständerna rätt till att afbandla om omfånget för bertigdömets speciella ärenden, lemnas i detta senare gärdet öppet och dörren på vid gafvel, så att numera äfven i ordalagen endast en formell begränsning är faststäld för de holsteinska ständernas befogenbet att bringa hela förbållandet till helstaten å bane. I sanning! det är svårt att inse, huruledes de tyska stormakterna skulle kunnat ett enda ögonblick vara icke belåtne med ett slutbesked, aflemnadt så in optima forman, d. v. s. efter de senast vidtagna obetydliga redaktionsförändringarne! Att man, efter detta, tillsvidare instälde anhängiggörandet inför förbundsdagen, måste snarare anses som en direkt sjelfföljd af det danska svaret, enär det hade varit från tysk sida synd och skam att icke låta saken, en gång införd på så god väg, ha en stund sin gilla gång utan vidare krångel och omsvep. Rörande den frågan, huruvida mnu holsteinarne skola lyckas få en sådan form för sina önskningar, att regeringens kommissarie skall med godt samvete kunna låta dessa passera, vill jag för dagen intet yttra, helst vi endast hafva få timmar qvar tills församlingens session öppnas i Itzehoe, och vi således lätteligen kunna taga ännu litet tålamod till oss. Hvad åter angår de ofvannämda obetydliga redaktionsförändringarne., kan ögonblicket att derom vidare diskutera visserligen nu anses vara försutet, men jag vill dock tillåta mig med afseende derå göra ännu den