och flyktig kommer. att söka ett skygd uti den förskjutna Thoraå afl:gsnå boning. Vi behöfva knappt nämna, att prof. Nielsen skördade det mest entusiastiska bifall och flera götiger blef: inropad, 4 I en annan af styckets roler, Einar Thams baskjelvers, hade allmänheten detsgtora nöjt att se professor Nielsens son, konbgl. skådespearen Nielsen; och i Honom finna en högst utmärkt talang, som lofvar att på ett värdigt sätt träde iden frejdade fadrens fotspår. Genom den fria hurtighet och nordiska, käckaungdomsfriskhet hvarmed han på ett intagande sött återgaf denna rol, gaf han åt densamma ett intresse, som den, framstäld af en mindre begåfvad och talangfull konstnär, helt och hållet skulle saknat, skördade stormande bifall och blef vid slutet af den scen, då han första gången sämmanträffat med Håkon Jarl och för ros skull skjuter fjäderbusken af nans bjelm, inropad. t de öfriga medspelande måste man tills erkänna ett aktningsvärdt bemödande att bära upp sina:roller, vin de äd måste uppgifva anspråket att bringa dem i full harmoni. med det sätt, hvarpå titelrollen gafs. Herr Pousette såsom Olaf Tryggveson hade en något för sentimental anstrykning; men hans spel var i åtskilliga scener ganska lyckadt, t. ex. i den effektfulla. scen, då Håkon väntar att Thorer Klake skall komma med Ölafs hufvud, men Olaf i stället presenterar sig sjelf med hufvudet orubbadt och högburet på kungliga skuldror. Hr Arlbergs spel såsom trälen Grim bar alltför många spår af affektation samt bristande reda och klarhet i uppfattningen. Thoras roll, ehuru icke mycket omfattande, skulle kunna vara en pröfvosten äfven för den utmärktasteskådespelerska. Oehlenschleeger har der, liksom så ofta eljest, visat sin stora förmåga att uttala Hvad som hviskar, hvad som klagar Innerst i en qvinnas hjerta. Med mycken talent återgafs denna roll af mll Kindahl, som;med lif och sanning, men utan öfverdrift afspeglade dan qvinliga passionens styrka och innerlighet och som i allmänbet synes ha en lofvande bana för sig i det bögre skådespelet. Så vidt vi kunde finna, hade man endast uteslutit tvenne scener, nemligen den emellan Olaf och Audun samt slutscenen; då Thora i grafhvalfvet håller sin monolog: Saa est du nu daa skriinlagt, Håkon Jarl! etc. De, som från landsortsstäderna ärna sig till Stockholm, för att få del af en så hög och sällsynt konstnjutning som denna, böra skynda sig, emedan professor Nielsen och hans son redan i nästa vecka lära afresa härifrån, med anledning af säsongens början vid Köpenhamns kongl. teater.