ten fortfar vidare: Men om det måste såsom otvifvelaktigt antagas,ä att en vidgad religionsfrihet redan är faststäld ge-1sg nom regeringsformens 16, så måste hvarje betänklighet vika för den redan gällande grundlagens bud. Då denna , genom hvilken man velat förekomma hvarje konungens godtyckliga, för personlig frihet och b såkerhet vådliga åtgärd, redan i sina flesta delare förefinnes i föregående regeri: gsformer alltifrån 1719 — då de år 1809 tillagda ord, som skulle innebära k en försäkran om utvidgad religionsfrihet utöfver hvad som då egde rum, hafva tillräcklig förklaring genom l. den senare än närmast föregående regeringsförm af)? år 1772 utfärdade konegl. kungörelsen af den .24 Januari 1781, i hvilken med kanske ännu mera omfats tande ordalag tillåtes under en fri och otvungenre-Pp ligionsöfning en fullkomlig samvetsfrihet, utan attj,, dessa ordalag hindra stadgandet af de inskränkningar, som i samma kungörelse förekomma — då lagskipningen och, intill och med sistförflutna riksdag, rikets ständers beslut rörande väckta förslag om utvidgad religionsfrihet alltifrån regeringsformens an-i tagande icke ansett denna å kunna så tolkas, att den It innebure ett stadgande om religionsfrihet i vidsträcktare mån, än den enligt allmän-lag och särskilta författningar är inom landet medgifven, så att således)? ville hindra det konunger skulle tvinga någonsS samvete, såsöm den ville hindra honom att någonsr frid i dess hus störa eller störå låta — då det kun-1 de leda till vådliga följder, om i något grundlägens I, bud senåre inlägges en annan, eller vidsträcktare betydelse, än långvarig häf. deråt gifvit — då uti den till stöd för en vidsträcktare tydning af denna ofta j? åberopade diskussionen vid riksdsgen åren 1809 och il 1810 rörande denna fråga och konstitutionsutskottets svar å presteståndets återremiss af grundlagsförslaget, intet endå ord förekorimer om affall från den reda evangeliska läran, ufän mån aönu mera syhes hafva tänkt på bibehållandet af köngl. Kungörelsen ) af den 24 Januari 1781, än på utvidgad religionsfri! het — då samma rikets ständer, som gehom 1634 af la regeringsformeb skulle håfva stadgat utvidgad religionsfrihet, likv 1i tryckfrihetsförordöingen fäststälde allmänna lagens stadgande i missgerningsbalken kap. 16 4 såsom fortfarande giltigt, finner jag af dessa skäl, jemte; flera; som -kunde: tilläggas, mig. förhindrad att i denna tydning af oftanämde grund-) lågs S instämma. hn Ad När dertill kommer, att den förändring, hvarom fråga är, är af särdeles ömtålig och grannlaga beskaffenhet, och jag derföre helst skulle önska den icke väckt förr än hos svenska folket en afgjord be-! nägenhet att den omfatta si: visat, men jag finner, ! att ännu vid Senaste riksdägar förslåg derom, gjorda s af enskilda riksdägsmöån, förfallit genom riksdagsbeI; slut, måste jag med Eders Köng!. Maj:ts Högsta domstol instämma i underdånigt afstyrkande af ifrågavarande förslag till utvidgad religionsfrihet, i hvad det rörer ar.dra trosförvandter än den rena evangeliska lärans bekännare Hvad 16 :s tolkning angår, så har detta ämne biifvit af professor Naumann så klart och. ful!ständigt utredt, att derom numeraj:. svårligen rågon tvekan eller ens någon dis-F kussion synes böra kunna ST Att, såsom reservanten -här gjort, anse dei 1809 års regeringsform tillagda ord afse något annat än de i 1781 äs förfättiing Tförekommånde stadganden, synes Oss ett något vågadt anta-j gande. Att. lagskipningen och lagstiftvingend. ej tolkat ifrågavarande efter dess ordalyde!se, såsom .giundlagen föreskrifver, är ett af dessa makter begånget misstag, som ej kan. åberopas till stöd för fortsatta grundlagsöf. verträdelser. Religionsfrihetens vänner, och främst :bland dessa den nu regerande konuas gen jemte alla hans rådgifvare, utom hr Ant jou, Ha cj, som den sistnämde synes förme.a, I i grundlagsparagrafen.inlagt en. vidsträcktare betydelse; de ha endast velat återgifva densamma dess verkliga mening. Den i tryck: frihetsförordningen äbefopade 4 i 1 Kap. -al missgerningsbalken handlar ej om affallsd utan om någonting helt annat, nemligen om det jemväl i den kungiga propositionen ogillade utspridandetsaf villfarande Tära; Vi hänvisa föröfrigt till herr Naumanns bindande bes isning i ämnet uti hans skrift: Hvilken är Svenska statsreligionen? . Hvad förstodo 1809 års lagstiftare med den i 16 S B..F. stadgåde Treligionsfrihet? en skrift, hvars förtjenster äfven vunniterkännande af en-blåtd våra utmärktaste teologer, professor Melin, uti af honom undertecknad och uti Posttidningen in förd recension, som äfven blifvit återgifven i Aftonbladet (7). . E Reservationen slutar medföljande vilkorliga medgifvande:; Hvad åter angår samma förslag i hvad det rörer I råttighet för svenska kyrkans medlemmar att sammankomnma till gemensamma andaktsöfningar, torde ders Kon; 1. Maj:t. nådigst.tillåta mig anmärka, det, efter min. tanke, olämpliga deri, ätt stadgandet. der om intages i samma lagförslåg, som det,s j dra trosförvandters rätt till fri religionsöfring be; I slämmås. Det förra stadgåndet ifndbär sicke den ringaste förändring; upphäfver ingen senda föreskrift i gällande lag, utan, är n ordnifigsstadga iöom evangeliska lutherska kyrkan, för den rena evangeliska lårans bekännare. Svenska kyrkan bär aldrig ansett hvarje safhmänkömst till ändaktsöfning utom den allmänna gudstjensten vara oloflig, och Statön Här aldrig förbjudit sådana sammankömster, så vidt de stnnat anses öfverensstämmande med ky kans ordning, lära och bekännelse. Den rättighet, hvarom nu är fråga, är således icke något nytt, såsom hade icke en gång statskyrkaos medlemmar åtnjutit den frihet dess grundsatser foråra, utan förslaget afser endast att genom nya, stadganden: ordna denna frihet så, att den hvarken håmmas der den är loflig; I sller må fortfara att ega rum der den icke kan godkännas. I Jag skulle således anse förslaget rörande nämde rättighet till sammankomster böra bilda en särskilt ! I författning. : För öfrigt får jäg i ödmjukhet tillstyrka, att i denna författning må intagss uttrycklig föreskrift, att hvarje sådan sammankomst skall anmälas hos i presten i den församling, der sammankomsten hålles. i Hans plikt att vaka öfver. lärans renhet och att skydda för förförglser och förvillelser synes ock medÅ föra en rätt att hafva kännedöm om sådana tillfål-: len, vid hvilka obepröfvade lärare uppträda att med. dela und rvisning och väckelse irom hans omvårdnad. I Då Teservanten här yttrar, att staten aldrig förbjudit sådana sammankomiter,, synes ej mindre. ännu gällande konventikel lakat än dess äldre och nyare tillämpning, e deles ha fallit honom ur minnet. Märkeligt har. ock förefallit oss det här, framstälda anspråket på, stt dylika sammankomster. borde hos sockenpresten anröälss, och detta anspråks grundande på höns plikt att skydda för förförelser och förvillelser och hans rätt att få kunskap om sådana tillfällen, vid hvilka obepröfvade lärare uppträda att meddela undervisning och väckelse inom hans omvårdnad. Utan att annat än i dörkgrende fästa oss vid den besynnerliga ordställningen, hvarigenom man föranledes att tro, att väckelse, lika som en Sr mma tt a Lt AS AF Mu SN 1 AR