vande af religionsirihet, om ock ej alltid 2Etadt ar det ovisa nitet, åt dem, som vid deras lands införlifvande med Szerge eller deras egen bosättniag derstädes medfört annan fåderneärfd eller sjelfvald tro. Den fröna evangeliska läran, sådan den uti Augsburgiska bekännelsen redan år 1530 är antagen och förklarad, förnekar kyrkans rätt och befogenhet att genom yttre våld uttvinga bifall till dess tro. Men gruadsatsen om kyrklig enhet eiler om trosfrihet bland statens medlemmar är icke ea kyrklig grundsats: den senare skulle såsom sådan inom protestantismen endast kunra tillhöra den art deraf; som så väl i predikan som handling redan tidi t förklarade öppet våld tillåtligt emot den regering, som icke medgaf denna frihet. Men äAfsen .omman erkänner kyrkliga enhetens företräde för främjundet af. kyrkans eget. ändamä att helga och saliggöra, så är dock trosfrihetens gng ej derigenom förn kad att ma: medgifver tt stäten rätt och frihet att beståmms hvilken kyrklig tro den fordrar. af medborga:te. Denna frihet och fått utöfvade svenska folket, då det, enhälligt och fritt, omfattade den reva evangeliska läran, och genom återtagande af uiedborgerliga rättigheter ifrån den, som öfvergår till åtnan trö, söker trygghet så väl emot de affälligas vanliga proselytmakeri-ifver, soni emot derås ifrån det öfriga folkets skilda kyrkliga och stöndom äfven politiska intressen. Om man, såsom. det i de inom Eders Kongl: M:ts högsta domstol afgifna utlåtanden antydes, får antaga denba enhet vara mest befrämjande både kyrkans och statens ändamål,. så är visserligen i dess npprätthållande, der det kan ske; ingen förnekelse af evangelisk Tatberska protestantismens tro och lara. Men att vidhålla denna statsgrundsats kan icke strida möt civilisationens fordringar, så vida ej man med desåa vill förstå de åsigter och grundsatser, hvilka i saråima fråga gjort sig gällande såsom resultat äf de mäktigare folks historiska lif, hvilka omständigheterfa nödgat att inom staten erkänna särskilta trösbekäovnelsers lika eller olika bestämda rätt. Men då dessa åsigter och grundsatser endast äro inom: den allmänna bildningens och den kyrkliga ordningens :område praktiska sluiföljderaf dessa folks historiska utveckling, såsom de hos oss gällande förhållanden ärö döt at vårt folks historiska Nf, så lära de jast derföre icke kunna göra anspråk på :llmär och ovilkorlig giltighet. De hafva ock, dessa åsigter och grundsatser, en så olika omfattning både inom troriens område och i tillämpningen på verkliga förhållanden, att det ej är lätt att bestämnia hvad som egentligen skulle vara civilisationens fordran; Anser man denna vara dep, att staten må förklaras helt och hållet obehör.g at fästa något afseende vid medborgarens religiösa trosangelägenheter, så faller, utom civilisationens område hvarje anordning af kyrkliga angeläzenheter, genom hvilken friheten inskrånkes. Detta blefve då fallet med alla inom Europäs statsrätt ru bestående förhållandedv, genom hvilka, med åtojutande af större eller mindre mått af medborgerliga rättigheter, åt medborgaren är medgifvet endast fritt val mellan vissa af staten på förband erkända och inom densamma bestående kyrkosumfund, eller genom hvilka borgerliga rättigheter utan inskränkning tillerkännas en: viss. kyrkas medlemmar, men blott en inskränk: tare-rätt är medgifven andra kyrkosamfund eller åt medborgare, som ej ansluta sig till någon kyrka. Men erkänner man dessa olika förhållanden alla hafvå rum inom civilisationsna område, hvilket ock måste vars fallet, di blott en inskränktare frihet hos oss är ifrågasatt att hos oss miedgifvas, så ken jag ej anse det vara ett öfsermått af inbilsk sjelfkänsla, om svenska folket skulle anse sig ega nog stor andel i verkl g civilisation, för att anse sina häfdvuana grundsatser i detta hänseende ntgöra, äfven de, en gestallning af kyrkliga förhållanden ivom civilisationens område, om ock af ofvanänmärkta orsaker denna gestaltnivg:är för närvarande något olika med mäktigare länders. Visserligen vädfaller mig icke den olikhet, somj numera eger rum emellan Syerge och andra länder deruti, ati i Sverge fortfar förbudet mot öfvergång från rätt evangelisk lära till annan bekännelse, vid äfventyr att förlora ej blott fulla medborgerliga rätt tigheter, utan ock sjelfva, rättigheten att tillhöra detta fädernesiand. en emellan den lagstiftning som Börtlager en del af. borgerlig fribet och rätt, och den som helt och hållet borttager den, när det sker åf skil, som sjelfva ej äro en förnekelse af menskliga odlingens intressen, äf.ensom emellan den; som för satens trygghet eller dess möjlighet att uppfylla-sitt dt anser nödigt att fordra en viss kyrklig trosbekännelse af folkets riksdagsombud och statens embetsoch tjenstemän, och den som anser, så nödvän ligheten. ej annat föreskrifver, skäl varå att bevara folkets kyrkliga enhet, kan jag ej finna skilnaden så stor, att den skulle utgöra gräns skilnaden mellan civilisation och barbari. Kan man ådagalägga, att våra kyrkliga förhållanden, för hvilkåås tillvaro mången med folkets inre lif och odlingshistoria bekant främling och svensk man prisat oss lyckliga, vällat vårt efterblifvande vid Civilisatronens framsteg, så att kristlig, vetenskaplig, konstnärlig bildbing, åkerbruk, bergsbräk, Handel och näringar derigeoom hämmats i sin utveckling, ye skulle visserligen om betänkligheter derigenom ramkallas, Men då jag afräknar. den senare utveckling, som i ide tillhört Norden, så kan jag icke; allrafinst vid betraktande af vår närvarande ställtidg och utsigterna för den närmaste .ramtiden, öfvertyga mig om tillvaron af ettsädant binder. Lik. väl torde eti af Sverges lagstad. anden rörande affall ifrån rätt evangelisk tro och lära böra förmildras till öfverensstämmelse med förhållanden, som äfven inöm Sverge vunnit allmänt erkännande. Då affall e: kan betraktas såsom förräderi eller brött emot samhället; då gällande lag ej förbinder rättighetencatt taga arf inom Sverge med egenskan att vara svensk un?crsåte, och i senare tider verge, genom afst ende af jus detractus, synes i ännu vidsträcktare mån hafva erkänt denna frihet att njuta arf inom Sverges rike, så synes ock stad gandet, som ifrån denna förmån ntesluter affålliog från rätt evangelisk lära, böra ändras till öfverensstämmelse med d.ssa allmänna grunder. Det skulle föra o2s för låagt och föranleda en tröttande vidlyftighet, om vi skulle företaga oss att punkt för punkt till vederläggnidg upptåga allt det enligt vår tanka skefva och oriktiga i nyss anförda framställning. Vi inskränka oss säledes till att påpeka ett och annat af det märkligaste, Att trosfrihetens grundsats kan anses erkänd derigenorm, att man visligen ej sökt påtvinga införlifvade rovinsers invånare af främmande bekännelse utersk tro, äfvenson att berörde grundsats ej förnekas genom den staten .medgifna rätt att bestämma medborgarnes. tro, äro tvenne påståenden, för hvilka hr: statsrådet blifvit oss skyldig beviset. . De omständigheter, som nödgat , mäktigare folk att erkänna särskilta trosbekännelsers rätt, finner man ej härmare angifna, men de torde ej vara andra än förnuftets fordran och aktgifvande på hvad en verkligt nationel politik ovilkorligt bjuder: Sällsamt förekommer 038 det argument, att eme dan andra stater bundit vissa medborgerliga rättigheters åtnjutande vid bekännandet af statskyrkans lära, det ungefär är detsamma, om Sverge går ett steg längre, och tar ifrån de olika tänkande deras fädernesland. Här är dock ögoblickligen fråga om,en olikhet icke i grad; utan i art. Försden väldanade samLö NP te Sör on JA 4 FRNIE I YT EE TEKN Ana ät AI Jagt NLRA ök nt i ngt PE RR GR IR PR KY OL PR Rå VON KR AR tr 8 TR (RQ NL ES OR Cs 2 DN