oberoende stat, som kan tjena till skadeersättning åt huset Gliäcksburg. Detta är det enda förnuftiga parti man kan taga. Nordenstrenne riken böra hälla sig på så lingt afstånd som möjligt från förbundsdagen i Frankfurt. Frågan om dynastiens enhet är den, som af författaren behandlas med mesta varsamhet. Han nöjer sig med att antyda vådorna af den arfföljdslag, som blifvit införd genom londonprotokollet. Om man antager, att de tra medlemmarne af familjen Glicksburg med döden afgå utan att efterlempa arfvingar, så tillfaller; som vi redan sagt, Danmarks krona lagligen den nu i Ryssland regerande grenen af Holstein-Gottorpska huset. Om nu en sådan eventualitet förekommer farlig för danskarne, om för öfrigt den presumtive tronarfvingen ej synes dem lemna tillräckliga garantier för deras fäderneslands oberoende och styrka, så tillhör det dem att taga iniativet i denna stora nationalbandling. Sverges rol skulle då endast bestå i att godkänna, att antaga hvad Danmark beslutit. Sålunda har skandinaviska idn, den vi till sin början endast sett drömmas af landets skalder, sedan af universitetsungdomen upptagas såsom en from önskan, slutat med att intränga i de trenne nordiska rikenas regentfamiljer. Snart intog frågan inom Europa den plats, som tillkom densamma. Underen lång tid voro den tyska publicitetens organer döfva för den skandinaviska rörelsen. De bekämpade densamma endast med tystnadens konspiration,. och nöjde sig med att egna långa spalter åt det tyranni, som utöfvas i hertigdömena med afseende på det stora tyska fäderneslandet, Striden tog ej några större proportioner, förr än frågan hade blitvit diekuterad i Frankrike. I en följd af artiklar utvecklade tidningen Presse, med stöd af fakta, skandiszsavismens teori och förordade öppet de trenne rikenas förening till en enda stat. Härvid uppstod nu en polemik inom den europeiska politikens båda läger, rörelsens och reaktionens. Man försvarade å ömse håll med ifver sina satser. Danska regeringens embetsmän, hvilka af skäl, dem vi här ofvan antydt, gjort ett envist motstånd och bebandlat den skandinaviska idn såsom en dåraktig chimer, en opraktisk uppfinning, en opinion, ej förtjent af en allvarlig pröfning, funno snart lämpligare att frånträda sin förnämt nedblickande hållning och ett försvara sig inför den allmänna opinionens tribunal, Den 20 Februari 1857 afgaf konseljpresidenten hr von Scheele till Danmarks sändebud i Stockholm, London, Paris och Petersburg ett cirkulär, som blifvit ganska ryktbart. ; Chefen för köpenhamnska gabinettet börjar med den anmärkningen, att under det hela Europa öfverlät sig åt förhoppningarne om en varsktig fred, så befann sig Danmark ensamt, hvilket under den stora orientaliska striden icke lossat ett skott, blottstäldt. i det yttre för angrepp från kabinetterna i Wien och Berlin, i det inre åter för det skandinaviska partiets agitationer. Det af hr von Scheele uppgifna faktum egde sin fulla riktighet; men om det ock beranns vara förtretligt, var det likväl oundvikligt.. Såsom oberoende dansk, kunde hr konseljpresidenten finna vådligt att tyska förbundet inblandade sig uti hans lands angelägenheter; men hang egenskap af holsteinsk minister ålade honom derjemte en likt, att af alla sina krafter medverka till förbundets storhet, äfven om Danmarks ruin deraf blefve en följd. Att förlika, att på en gäng tjena tvenne herrar, af hvilka den ene är afundsjuk på den andre, är en uppgift, som under alla förhållanden aldrig medfört anvat än bedröfliga resultater. Emellertid. var det icke i afseende på Preussen och Osterrike, som hr von Scheele hyste de lifigaste farhågorna. Det skandinaviska partiet, ehuru dess planer endast voro poetiska, och såsom sådana föga farliga, omöjliga att realisera, väckte i främsta rummet hans oro. Om detta nu verkligen vore fallet med berörde. planer, så begriper man icke. huru en konseljpresident kunnat kalla hela Europa till vittne af sin kamp emot några drömmande studenter, försänkta i yrseln af en poetisk fantasmagori. Hade det ej då varit bättre att öfverlemna ungdomen åt dess oskyldiga drömmar, hvilka slutligen skulle ha öfvergått till allvarliga studier i historia och de skandinaviska antiqviteterna? Måste man då nödvändigt påkalla främmande makters. bemedling emot köpenhamnsuniversitetets unionsdrömmar? För ingen del! Hr von Scheele visste ganska väl hvad han gjorde, då han vände sig till Europa. Grunden för den skandinaviska frågan börjar bli brännande. Hvad man hittills tagit för lyktgubbar är de första tecknen till en väldig brand, som hotar att utbryta, i fall man ej i tid förekommer densamma. Herr von Scheele har handlat som en föreigtig minister, som. en. klartseende statsman. Han uppskattar till fullo i sitt, inre, den szkandinaviska frågans vigt; han betraktar den som ett ondt, och han gör häruti ej annat än sin skyldighet såsom olsteinsk minister; men han tror att, för att häfva det onda, det är tillräckligt att förneka detsamma, eller åtroinstone förringa dess betydelse. Detta är ett tämligen allmänt symptom vid obotliga sjukdomar. Men i den mån cirkuläret framskrider i sitt vederläggningsförsök, visa sig bestämmelserna noggrannare, Hvad som nyss ej var annat än en chimer blir några rader längre ned en önskan af en förvillad minoritet, en önskan, menlig för de nordiska folkens intressen samt åsyftande en omstörtning af Danska konstitutionen, och lika fientlig emot de båda blomstrande dynastierna i Stockholm och Köpenhamn. Om hr von Scheele hade fått skrifva ett nytt cirkulär, så skulle Europa ha blifvit öfvertygadt om, att skandinavismen är majoritetens politiska religion. vrekligtvig är hr von Scheele ej längre qvat vid statsrodret, Han har fallit, i det han uppq det sista larmropet; men han har gjori den: skandinaviska iden den stora t:ensten a:!