STOCKHOLM den 4 Aug. Den fråga, gom i dessa dagar blifvit af ridderskapet och adelå till en del afgjord, och sominsan Kort kommer att af de öfriga stånden till afgörande upptagas; dn nemligen om hemmensklyfning och. jordafsöndringy är, ostridigt en af dei vigtigsstej tom på denna. riksdag förekommit. Den är vigtig; vare sig att man betraktar den ur agrononiisk. politisk; statsekonomisk eller moralisk synpunkt. Den : eger ett intresse icke blott för landtmannen, utan ock för dem, hvilka fitälska för fosterlandbts allviänna! bästa, och för dem, som sysselsätta-sig: med utfinnandet;af medel att förbättra..den arbetätide! klassens ställning; 1Särskilt bör denna fråga intressera folkets nu förskmläde representanter, och vi ha derföre ansgtt. oss, uppmanade att ånyo betrakta ämnet från en allmännare. ståndpunkt, Vitaga dervid till ledning ett i-landtbruksakademien hållet, sakrikt och förtjenstfullt föredrag af hr C.E: Ljungberg, som nyligen utkommit undertitel af Bidrag tll kännedomen af jordstyckningens utveckling, 8amt de under olika tider i denna an .elägenhet vidtagna lagstiftningsåtgärder i Sverge. och främmande, länder, på hvars lärorika innehåll vi på samma gång fästa våra läsares uppmärksamhet. Att frågan. ej är ny, visar den sorgfäll ga uppmärksarohet; hvilkem redan af forntidens lagstiftare blifvit egriad å: detta vigtiga äräne. Så finner man Moses ,genom det. märkliga stadgandet om-en-ny: delning af egolotterna för hvart 50:de år, det s. k. jubslåret, hafva vidtagit-åtgärder, icke emot jordens alltför storä styckning, utan tvärtom ermiot dess-alltför stora: sammanläggning. Samma olägenhets afböjande åsyfiades. i det gamla Rom genom det Liciniska lagen, hvilkenvar det som egentligen höjde plebejerna till likhet i rättigheter med patricierna. Sedan i nyare tider tvisten. emellan statsekonomerna angående den stora eller den lilla jordkulturens företräde länge-förtgått; antog omsider den första franska revoliuvionen grundsätse af egendomens delning, och Napoleons lagbok uttalade sig bestämdt. för en, vidt utsträckt jordstyckning. I andra stater: har man följt, olika åsmigter.. I allmänbst har. man likväl undvikit att stadga ett bestämdt maximum: eller .mininium för egandet af jord; utan i stället för -vinnandet af det åsyftade ändamålet begagnat indirekta medel, säsom arfsoch testamentslagar m.m. IzSverge-deremot; förfor man ; tidigt. på ett alldeles: råbtsätt sätt, och använde redan iväldre tider. de mest direkta medel till vinnande af det-ena-eiler andra ändamålet. Så finner man t. ex. landslagens: köfungäbalk af år 1442 stadga, följande emot jördenis Koncentrering,-åtmiostone från allmogens-sida: Ingen bondå hafve rätt köpa råera skattjord än han är sjelfyer fullsådder och besittände på; och hvilken det gör, och kronans inkomster deraf minskas, skall böta 40 mark.Innan kori synes emellertid en motsatt omsorg hos lagstiftarne cha vakoat, nemligen att förebygga obesutenKet; då-i Kalmar recess 1474 stadgar des; alt om någon fölle till arfs skattejord, hvarpå han ej vore fullsädes, skulle andra arfvingar få lösa. den till:sig. Gustaf Wasa stadgade åter 1541 VY, hemman såsom minimum; och detta stadgånde förnyades 1684 och: 1687.I början af 1700-talet ingick man deremot på alldeles motsatta åsigter. Kongl. brefvet-af den 26 Mars 1718 tillät nemligen så många åboer, somm det åstundade,:att bes sitta ett hemman. Men detta mötte motstånd hos sjelfva allmogen, som deröfver inkom med förngade. klagomål, och natt. återupplifvades de gamla författningarne. emo: hemmansklyfning. De blefvo dockoUnderfrihetstiden förmildrade, och. genom kongl. förordningen af den 30 Juni 1847 tilläts klyfnin i 6, 8 eller Mindre delar. I afseende på jordafsöndringar var man deremot: strängare, och fribetstiven bibehöll åsigterfia om vådan af skattskyldig jords minskaing. Genom de i början af? detta sekel utfärdade enskiftesförfattningar medgafs jordafsöndriog till och med tiondedelen af hela egovidden; at: med full eganderätt besitta, och genom kammarkollegii kungöielse af den 29 Februa:i 1808 utvidgades Herotansklyfnibgsrätten så till visa, ait Kkronoherämsn, som tälde klyfning i två eller fleras delar, kunde; få. dela; emellan åbons eftåflösinade barn och arfvingar. Från denna tid förtgingö Klyfniigarne sästöt obe hindradt, till dess man i 1827 ärs författning införde bestämdt siadgande. om hvad som borde snses för besutenhet. Då sistnämnde författbingi äfvensom . de; år, 1833 och; 1855 utfärdade äro mera alimänt. kända. vilja vi ej nu dermed uppehålla oss, utan, blott asmärka, att vid sidan ef denna allmänna och för Hela landet gälläåbde lagstiftning förtgiek med jemna steg en annan, som blött rörde särskilta provinser: I afseende på jordstycktingens utveckling inom Sverge He man af 1772 års jordebok pr betydlig -öfvervigt hos de större jördbesiftningarne vid -deh tidejy varw rödande: Uppgifter. från , 1780-talet infygå effiellertid; att he yfningen inom vissa län vunnit en ganska stof. ulsträckning: Länskormitgerna 1834—1837 angifva en betydlig tillväxt af de smärre hbethmansdelarne: Jördegendonfötts: stygkning hade id denna: tid. efter 1827 fortgalt i stöffe progression äh under de näst föregående åren. I Stoökholms, Upsala och Westerås. län hade sammanläggningen likväl öfverstigit klyfnisgen. isTill burå ETTA: 3 SAMHÄLLETS KÄRNA.