I protokoll, anser sig böra fälla om förvaltningen i des: helhet. Den motsatta praxis, som fått utbilda sig och äfven blifvit vid uppställningen af förevarande betänkande iakttagen, vore ingalunda, Såsom mången förestälde sig, ett axiom istatsrätten,utan grundade sig blott på en oriktig. tolkving af grundlsgen. I Statsrådet grefve Mörner upptog likaledes uti ett skrifdigt anförande de af utskottet framstälda anmärkningarne, dem Han genomgick punkt för punkt, förbigående dock. dervid den 1:sta, som han ansåg vara af den förre talaren fullständigt besvarad. Beträffande åter den 2:dra, om utlänningars fastighetsköp, ansåg han utskottets anmärkning, att föredraganden lemmnat den i en rikets ständers skrifvelse i ämnet uttryckta önskan utan allt afseende, vara obefogad, enär denna rikets ständers önskan icke vunni kunglig sanktiow och således ej blifvit upphöjd t:l lag; hvarföre ock dylika for:farande vidtagna åtgärder fått vid föregående riksdag passera utan anmärkning. Ett förfarande, motsatt det regeringen iakttagit, skulle ha ådagalagt väld eller godtycke, hvilket ingalunda kunnat vara med rikets sanskyldiga nytta förenligt. Grefven ansåg dessutom de meddelade tillåtelserna ha varit fördelaktiga för riket, såsom hafvande hit infört kapital ochföretagsamhet. Värdet af den egendom, som innehades af utlänningar, vore icke heller särdeles betydligt; ty detsamma utgjorde för hela riket, med undantag af Wermiands, Westmaänlands och Westernorrlands län, derifrån inga uppgifter ingått, endast 1,770,000 rdr bko, fördelade på 59 egare, af hvilka likväl icke mindre än 43, med ett egendomsvärde af 1,375 020, vore inom riket boende; hvartill komme, att en del kommit i besittning af sin jordegendom i Sverge genom arf, en del voro födde svenskar, ehuru, till följd af gifte med utlänningar, upptagie såsom sådana, och slutligen, att en del kommit i besittning af egendomen innan någon tillåtelse i detia hänseende här i landet ifrågasattes. — Den i 3:dje punkten anmärkta, utan ständernas hörande skedda upplåtelsen af er del af ex kronopark till utvidghing af en mötesplats ansåg grefven ej vara stridande mot gällande föreskrifter, då upplåtelsen ej innefattade den ifrågava rande parkdelens afhändande från kronan. — De :i 4:de punkten framstälda zgomärkniogarne i afseende på den nya landshöfdingeinstruktionen ansåg grefvev redan på förhand vara af rikets ständer underkänds, enär ständerna afslagit de vid denna riksdag väckts motioner om ändringar af de stadganden, hvilka här föranledt anmärkning. Utskottets citationer af instruktionen vore dessötom oriktiga. Såge man på stadgandena i deras sammanhang och jemförde dem med förut gällande förordningar, skulle man finna, att en långt vidsträcktare och mindre betryggande suspensionssätt tillförene funnits. — 1 afseende å det i 5:tepunkten anmärkta återsällandet till KöpiogHultbolaget af en del af det penningebelopp, som detta bolog till säkerhet för jernvägsbygnadens utförande nedsatt, åberopade grefven hvad som derom blifvit i professor Lindgrens och hr Paykulls reservationer anfördt, hvarjemte han redogjorde för de skäl, på grund af hvilka han ansett sig böra tillstyrka återställandet, då laga hinder deremot ej mötte. Han hade nemligen ansett sig böra taga i betraktande dels de många opåräknade svårigheter detta bolag haft att bekämpa, och att det likväl med berömvärd ihärdighet hade, så länge som möjligt, sträfvat att uppfylla sina förbindelser, dels ock den omständigheten, att om regeringen vägrat åtserställw de ifrågavarande medlen, skulle detta ha föranledt arbetets totala inställande och den stora arbetspersonalens afskedande vid en redan långt framskriden årstid. Då regeringen medgaf lyftning af en ijerdedel af den deponerade summan, var också en fjerdedel af arbetet i det närmaste fullbordad, hvartill komme, att då bolaget nu genom urakilåtet uppfyllande af åtagna förbindelser gått miste om siatens räntegaranti, kan man ej säga att staten, som vid det ifrågavarande tillfället gick bolaget så mycket som möjligt till mötes, sökt, genom att lägga svårigheter i vägen för bolaget, undandraga sig uppfyllandet af de förbindelser staten å sin sida hade åtagit sig. Följden för staten af regeringens åtgärd hade för öfrigt blifvit, att Sverge för mnärvarande egde 5 svenska mil jernväg, färdiga att oförtöfvadt öppnas för trafiken, utan att denna jernvägssträcka kostat staten en skilling; ty det utgjorde ingen uppoffring för staten att till bolaget ha återlemnat af bolagets egnu penningar 10,000 rår pr fullbordad svensk mil. Anseende;grefven, det en åtgärd, som ledt till sådant rssöltat, verkligen kan anses ha befordrat rikets sannskyldiga nytia. — Den 6:te anmärkningen, beträffande det iogrepp i ständernas beskattningsrätt, som utskottet ansett ha skett genom ål:ggandet af den afgift till förmyndarekammaren i Stockholm, som genom den nya instruktionen blifvit bestämd för blotta förvarandet af säkerhetshandlingar för medel, som genom förmyndares egen försorg fruktbargöras, fann grefven stå i strid mot den åsigt, hvilken gjort sig gällande inom ekonomiutskottet, som varit för dennya förvaltningsprocenten. Man hade i afseende å denna fråga icke fästat afseende på instruktionens olika 49 i deras sammanhang. Afgiften utgjorde nemligen endast en ersättning för de förvaltningsoch bokföringskostnader, som föranleddes af de ifrågavarande depositionerna, hvilka för ingen del voro obligatoriska, då säkerhetshandlingarnes insättning i förmyndarekammaren på intet ställe funnes stadgad. — I afseende å 7:de punkten, om de med 10 dagars mellanskof utfårdade tvenne olika författningarne rörande införwullning från transitoupplag af vissa slag af väfnader och Beklädnadspersedlar, förklarade sig grefven anse det förbiseende, som kunde tillvitas föredrasanden i afseende å den första af de ifrågavarande förordnibgarne, vara förlåtligt, i betraktande af den brådska, hvarmed äfendet hade måst behandlas. Att ter, till förekommande af enskilt förlust, det felakviga rättades sedan förhållandet blef kändt, kubde .cke anses oriktigt. — Anmärkningen i 8:de punkcen, angående ersättning åt en postinspektor för förorad sportelinkomst, ansåg grefven likaledes sakna fog, då billigheten af den beviljade ersättningen icke blifvit af någon bestridd. — I afseende å den 9:de punkten, anmärkande ursktlåtenhet ätt påkalla åtsärder till bevarande af såvälräntegifvares som ränteagares rätt, erinrade grefven, att de såsom uraktåtna anmärkta åtgärderna ej varit af någon begärda eler ifrågasatta. — Förbigående den 10:de punkten, såsom af föregående talare besvarad, anmärkte han afseende å den 11:te, angående löneförhöjningen på svensk bekostnad åt den ensamt för bevakandet af norska intressen erforderliga svensk-norske konsuln i Arckangel, att fördelningsgrunden visserligen cke var riktig, hvarföre ock åtgärder blifvit vid:agna till utfinnände af en ny fördelningsgrund. Men man finge likväl ej se på denna konsulsplats samt för sig, utan för ett bedömande af förhål andet fordrades att göra sig, reda för huru många konsulerna som öfverhufvud taget gagna den svenkay handeln och huru många som gagna den norska. Statsråden få vid bedömande: at dylika frågor ej vara partimän. Det vore för öfrigt ej utan vigt och inresse för Sverge, att Norges intressen blifva så väl en vp i Archangel, som händelsen för närvaMinistern för utrikes ärendena frih. Lagerheim åbe-AnAR ÅA Gim dv gfannnRdA LTR a a TA