Österrike. Från denna synpunkt betraktas konungens förutnämde besök af diplomatien. Dessa preussiska bemödanden, förutsatt att de verkligen blifvit gjorda, tillskrifvas dock ett ganska ivifvelaktigt resultat. Österrike, som icke helt och hället glömt sitt gamla groll till Palmerston, skall måhända inom vissa gränsor önska återställandet af detryska förbundet. Men det står likväl fast, at: Ryssland har vida mindte böjelse dertll. Petersburgerkabinettet har icke glömt Österrikes hållning under orientaliska kriget samt i synnerhet dess ihverkan på den för czarriket föga ärofulla freden. Det vet dessutom, att Österrike ännu i denna stund låter utföra oerhörda försvarsverk åt Krakåusidan samt längs efter hela ryska gränsen, såsom om det skulle bereda sig till en kommande hård strid med Ryssland. Slutligen inser Ryssland äfven, att ett förnyande af den heliga alliansen skulle hafva till omedelbar följl Englands och Frankrikes intimare förbund, hvilket nu endast genom tillfälliga omständigheter blifvit något stördt. Hvad åter ett engelskt-franskt föround betyder för Rysslands intressen, bar det orientaliska kriget på ett slående sätt bevisat. Ryssland föredrager således Frankrikes vänskap, om den också endast skulle vara ytlig och koketterande, framför det öppna och derföre vådliga återupplifvandet af det förbund, som den 26 September 1815 afslöts i Paris mellan de tre nordiska hofven. Med andra ord, den moskoövitiska politiken anser det kyliga och förstämda förhållandet till Österrike mindre betänkligt än det mot Ryssland riktade förbundet mellan vestmakterna. Deraf följer, att de preussiska ansträngningarne, om de verkligen, såsom man allmänt antager, skulle syfta på en sllvarligt menad försoning mellan Österrike och Ryssland, högst sanfolikt skola sluta med ett diplomatiskt nederlag. Då jag i denna skrifvelse ordat så mycket om Ryssland, torde det äfven tillåtas mig omnämna en nyss u kommen feodal broschyr, som har titeln Russland hat allein noch die Wahll, och innehåller social-politiska betraktelser af friherre v. Nolcken. Författaren omnämner i företalet, att han förvaltar ett tämligen stort område i Liffland, eger uti Podolien ett ansenligt gods med lifegna bönder och en liten stad, bebodd af 3000 judar, samt att ban, genom ifrigt studium af Kant och Hegel äfvensom förtroligt umgänge med ateister och demokrater af äkta skrot och korn, bildat sin verldsåskådning. Han uppträder inför offentligheten i den afsigten, att stödja sant kristliga institution-r och betrygga de, lägre kiassernsB ställning... Men en af de vigtigaste kristliga institutioner är i hans tanke det feodala förhållandet mellan godsherrens välde och bondens tjenstskyldighet. Skriftens hela tendens utttryckes naivt genom följande medeltidsåsigter: pBondens rätt att ega jord är ett helt och hålJet förkastligt tillstånd, ty genom densamma går i lyckligaste fall såväl det lägre folket som adeln till urdergång, men under andra förhållanden blir detsamma äfven faliet mea detta jorZegande bond: stånd. På folkets tjenatbarhet och adelns uteslutande jordbesittningsrätt grundas adelns tänkesätt samt med detsamma hela det värde, som densamma eger för tronen. Endast i denna ställning är det möjligt för densamma att med till en del otrol;gt ringa medel lefva anständigt, hederligt, välvilligt och belåtet; endast sålunda är den för kyrkan en mäktig och fuilkomligt oumbärlig bundsförvandt mot penningens makt och all den gudlöshet, som utgör dess följe. . . Det torde få antagas, att edra läsare hafva fullkomligt nog af detta prof, som ej kan frånkännasg feodal öppenhjertighet, för att inse hurn verlden afspeglar sig uti en hbfländsk junkers hjerna, fastän han anser sig för grundlig filosof. —AK