Standaärt och vara naäturnga DUDaStorvanadter, ICKE kunde blifva af något verkligt gagn för fäåderneslandets försvar. Hr Brakel, som först fick ordet på eftermiddagen, sökte, liksom vid de allmänna öfverläggningarne, ådagsalägga ångkanonslupens företräde framför roddkanonslupen, hvarföre han motsatte sig beviljandet af de 42,060 rdr utskottet föreslagit för anskaffoing af en eller flere roddkanonslupar. Grefve Puke upptog till vederläggning några af de skäl grefve Anckarsvärd anfört, trodde att vi hade tillräckligt med roddbåtar och gillade derföre departementschefens förslag. Skulle flera sådana båtar behöfvas i farans stund, vore lätt att bygga så många som helst. Deremot ansåg grefven det nyttigt att få en så stor örlogsflotta, som vi kunde anskaffa, för att vara rustade mot Ryssland: Hr Lilliehöök sökte ådagalägga nödvändigheten för Sverge att ega en örlogsflotta såväl för att kunna operera på de öppna, af ingen skärgård omgifna delarne af våra kuster samt oroa af fiendens transporter och koönvojera af våra egna, som för danandet af sjömän för skärgårdsflottan; ty sjömanskap vore ingalunda så obehöfligt för skärgårdsvapnet, som en del af dem, hvilka uteslutande förfäkta detta vapens företräde, vanligen påstår. Genom forskningar i skärgårdsflottans historia hade talaren funnit, att vid de tillfällen, då denna flotta vunnit sina största framgångar, bade hon stått under ledning af officerare, som blifvit utbildade till sjömän dels på de fregatter; som fordom sändes på expeditioner till Medelhafvet, dels i kofferditjenst. Under vanliga förhållanden och i lugnt väder behöfdes visserfigen intet sjömanskap för att sköta en kanonslup, men i storm fordrades äfven för handterandet af ett sådant fartyg att vara förtrogen med vind och våg. Genom ångkraftens användande blifva för öfrigt numera snart sagdt hvad slags fartyg som helst i stånd att röra sig i skärgården, således äfven de egentliga örlogsfartygen. Anära nationer skulle knappast kunna tro, att i Sverge, ehuru detta land är omgifvet af haf, de finnas, som yrka att viskola upphöra att vara en sjömakt. Det vore förödmjukande för Sverge att afstå herraväldet på Östersjön och Kattegat, derifrån vi fordom icke läto så lätt fördrifva oss, åt hvilken liten makt som helst, som egde 6 å 8 fartyg. Talaren tillstyrkte således utskottets förslag, ehuru han ej fullkomligt kunde gilla det i alla dess detaljer. Statsrådet friherre af Ugglas beklagade att chefen. för sjöförsvarsdepartementet ej var i tillfälle att här försvara sitt förslag, och ansåg sig talaren böra med anledning af detta förhållande upptaga och så godt han förmådde genmäla några af de förebråelser, som blifvit gjorda mot bonom och sjöförvaltningen i allmänhet. Hvad således först angick påståendet, att skärgårdsvapnet blifvit försummadt sedan det förenades med linieflottan, anförde talaren, ait 1824, då föreningen egde rum, räknade skärgårdsflottan 138 fartyg med 200 kanoner, till största delen 24-pundingar; år 1851 hade hon ökats till 242 fartyg, eller med öfver 100, förande en bestyckning, som till en betydlig del bestod af 72-pundiga kanoner. Beskyllningen, att hon sedan 1824 gått tillbaka, vore således något hård. Beträffande åter den åsigten, att sjömanskap ej erfordrades för att manövrera skärgårdsflottan; anförde talaren ett yttrånde af Chapman, att för eh fullgod sjöman vore det så lätt att manövrera ett skärgårdsfartyg, att någon exercis knappast vore af nöden. Nuvarande departementschefen hade ej uttalat någon förkastelsedom öfver roddflottan, utan endast gått klokt och försigtigt till väga, i det han, med anledning af ångkraftens började tillämpning på sjövapnet, ansett sig böra afvakta resultaten af pågående försök och tillsvidare uppskjuta all nybygnad af roddfartyg. Att han ej hyst någon obenågenhet mot skärgårdsflottan visäde sig äfven deraf, att nära bälften af den summa han begärt varit afsedd för byggandet af ångkanonslupar, hvilka väl obestridligen tillhöra skärgårdsflottan, då enda skilnaden mellan dem och andra skärgårdsfartyg är den, att de spara menniskokraft, hvilket ej kän vara annat än en fördel. För sin del var talaren af den åsigt, att skärgårdsflottan bör utvecklas, men ej på linieflottans bekostnad; ty utan linieflotta vunnes intet sjömanskap, och utan sjömanskap ingen duglig bemanning för skärgårdsflottan. Förklarande talaren slutligen, att ehuru han helst sett att statsutskottet beviljat medel till alla de 8 föreslagna ångkanonsluparne och till påbörjande af ett ånglinieskepp, samt att någon nybygnad af roddfartyg nu ej ifrågakommit, tillstyrkte han likväl bifall till utskottets förslag i sin helhet, så mycket mer som han trodde, att det tillfälle till ett experiment i afseende å möjligheten att åstadkomma en efter nutidens behof lämpad roddkanonslup, som bereddes genom det beviljade anslaget; kunde bidraga till tvistefrågans slutliga lösning. Hr Mannerskantz hade, i likhet med grefve Anckarsvärd, trott att tidpunkten nu Hade varit inne att, i sammanhang med frågan om ordnandet af försvarsväsendet i sin helhet, bestämma sig för det ena eller andra systemet i afseende å sjöförsvaret; men då han insåg, att riksdagsarbetena nu voro alltför lånzt framskridna för att man skulle kunna erhålla en sådan utredning, och han således ej ville för detta ändamål påyrka någon återremiss, ansåg han sig böra föredraga utskottets förslag framför K. M:ts, ithy att utskottet helt och hållet frångått den förkastliga Principen att förvandla gamla segelskepp till ångfartyg. Likväl ville han anmärka, det han trodde den ifrågasatta fregattens maskinstyrka vara för liten; och föreslog derföre, att-man måtte utesluta bestämmelsen härom och anvisa medlen endast till en snabbgående ångfregatt af bästa modelb. Anhållande han slutligen hos utskottets ledamöter, att få upplyst hvad slags fartyg. som afsågs med uttrycket spåbörjandet af ett nytt för sjöförsvaret afsedt ängfärtygp; ty detta uttryck kunde nemligen lika väl lämpas på ett ångKn ockepp. som på hvad annat slags ångfartyg som helst. Frih. Klinkowström yttrade sig i ett längre, skriftligt anförande om företrädet af en ånglinieflotta, såsom hufvudbeståndsdel i vårt nationalförsvar; ty genom ångkraftens användande på örlogsfartygen vore man icke längre i behof af så mycket sjövandt manskap, utan det berodde på chefen att föra fartyget i elden, då besättningen icke hade någon annan ut väg än att släss. En flottas bemanning vore således lättare att åstadkomma än ett starkt landtförsvar och en folkbeväpninog, hvars öfning skulle från jordbruket draga ofantliga arbetskrafter. Tal. yrkade således, att man framförallt skulle bygga ånglinieskepp, i hvilket hänseende han menade, att vi lätt kunde hålla jemna steg med Ryssland, och önskade han, att medel nu måtte anvisas till åtminstone ett såRR KepP, och att med fregattens byggande måttt anstå. Grefve v. Platen beklagade att striden om stora eller lilla flottans företräde uppstått vid detta till fälle, i stället för vid de allmänna öfverläggningarne. Erinråde, i afseende å påståendet, att hvad slags fartyg som helst nu med ångkraftens tillhjelp kunde inlöpa i våra skärgårdar, att mellan de stora inloppen till Stockholm och Karlskrona finnes intet ställe, der fartyg, som draga mer än 20 fots vatten, kunna inlöpa för att söka skydd och sedermera på ett annat ställe åter utlöpa i öppna sjön. Det vor: således nödvändigt att ha mindre fartyg jemte de es — Tal. trodde icke, att alla de personer, som 1 vn sig å skärgårdsflottan, voro sjömän, men Mn ville erinra derom, att detta krig på det mest slående sält ådagalade olägenheterha och åe sorgliga följderna af bristande öfningsexpe ditioner för skärgårdsflottan. Anmärkte vidare det betänkliga uti de af friherre Klinkowström fram atälda satser, hvilka i grunden hvilade på den för nationalkänslan kränkande Misstanken, att den svenske soldaten skulle sakna mod att gå sin fiende på lifvet eller att stå stilla för att möta ett anfall; 1y enligt hr Klinkowströms åsigt skulle man behöfr. EP GSE ESO: PINT SE a Pl RN