JAUUGHY Ht 5 TR nt nen FUCUGIUCIGIG I dess farligaste planer. Rumänerna gjelfve ana icke, att de genom unionen blott ännu lättare blifva ett rof för Ryssland. Stäfjas icke dessa agitationer, så skall den ena provinsen efter den andra lösrycka sig från Turkiet och detta länd till sist blifva Rysslands byte. MILITÄRLITTERATUR. I. Några ord öm folkbeväpning. Af en svensk oftcer. Skara 1856. Denna -brosehyrs innehåll, ehuru såmmanträngdt på det korta utrymmniet af 30 sidör, förtjenar dock den största uppmärksamhet, såväl till följd af? det klara ech åskådliga sätt, hvarpå författaren frätiställer stammen (indelta arten), bevdringen Ooh läkätskörmen, sksom de tregne olika gråädationerna af folkbeväpningen. som genom det förslag till ländistormens organisation — 08s veterligen det första — hvilket deri förekommer. Efter några inledande eitater; hvilke ådslägga nödvändighetsk för oss svenskar att vara betämkte på genomgripad åtgärder till försvaret emot Ryssland, rämställer författaren en omfattande utveckling af vårt beväringasystem, såsom en af de viglignate. Vid den betydliga storlek och mångkunnighet, som nutidens armeer böra inmehafva, är det ingenstädes möjligt att i fred underhålla en tillräekligt btor värfvad krigshär, utan man har deorföre, i synnerbet i mindre stater, mäst tillgripa den, äfven i politiskt hänseende riktiga utvägen. att förklara hvarje medborgare krigsskyldig. Ett konseqvent genomförande å andra sidan af den idn, att blott hafva en landtvärnsarmå, har ingenstädes kunnat genomföras utan de svåraste uppoffringar å individens sida, på samma gång armåns krigsduglighet i väsentlig mån deraf lidit. Man synes derföre så tämligen allmänt hafva kommit öfverens om, att krigshären bör bestå af en mindre, stöende, väl öfvad armå såsom stam eller ram, i hvilken beväringen, den för krigsbruk lärpligaste åldersklassen, infogas: denna sälunda bildade krigets stående armå bör vid försvaret taga den fientliga armens hufvudsskiiga uppmärksamhet i anspråk, hvsrigesom en väl ordnad landstorm erhåller tillfälle till verksamhet inom den sfer, der densamma kan yttra sig. Om äfven at vkonomiska skäl stammens styrka och -beväringens öfningstid måste inskränkas till det minsta möjliga, så är dock i detta afseende snålhet vida förderfligare än motsatsen. Antages stammen fullt öfvad, sö finnes härigenom ett minimum af bevärmgens nödvändiga krigsöfning, allt efter nationens större eller middre stridbarhet och militäranda. Sverge eger redan elementerna till stam och beväring, men saknar landtstorm. Författaren anger stammen i afseende på sedlighet, disciplin, stridbarhet och militäranda öfverlägsen de flestå andra armåer, deremot underlägsen i öfning, beväpning och krigserfarenhet; den senare bristen kan under fred naturligtvis ej afhjelpas, men väl de båda förra genom ökad öfning och bättre beväpning. Att förminska stammen går likväl alldeles icke an, såvida beväringens öfningstid skall inskränkas till ett minimum, hvilket senare är nödvändigt, emedan åkerbruket — landets hufvudnäring — under de körta sommarmånaderna fordrar en nästan öfveransträngande vård af en fåtålig befolkning, och således hvarje dagsverke, Me undandrages detsamma, blir ön stor förust. I afsende på beväringens organisation framställer författaren åtskilliga ider; hvilka synas förtjenta af uppmärksamlöt. Med rätts har man anmärkt, att den nuvarande beväringsåldern är för tidig, emedan ynglinger vanligtvis ännu ej är fullt kroppsligt utbildad, äfvensom att under förra hälften af året egentligen blott 4 klasser kunna göriknas för kriget, emedan den 1 Januari den älsta klasgen ntträder, men den yngstå först i Juni undergår öfning, Med anledning häraf föreslås, att en egentliga krigsskyldigheten först vidtager vid myndighetsålderns inträdande (21 år) och sedan fortfar i 5 år, men att ynglingen redan vid 20 års ålder genomgår rekrytskolan. För att förekomma den betydliga förminskning i styrka, som nu inträffar genom den totala kassationen af alla med mindre lyten behäftade, föreslås att dela beväringen i tvenne klasser, nemligen stridande och icke stridande. Till de förre skulle räknas alla friske och fullmålige, de enda som nu approberas, till de senare alla, som hadesådane mindre lyten; att de ej vore rent af vanföre, samt alla undermålige, hvarigenom det beständiga krånglet med ställande på tillväxt undvekes. De beväringsynglingar, som tillhörde den senare klassen; skulle mönstrag, svärja fanan, men slippa exercis; vid inbrytande krig vöre de likväl skyldige att utgå såsom kockar, trosskuskar, handtverkare, sjukvaktare, magasinshandtlangare, telegrafister, brefbärare m. rm. d., och att sålunda efter förmåga på sitt Sätt tjena fäderneslandet, liksom alla, hvilka genom lag äro befriade från beväringsskyldigheten till följd af deras befattningars nödvänh dighet vid krigets uibrott. Beväringens nuvarande öfnirgar äro icke allenast otillräckge; utan äfven missbildande; de nuvarande 14 (egentligen blott 10) dagarne hafva alle nast till resultat: defilering i parad, skyldra gevö; och genezalsalfva, hvarigenom beväringen får ett allde!es förvändt begrepp om sina skyldighe ter. Äfven denne förf. framställer nödvändigheten af en förberedande krigsbildnirg genonmr militärgymnvastik i folkskolorna och gerom gkyttegillen; vore ynglingarne härigenom stridbara till kroppen, hjelpli; skyttar. samt begåfvads med den svenska natiorallynnet egna militärandan, så kunde saedermera på ganska kort tid detminimum bibringas, gom är nödvändigt för der.s inställands i stammen vid krigsutbrott. Detta minimum anser författaren under en sådan förutsättning böra bestå af: a) rektyt-. och kompaniskolan. d. v. 8. det, som afBendles i första delen a axercisreglemsntet för infantariat:? h) ett kor