ETT SÄLLSKAPSSPEKTAKEL ! Hela Rankestads samhälle var i en orolig spänning. Man visste, att stadens mest framstående personlighet, fru Oxhusen, enka efter pommerska landtrådet och riddaren af vasaorden Oxhusen, hos sig i och för en vigtig öfverläggning sammankallat gräddan af stadens och nejdens ungdom. Men hvad som utgjorde det egentliga föremålet för denna öfverläggning var tillsvidare, trots den mest obe: tingade nyfikenhet, något ytterst hemlighetsfollt. Spejande ögon kunde icke upptäcka något annat än hattar i fönstren och åtskilliga personer, som rörde sig af och an 1 rutamen. Emellertid tronade fru Oxhusen i sin emma, Det var något af knif i hela hennes varelse — något skarpt, tunnt och slipact. Hon iakttog städse en viss kantig värdighet, och då bon talade om ortens öfriga förnämiteter, skedde det alllid med användande endast af förnamnen. Hon hade rykte för att beskydda vetenskap och konst, höll utan meddelegare Iilustrerad Tidning och Kapten Puff, samt påstod, att .en i hennes ego befintlig porfyr-smörask vore uppgräfd ur Porcpejis ruiner. I soffan befunno sig tre unga damer, fröken Esperance Slammersvärd, en slögting till fru Oxhusen, mamsell Salvia, dotter af apotekaren Botvid Salvius, och mamsell Gride!in, arftagerska efter den rike färgaren Gridelin. Hon hade blifvit uppfostrad i en pension i Karlskrona och der inhämtat den för ifrågavarande pension egna hemlighet att, utan att förlora jemvigten, niga så djupt, att knäna nästan vidrörde golfvet. Vid sin återkomst till Bankestad hade hon funnit namnet Gridelin nog simpelt, hvadan hon, på grund af sina insigter i franska språket, börjat skrifva sig: Eleonore Gris de Lin. Men då de fosterländskt sinnade Rankestadsboerne gemenligen tolkade äfven fransyskan uteslutande ur svensk synpunkt, fann hon sig föranlåten att återgå till det gamla. Fru Oxhusen hade redan länge talat halfhögt med redaktören af Rankestads Veckoblad,