MUSIK. Konsertmästaren August Berwalds konsert i förgår afton å kongl. teatern var tämligen talrikt besökt. . Konsertgifvaren spelade först en konsert för violin af den både såsom exekutör och kompositör berömde Carl Lipinski, men hvars ifrågavarande verk, att döma af detta utförande, tycktes hafva en nog stark lutning åt det bizarra. Hr Berwalds andra nummer var Viottis stora H-moll-konsert.. Hr B. förtjenar utan tvifvel särskilt erkännande för det han erbjöd ett länge saknadt tillfälle att få förnya den särdeles angenäma bekantskapen med denna högst förträffliga komposition, vid hvars utförande hr B. lemnade månget vackert prof på en solid talang och hvarefter han äfven helsades med lifligt bifall och framropning. MIl Michal sjöng en briljant kavatina ur Verdis Rigoletto, instrumenterad af hr Foroni, samt Agathas stora aria ur andra akten af Friskytten; Hur Jugnt mitt lif förflutitv. Det stormande bifallet för den sköna Weberska arian ville knappast sluta efter tredje inropningen; och erkännas måste, att man fåfängt torde få söka efter en lyckligare förening af sant musikaliskt uttryck, välljudande stämma oeh öfverlägsen teknik, hvilket allt i måhända ännu högre grad än vanligt utmärkte mll Michals föredrag denna afton. Ur Cherubinis förträffliga opera Vattendragarenx sjöngs en trio af fru Strandberg jemte hrr Strandberg och Walin, samt ur Aubers Den Stumma från Portici Masaniellos och Pietros lifliga duett af hrr Dahlgren och Sandström. I stället för Sång till Solen, af Tegnår, som först var enligt programmet bestämd, deklamerade mll Jacobsson med god nyansering, men kanske understundom nog mycket patetiskt, srpflickan af Runeberg. Det sätt, hvarpå hr F. Sjöberg utförde en fantasi för klarinett af Baermann, vittnade om ioke mindre musikalisk smak och säkerh;t r betydlig färdighet i behandlingen af instrume -t, och hr Sjöberg erhöll äfven derför ett lika -ikiigt som välförtjent bifall. Uv konsertens andra afdelning beskärdes åhöraren in herrliga njutningen af Beetbovens pastoralsymfenj, utan tvifvel en af mästarens allra yppersta, mest kla:2 och melodiskt intagande tonskapelser, som, utom det;rika iptresse den i rent musikalisk hänseer.de erbjuder, knappast eger ett mindre i psykologiskt, då det är bekant, att Beethoven i följd af sitt svårmod — till icke ringa del alstradt af både fienders och så kallade vänners stämplingar — ofta tog sin tillflykt undan städerna till landsbygden, för att i den fria naturens sköte återhämta helsa och krafter, och man vet, att pastoralsymfonien är diktad under inflytelsen af de mäktiga ibtryck, som ingifvas vid anblicken af detta naturens stora skådespel, hvari hufvudrollerna utföras af elementerna. Häri torde äfven förklaringsgrunden få sökas till den, hos Beethoven annars mindre vanliga, oafbrutet friska känslostämning, som genomgår denna symfoni ifrån det första allegrot, som skildrar de gladare känslornas uppvaknande efter ankomsten till landet, ända till den glädje och det lof, som i alegrettot tolkas efter det föregående :allegrots åska och storm. Sålunda bildar pastoralen genom sin grundkarakter en yttersta motsats till den stora D-moll-symfonien med slutkören till Sehillers ode An die Freude, hvar Beethovens genius sjunger sin dystra svanesång, sedan hans svårmod utbildats till verldsförakt och misantropi, och hvari den glädjelöse enslingen, ehurv ännu alltid utrustad med samma titaniska snille, förgäfves sträfvar att återfinna den glädje, hvaraf har i pastoralen är i så lycklig besittning; Såväl för dess egen skull som för det högst ut märkta sätt, hvarpå den af hofkapellet gafs och a hr Foroni anfördes, skall pastoralsymfonien säkert. när tillfälle erbjuder sig, vara välkommen snart igen.