ullmäktige haft ovilkorligt åliggande att inlåta sig . låneoperationen, och så måtte väl fullmäktige sjelfre bafva uppfattat saken, ty hvartill skulle eljest de ruktlösa försöken dertill hafva tjenat, kan det icke heller förnekas, att flera gynsamma tillfällen till låns upptagande blifvit lemnade obegagnade. Det torde vara tämligen allmänt bekant, att de flesta svenska privatbanker under år 1855 och en del af 1856 hade icke obetydliga summor ianestående på uppoch afskrifningsräkning emot allenast två å tre procents ränta; och i en privatbank uppgingo de på sådan räkniog insatte medel, enligt hvad jag har mig bekant, till:öfver en million rdr bko. Hur låter det sig under dylika förbållanden förklara, atticke dessa penningar förvandlades i riksgäldskontorets obligationer? Utan tvifvel var orsaken ingen annan än det trassel, som utmärkte fullmäktiges från början antagna upplåningssystem, och hade till föjjd att obligationerna icke ens blefvo i rättan tid tillgängliga. Jag vet, att en privatbank, som behöfde placera högst betydliga summor, derför anskaffade hypoteksföreningsobligationer, i siället för riksgäldskoncorets obligaiioner, hvilka under andra förhållauder efter all sannolikhet skulle erhållit företrädet. Af det nu anförda följer ovilkoriigen den slutsats, att jag icke kan godkänna fullmäkiiges förfarande, och i följd deraf kan jag ej heller undgå att ogilla det sätt, hvarpå statsutskoitet behandlat denna fråga. Då ett af rikets ständers verk företedde en förvaltning af så anmärkningsvärd beskaffenhet, som den ifrågavarande, hade man med skäl kunnat fordra, att statsutskottet tagit närmare kännedom af förhållandena och för rikets ständer lyftat åtminstone en flik af den slöja, hvilken täcker förbållandena inom samma verk. Jag skulle ock nu påyrka återremiss i sådan syfining, om jag icke hade mig bekant, att de tre öfriga riksstånden låtit bero vid förevarande punkt i utskottets utlåtande; och då en återremiss från detta stånd således skuile blifva utan ändamål, förarlåtes jag, på redan andragna grunder, hemställa att ständet måtte, med ogillande af fullmifktiges förfarande i afseende å låneoperationernas bedrifvande, lägga denna punkt till handlingarne. Jag kan icke underlåta, att ännu en gång med några ord bemöta den talare, som här ifrigast försvarar riksgäldskontorets fullmäktige, för att erinra om den stora förlägenhet, hvaruti riksgäldskontore: skulle hafva kommit, om det icke fått disponera de 3!., millioner rdr bko, som genom kongl. brefvet den 29 Juli 1856 till kontoret öfverlemnades. Jag vill nu ej tala om regeringens rätt att inblanda sig i riksgäldskontorets förvaltning, det hörer icke till saken. Man måste i allt fall erkänna. att regeringen icke, så tidigt som skett; behöft till konatorei lemna dessa medel, öfver hvilka det tillkommer auvarande ständer att disponera. Det påstående, att vid senaste riksdag sådane medel skulle hafva afsetts för jernvägsanläggningarne, är alldeles ogrundadt. Af statsutskottets betänkande n:r 371 synes tvärtom, att nan, utan afseende på de tillfälliga öfverskott, som å statsiokomsterna kunde uppkomma, ansett hela det tertill erforderliga belopp böra genom statslån uppjagas; ty eljest hade man väl icke så noga beräkat den summa, 595,000 rdr, som under ären 1855, 1856 och 1857 skulle till lånets amortering användas Fullmäktige kunna skatta sig lycklige, som i nöJens stund fått ett handtag af statsverket. Det är regeringens mellankomst fullmäktige hafwa att tacka för stt deras förfarande icke framstår i så en bjert dager, som det eljest skulle hafva gjort. Jag anser mig böra fritaga riksarkivarien Nordström från beskyllningen att hafva velat upptaga statslån på vilkor, som skulle varit för staten alltför betungande. Han har yrkat sådana vilkor, som kunast göra länets upptagande möjligt, men städse hållit ig inom de af ständerna faststälda bestämmelser. Det är klart, att, om räntan sättes låg, kan rabatten bestämmas hög; men hr Nordström hade rätt, då han ti!l fullmäktiges protokoll yttrade, att inom representationen många icke fattat förhållandet emel ian det ena och andra. En talare har klagat öfver onödig diskussion i förevarande ämne. Mig synes dock, att den är af ullt ut lika stort intresse, som den både lårga och lifliga diskussion, som här för någon tid sedan föregick om tjädertuppen, och hvaruti den värde talareu sjelf tog en så framstående del. — —