TIKLBnet Delonades snart med en plats 1rikskonseljen, och Finland fick en ny generalguvernör. Den 13 Mars var den utsatta dagen för czarens ankomst. Helsingfors var försatt i den häftigaste uppståndelse, torg och gator böljade af menniskor af alla klasser, kön och åldrar; men väntan blef lång, qvällen blef allt senare och kölden skarpare. Finska gardet, som stod uppstäldt i parad framför borggården till kejserliga palatset, fick befallning att återvända till sina kaserner, och folkmassan begynte skingras. Endast de ihärdigaste patrioterna, tack vare hr Forströms under hela natten öppna kon-. ditori, och några sömniga polistjenstemän inväntade. czaren, som, då han klockan 5 på morgonen anlände, helsades med ett matt hurra. Knappt rann dagen upp, så kallade underrättelsen, att czaren var kommen, de skådelystna åter ut att trängas framför palatset; och liksom alltid är fallet, der större folksamlingar ega rum, så vankades också nu i rikligt mått historier, anmärkningar och mångfaldigt snack. En hade sig bekant, att det skulle blifva utskrifning i landet, och sedan skulle det bära af allt intill verldens ända, att kriga mot turken; en annan berättade, det svensken nu skulle komma att taga Finland tillbaka, hvarvid en tredje invände, att förrän ryssen gaf Finland ifrån sig, så skulle han nog härja och bränna alltsammans, och så nöden bli stor uti landet. En nylandsbonde anmärkte, att när alla begynna spotta på en sten; så skall den väl en gång bli våt; ty nog måste väl ryssen nu få stryk och bii jemmerligen piskad då han fått sjelfva engelsman och fransmannen till ovän. Så pratades hit och dit, då ett väldigt hurra plötsligt ljöd ur folkhopen. Czaren, klädd 1 finska gardets uniform, visade sig i ett af slottsfönstren och helsade den församlade menigheten. L Nu begynte genatens ledamöter, Helsingfors borgerskap och landets högre embetsmän, biskopar och adel bara sig en väg genom folkmassan upp till palatset, att der inför tronen nedlägga sin underdåniga hyllning. En mästare i konsten att spela rolen af martyr för monark och fädernesland, framträdde baroh von Hartman, svag och lidande, med vacklande steg, ordade om undersåtlig trohet och anhöll på finska senatens vägnar, det hans majestät täcktes böggunstligt tillåta att kanonbåtar, hvilka för ryska kronans räkning bygdeg på de finska skeppsvarfven, måtte med finska -statsmedel få betalas. Det är möjligt att hos senaten, driffjedern till detta bbersla tillbud, var en patriotisk omtanka, att Finland icke skulle synes allt för Jjumt i bredd med den entusiasm, som i Ryssland skattade så ofantliga summor till czarens kvigskassa; men icke är det lätt att taga saken så, ty här var gåfvan icke tagen ur den enskilta förmögenheten, utan ur statens, och svårligen kunde således Nikolaus sluta till sinnestämningea i Finland, der icke folket, utan senaten ensam förfogar öfver landets tillgångar. Finska folket bestod kalaset, men scnatens ledamöter tillföll tacken, som uttaJade: :genom ordensband och i klingande titlar. Nikolaus mottog särdeles nådigt de uppvaktande och sökte ingifva hopp och förtröstan på sin rättvisa sak. Tillsgenaten yttrade han bland annat: Från Sverge hafva vi intet att frukta, ty derifrån har jag de vackraste försäkringar. I Finland trodde man det öfverhufvud ej, och czarens ord lyckades derföre ej heller släcka de många gamla minnen och nya förboppningar, som Rysslands brydsamma politiska ställning åter hade upptändt. Sedan uppvaktningarne försiggått, begaf sig czaren till universitetet, der studentkåren med ett väldigt hurra belsade den höge gästen vid I hans inträde i den festligt prydda sollenitetssalen, Då czaren intagit sin plats framför parI nsssen, tystnade burraropen, och ban höll ett tal, som ljudade genom salen. Han tackade studentkären för dess ,oförvitliga uppförande under de tvenne år, söm förflutit sedan den misshagliga, skarpt utpräglade opinionsyttringen -mot vicekansleren general Nordenstam ; ordade om den stora fara, som hotade, och den visshet han egde, att Helsingfors studenter skulle ställa sig i ledet att försvara fädernebygden mot öfvermodiga fiender. Talet, som hölls på ryska språket, tolkades på svenska af general Nordenstam; ty finske s:udenten ör vanligen en klen orientalist, eburu regeringen gör allt för att afhjelpa okunnigheten. General Nordenstam, påstår man, öfversatte ordagrant talet; men Czaren, hvars vaksamma öga troligen upptäckte de löjen och menande blickar, hvilka bland församlingen utbyttes, började frukta att den gifna vinken möjligen icke skulle följas, och skyndade sig derföre, såsom en god diplomat, att låta desavuera sitt tal. Tronföljaren, som mottog uppdraget, tillkallade en studentdeputation, för hvilken han sedan förklarade, det kejssren ingalunda till studentkåren stält någon uppmaning att låta inru!lara sig i RyseJands arme, utan endast tillkännagifvit, att, i fall sådant hände, detta med särdeles välbehag skulle upptagas. Det utlofvade välbebaget saknades ej beller, då några timmer derefter finske ministern, grefve Armfelt, anmälde, det en hans slägtinge, baron K., vore sinnad att ingå vid det Grodnoska husarregementet. Baron K. bef tronföljaren förestäld och betackades med handtrycknvingar för gin visade patriotism, hvilken tyvärr dock alltför snart utslocknade, ty änru i denna dag bär baron K. studentuniform. Några vidare exempel på krigslust hade de finska studenterna ej då att bjuda czaren. Man tågade i stället till kejserliga palatset och uppvaktade med sång, hvilket äfven ganska väl upptogs, ty Nikolaus utträdde på balkon: gen och afbörde ,Vårt Land med blot:adt hufvud, oaktadt luften var kylig och hjessan kal. Men Nikolaus skydde intet medel att söka tjusa och behaga, i synnerhet alla dem, f hvilka trodd:s ega något inflytande på all-jg männa stämningen. St hade den köld cza-z