gen af 1627 om eder och sabbatsbrott såsom ett bedröfligt bevis på huru presteståndet uppfattar sin ställning. Ifrågavarande förordning innehölle nemligen idel föråldrade stadganden. Derefter öfvergick talaren till gransknirg af utskottets motiver, hvilka i skarpa ordalag c ,illades. Talaren protesterade mot utskottets yttra de, att doktor Björlings motion vittnade om v-smt andligt nito. Om sådant kunde det icke v.ttna att vilja upplifva barbariska lagar, hvilka utgöra en skamfläck för vårt land. Hrr Renström och Nygren instämde i hr Lallerstedts reservation. Hr Stolpe försvarade betänkandet dermed, att utskottet ju afstyrkt bifall till motionerna. Talaren fann derföre hr Lallerstedts kritik af utskottets motiver vittna om försök att i otid uppröra passionerna samt han förslag opraktiskt. Talaren yrkade bifall till betänkandet. Hr Thomee ansåg ifrågavarande lagar olämpliga, men att det vore bättre att låta de föråldrade lagarne qvarstå än att revidera dem. De skulle på sådant sätt lättare alldeles bortfalla, hvilket var det mål, hvartill talaren ville komma; yrkade bifall till betänkandet. Hr Bodell ville först rensa :yrkan från villfarande läror. Sålunda borde man i främsta rummet upphäfva de lagar, som hindra folke från att utöfva den sanna kristendomen (luterdomen). Emellertid och intill dess öfvertygelserna hunne mogna, vore bäst att låta saken vara i befintligt skick, hvarfire talaren yrkade bifall till betänkandet. För bifall till betänkandet yttrade sig brr Ekthom Rydin, Hesselgren och Wetterberg. Sedan hr Lallerstedt besvarat de mot hans anförande gjorda anmärkningar, bifölls betänkandet vid anstäld omröstning med 23 röster emat 17, som voro för bifall till hr Lallerstedts reservation. Statsutskottets utlåtande n:r 51, afstyrkinde eftergift af konans rätt att till ett i Nyköping fallet danaarf, afslogs, och beslöts att bemälde danaarf borde tillfalla Nyköpings fattigvårdsinrättning. Bankoutskottets utlåtande n:r 25, afstyrkande motion om försäljning af Tumba pappersbruk, äfvensom n:ig 26 och 27, tillstyrkande eftergift af öfverränta Å ett diskontlån samt afskrifning af 3 odlingslån, biföllos. Bondeståndet. En lång och ganska liflig öfverlöggning har i dag egt rum med anledning af statsutskottets utlåtande D:r 53, hveruti utskottet förklarar sig sakna anledning att tillstyrka bifall till hvad K. M:t framstält och föreslagit i sin propositioc angående inrättsndei af ett landtbruksinstivut vid Alnarp i Skåne. Alla erkände nyttan och behofvet af ett landtbruksinstitut för södra Sverge, men många uttalade betänkligheter, dels emot det nu föreslagna stället, dels också emot de vilkor, hvarpå Alnarp skulle upplåtas till inrättandet af det ifrågavande institutet, och ville derföre bifalla utskottets utlåtande. Alla skåningarne, blekingarne samt Medin från Kronobergs län sökte vederlägga de gjorda anmärkningarne och åvägabringa en återremiss, för att åtminstone få ett -sådant bifall till den kungliga propositionen, som öfverensstämde med kammarkollegii utlåtande i ämnet. Men vid votering blef likväl utlåtandet bifallet med 56 röster mot 32, som voro för återremiss. Emot beslutet reserverade sig, jemte nämde talare för återremissmeningen, äfven flere andra ledamöter af ståndet, hvilka med de förra instämt, såsom Bengt Nilsson från Kronobergs län, Wassmutih, Per Erik Andersson från Westmanland m. fl. deras sida, som talade för bifall, och hvilka förnämligast voro Anders Persson från Örebro län, Anders Eriksson från Elfsborgs län, Östman och Men: gel, anfördes hufvudsakligen: dels att jordmånen på stället skulle vara af alltför litet omvexlande beskaffenhet för att gifva tillfalle till förvärfvande af så: dan praktisk öfning. som kunde vara af behofvet för att skickligt sköta landtbruk i andra i detta hänseende mindre väl lottade orter, och att det måhända vore olämpligt att förlägga ett landtbruksinstitut för hela södra Sverge i en provins, hvars klimat är betydligt mildare än de andra provinsernas; dels ock att det föreslagna undantaget af 40 tunland åt landshöfdingen vore olämpligt och ett slags löneförhöjning åå. honom, samt att det icke vore utredt om egendomen med säkerhet skulle för alla tillfäl!en bli att påräkna för ändamålet, hvarjemte flere trodde att Dahlby kungsgård vore lämpligare. De, som å andra sidan uppträdde, voro förnämligast: Anders Persson från Skåne med ett skriftligt införande, samt Per Nilsson från Espö, Nils Svenson från Ebbarp, Ola Månsson, Jöns Persson och Melin med flera, hvilka upprepade gånger i muntliga öredrag sökte visa dels att jorden måste anses lämpig, då såväl landtbruksmöte och hushållningssällkap som landtbruksakademien förklarat den vara let; att hvad klimatet beträffade, Skånes och Sverges öfriga jordbruk hunnit sin nuvarande höjd just genom erfarenhet, hämtad från sydligare länder; att just genom en återremiss kunde sådana brister i den kongl. propositionen, som undantaget af jord åt landshöfdingen, blifva rättade, äfvensom ett beslut åstadkommas, enligt hvilket man uppstälde såsom vilkor för sakens åvägabringande, att egendomen icke skulle återgå till landshöfdingeindelningen, samt att ifråga om Dahlby, som innehafves af två arrendatorer, troigen hinder för dess erbållande skulle uppstå, hvarjemte dess jord ligger i spridda lotter. I fråga om att genom återremiss åvägabringa ett beslut att egendomen icke skulle återgå till landshöfdisgeindelningen, anmärkte Anders Persson från Nerike, att då den kongl. propositionen derom iogenting innehöll, ej heller motion derom vore väckt, så kunde utskottet icke på den frågan inlåta sig, hvarefter voteriogen begärdes och verkstäldes. MEESE -JA ERE Sa